Kampen för ett språk som länge saknade namn

I Finland finns två inhemska teckenspråk: det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Det finlandssvenska teckenspråket var länge osynligt och okänt och började uppmärksammas och erkännas som ett självständigt språk först under 2000‑talet. Språket är allvarligt hotat och för att trygga dess framtid publicerades hösten 2025 ett revitaliseringsprogram för det finlandssvenska teckenspråket. Programmet ger bakgrundsinformation, bedömer språkets nuvarande situation och formulerar riktlinjer för hur språket kan revitaliseras och hur de teckenspråkigas språkliga rättigheter kan stärkas.

Det var först på 1950‑ och 1960‑talen som tecknade språk började studeras på allvar som fullvärdiga språkliga system.

Överlag är forskningen om tecknade språk ett relativt nytt fenomen i hela världen.

– Det var först på 1950‑ och 1960‑talen som tecknade språk började studeras på allvar som fullvärdiga språkliga system – språk som kan analyseras, beskrivas och förstås på samma sätt som andra språk, säger språkforskaren Maria Andersson‑Koski.

Hennes pågående doktorsavhandling behandlar det finlandssvenska teckenspråket och dess revitalisering. Tack vare sitt forskningsområde har hon också ingått i den arbetsgrupp som utarbetat revitaliseringsprogrammet. I början var meningen att hon skulle ansvara för bakgrundsavsnitten men slutligen blev hon programmets huvudförfattare, i nära samarbete med arbetsgruppen.

En hel språklig kultur

Revitaliseringsprogrammet innehåller en grundlig bakgrundsbeskrivning, inte bara av det finlandssvenska teckenspråket utan också av faktorer som utmärker revitaliseringen av tecknade språk. Maria Andersson‑Koski konstaterar att tecknade språk fortfarande ofta ses som hjälpmedel snarare än som riktiga språk som bär upp sina gemenskapers kultur. Detta har försvagat teckenspråkens ställning och det måste beaktas även i revitaliseringsarbetet.

Tecknade språk ses fortfarande ofta som hjälpmedel snarare än som riktiga språk.

– Teckenspråkiga identifierar sig som språk- och kulturgrupp och inom den egna gruppen är det inget hinder att vara döv eller teckenspråkig. Men i majoritetssamhället faller teckenspråkiga utanför normen. Rätten att använda teckenspråk tryggas i praktiken i första hand av lagstiftning som utgår från ett funktionsnedsättningsperspektiv, som rätten till tolkning, teckenspråksundervisning till familjer och så vidare. Av denna orsak behöver båda perspektiven beaktas i revitaliseringsprogrammet.

För dem som beviljar tolkningstjänster och dem som stiftar lagen handlar det i första hand om service för personer med funktionsnedsättning. För den som vuxit upp som teckenspråkig handlar det om det egna språket och om hela den värld, kultur och identitet som språket öppnar. Teckenspråk kan dessutom vara modersmål både för en döv person och för en hörande person uppvuxen i en teckenspråkig familj. En hörande teckenspråkig har dock inte rätt att studera och utveckla sin teckenspråkskompetens, eftersom hen inte anses behöva språket på samma sätt som sina talade språk.

Döva lär sig alltid läsa och skriva på ett annat språk, till exempel på finska eller svenska.

En annan särskild egenskap hos tecknade språk är att de är visuellt och rumsligt flerdimensionella. Det betyder att språket produceras med hjälp av händernas form, rörelser och läge. Dessutom ingår rörelser med munnen, ansiktet, ögonen, huvudet och överkroppen. För visuellt‑gestuella språk finns inget naturligt skriftsystem, utan de material som produceras är starkt beroende av videoteknik. Döva lär sig alltid läsa och skriva på ett annat språk, till exempel på finska eller svenska, och är därför per definition flerspråkiga.

Konkreta åtgärder att ta fasta på

I revitaliseringsprogrammet granskas hur användningen av det finlandssvenska teckenspråket kan stärkas och hur de teckenspråkigas ställning kan förbättras. Perspektiven är många: språkmedvetenhet och synlighet, lagstiftning, tidig språkinlärning, utbildning och fortbildning, samhällelig delaktighet, tolkning, undervisningsmaterial, forskning och språkvård, kultur och medier och så vidare.

Enskilda åtgärder kan vara små, men tillsammans kan de i praktiken förbättra de teckenspråkigas situation.

Programmet innehåller hela 66 förslag till åtgärder. Det är betydligt fler än i många andra revitaliseringsprogram för minoritetsspråk. Dock betyder det inte att programmet är större eller mer omfattande jämfört med motsvarande program, utan att arbetsgruppen har velat bryta ner helheten i konkreta, överblickbara delar som är kopplade till varandra. Enskilda åtgärder kan vara små, men tillsammans kan de i praktiken förbättra de teckenspråkigas situation i Finland i sin helhet och även påverka det finska teckenspråkets ställning positivt.

Maria Andersson‑Koski berättar att arbetsgruppen har velat erbjuda myndigheter, beslutsfattare och andra aktörer praktiska lösningar på språkgruppens behov och hjälp att förstå hur olika delar förhåller sig till varandra:

– Ett önskemål från språkgruppens medlemmar kan till exempel vara: ”Jag önskar att det fanns fler teckenspråkstolkar, eftersom det skulle underlätta vardagen.” Behovet är mycket konkret. Men när man börjar reda ut vad som krävs för att få fler tolkar märker man snabbt att det behövs utbildning. För att ordna utbildning krävs det personer som är utbildade för att undervisa och dessutom behövs undervisningsmaterial. Och för att skapa det materialet behövs i sin tur resurser.

”Ett finlandssvenskt sätt att teckna”

Teckenspråkigas historia präglas av en mängd övertramp som också behandlas i den pågående statliga sannings- och försoningsprocessen för döva och teckenspråkiga. Äldre finlandssvenska teckenspråkiga har likt många andra döva i världen upplevt en tid då användningen av teckenspråk var förbjuden och kunde bestraffas i undervisningssammanhang. Detta har lämnat spår i teckenspråkigas självbild och språkuppfattning.

Äldre finlandssvenska teckenspråkiga har upplevt en tid då användningen av teckenspråk var förbjuden och kunde bestraffas i undervisningssammanhang.

– När äldre döva tillfrågas om vilka språk de använder händer det att de inledningsvis enbart nämner svenska och finska. Först senare kan de tillägga ”ja, och så tecknar jag ju också”.

Eftersom teckenspråksforskningen kommit i gång sent och det finlandssvenska teckenspråket först nyligen erkänts som språk är också finlandssvenskt teckenspråk som begrepp relativt nytt. Förut kopplade man i första hand olika sätt att teckna med olika dövskolor. Därför talade man länge om ”ett finlandssvenskt sätt att teckna” i stället för att se det finlandssvenska teckenspråket som ett eget språk.

Andersson-Koski berättar att särskilt äldre forskningsdeltagare refererar till att ”teckna finlandssvenskt” när de talar om sin kultur, sin identitet eller till exempel minnen från den numera nedlagda Borgå dövskola.

Under de senaste tjugo åren har medvetenheten och inställningen till tecknade språk förbättrats. I dag är det också vanligt att unga teckenspråkiga benämner både finlandssvenskt och andra tecknade språk som delar av sin språkliga repertoar. Detta skiljer sig från den äldre generationen som oftare hänvisar till ett mer generiskt ”att teckna” eller ”teckna finlandssvenskt”.

I sin forskning har Andersson‑Koski samlat så kallade språkporträtt, där teckenspråkiga beskriver sin relation till språk med hjälp av en illustration och olika färger. Alla som ritat porträtt har enskilt beskrivit dem för Andersson-Koski men dessutom har hon organiserat gruppdiskussioner där en döv forskningsassistent styr samtalet. Hon har velat erbjuda ett rum där språkbrukarna kan reflektera och använda sitt språk tillsammans.

–Många har tyckt om rituppgiften och diskussionerna om porträtten eftersom de gett insikter om den egna språkanvändningen och om finlandssvenskt teckenspråk.

Att forska i revitalisering är också att skapa delaktighet

Andersson‑Koski har velat använda en metod som samtidigt ger något tillbaka till deltagarna.

– Metoden har känts rätt för mig eftersom revitalisering inte bara handlar om att samla in data utan om att skapa delaktighet.

Både i revitaliseringsarbetet och forskningen om revitalisering är det avgörande att språkgruppen har en aktiv roll och möjlighet att själva leda processen. Det omgivande samhället kan ha förväntningar på att språkgruppens medlemmar ska ta ett stort ansvar för att utveckla och stärka sitt språk. För att det ska vara möjligt måste språkanvändarna ha tillräckligt med kunskap om hur språk och samhället fungerar. Bristen på utbildningsalternativ på finlandssvenskt teckenspråk har i sin tur begränsat språkanvändarnas möjlighet till kunskap vilket gör situationen utmanande. Därför är det ännu viktigare att revitaliseringen sker i samarbete mellan flera aktörer i samhället.