När blev du intresserad av språk?
Jag har varit det så länge jag kan minnas, åtminstone sedan jag gick i skolan. Framför allt av språkhistoria – varför något heter som det heter – och av dialekter. Sedan bestämde jag mig för att studera litteraturvetenskap och tänkte att om det inte är så kul som det verkar kan jag säkert ha någon nytta av det i alla fall. Men det var riktigt intressant. Det öppnar upp ett annat perspektiv, liksom språkhistoria gör. I dag bryter vi ju mot alla språkregler i språkhistorisk mening.
Du har skrivit två böcker om språket som blev succéer, och dina tv-program om språkhistoria och dialekter blev också mycket populära. Varför tror du de väckte sådant intresse?
Språket är lite som vädret, det berör alla. Samtidigt som vårt segregerade samhälle gör att olika grupper och åldrar har olika referensramar när det gäller språket, är det ett allmängiltigt ämne. Jag tror att personer mellan tio och åttio kan titta på mina program med samma behållning.
Vilka trick har du för att få folk intresserade av det du skriver eller talar om?
Jag är själv akademiker och tänker akademiskt, så jag får försöka tvätta rent det jag vill säga i huvudet och fundera på hur jag ska uttrycka det för folk som inte är akademiker. Det får inte bli för krångligt, utan jag försöker vara rakt på sak, använda humor och komma med överraskningar. Man måste vara konkret och ”låta hjärnan få syre”. Om jag använder abstrakta ord som byggmästarsvenska och expressionism måste jag slänga in apelsiner och badbyxor däremellan. De är konkreta och ”syresätter” hjärnan.
Har du nytta av att vara språkvetare i dina andra jobb?
Ja, det tycker jag. Mitt intresse för och min kunskap om språket är plattformen för mina andra intressen, till exempel psykologi, kultur och historia. Generellt har man också en viss nytta av att ha fördjupade kunskaper i något ämne. Sedan kan man vara novis på andra områden.