”Bara den som hade gjort det här arbetet bättre, bara den har rätt att kritisera.” Med denna slutkläm, lika orimlig i sin logik som häpnadsväckande i sin attityd, avslutar professor em. Ann-Marie Ivars sin artikel ”Ett omöjligt uppdrag” (Språkbruk 4/2012)(avautuu uuteen ikkunaan), där hon avvisar all kritik av de senaste årens språkfel i provtexterna i studentexamen.

Dessvärre är slutklämmen representativ för hela artikeln. Ivars framställer sitt uppdrag som svensk språkgranskare vid studentexamensnämnden som så enastående krävande att ingen kan klara av det, åtminstone inte bättre än hon själv gjort. Översättningsfel i examensuppgifterna är därför ”något vi får lov att leva med”.

Ivars antyder att kritiken av nämndens översättningslapsusar bottnar i okunskap om språkgranskarnas omänskliga börda. Kritiken våren 2011 ”tog priset”, skriver hon nonchalant om proteststormen då det i en fysikuppgift stod ”vägg” där det borde ha stått ”golv”. Att översätta finskans ”lattia” – mission impossible?

Ivars beskriver ymnigt sina ”höga ambitioner”, nämligen att texterna inte ska vara ”finska med svenska ord” utan ”tänkta på svenska”. Om inte för att försvara mig själv som översättare med ca 35 års erfarenhet, så åtminstone för att respektera mina otaliga kollegers lågmälda nit vill jag upplysa Ivars: det är den ambition vi alla har, vi som översätter. Vi brukar bara inte göra ett sådant rysligt nummer av det, och vi skulle inte i en språklig facktidskrift framställa det som en originell insikt att översättning är mer än att bara byta ut ord.

Själv professor inom humaniora röjer Ivars en typisk, men i hennes uppdrag problematisk inställning till naturvetenskaperna: de bildar en genre som ”bara forskare av facket är insatta i och klarar av att återge på svenska”. Struntprat. Samtliga ”forskare av facket”, bästa professorn, är doktorer med kanske tio års kvalificerade akademiska studier bakom sig – men nu talar vi ju om allmänbildande gymnasieprov för 18-åringar! Läroböckerna med all terminologi finns i bokhandlarna.

Då Ivars dristar sig att påstå att uttrycket ”ett under” vore att ”underskatta” – märk väl: inte ”överskatta” – betydelsen av hennes och hennes kollegers insats, ja då blir det direkt bisarrt. Menar Ivars att svenskan saknar ord starka nog för att skildra hennes bedrifters storslagenhet?

Jag måste tro att ett så oförblommerat skryt är ofrivilligt – en lapsus igen? Ivars tänkte väl att hon skrev för ”de sina” och sänkte då sin gard. Men Språkbruk är en professionell tidskrift som inte har några ”sina”, och det är genant att redaktionen inte har reagerat. Är den finlandssvenska språkvårdens gemenskap så gemytligt ryggdunkande att kompisars artiklar inte granskas kritiskt? Är det så här kritik utifrån ska bemötas i Språkbruks spalter: ”Ni saknar kompetens att kritisera oss! Ingenting kunde ha gjorts bättre!”?

Fel kan och får begås i det levande livet. I stora organisationer kan uppdraget te sig ”omöjligt” ur individens perspektiv, men med en fungerande arbetsfördelning blir stora processer hanterliga – det är en nyckel till hela vår civilisations framgång. Det behövs uppenbarligen fler språkgranskare i studentexamensnämnden; Ann-Marie Ivars ska inte ensam beskyllas för de gångna årens fel. Men nog för en bedrövlig urskuldan, utan vilken hon hade besparats denna kritik.

Slutsatsen av alltsammans kan inte bli att vi systematiskt ska acceptera språkfel i prov som kan vara avgörande för unga människors liv. Slutsatsen är väldigt enkel och självklar: Korrekt översättning är möjlig. Inget mer med det.

Markus Sandberg
översättare
Borgå

 

-------

Den aktuella provuppgiften i fysik våren 2011 var skriven på svenska och översattes till finska i fysikutskottet, där provet fick sin slutgiltiga utformning och godkändes. Uppgiften handlade om en planka som ställs att luta mot en vägg. I den ursprungliga versionen på svenska gavs friktionstalet mellan både planka och vägg och planka och golv.  Under processens gång förenklades uppgiften på finska, så att friktionen mellan plankan och väggen togs bort. Motsvarande ändring infördes inte i den svenska versionen, där väggen och plankan blev kvar. Språkgranskarna, två till antalet, hade inte del i formuleringen av uppgiften.  

Resultatet blev att studentexamensnämnden gav alla svenskspråkiga examinander en extra poäng för uppgiften, samt att nämndens fysiksektion numera har fler möten där de färdiga uppgifterna på svenska och finska granskas parallellt. Dessutom kommer sektionen att avsätta mer tid för att utarbeta uppgifterna. (Detta kan läsas i ett beslut av JO, diarienummer 3506/4/11.)

Språkgranskarna svarar för språkdräkten, ämnesexpertisen för utformningen av och innehållet i studentexamensproven. Ska vi nu tro att svensk språk- och ämnesexpertis inte behövs i studentexamensnämnden, att en skicklig översättare skulle göra det bättre? Att språk- och ämnesexperter inte behövs där som komplement till varandra?

Ann-Marie Ivars

---

Språkbruks redaktion kritiseras av Sandberg för att ägna sig åt gemytligt ryggdunkande kompisar emellan, vilket enligt honom i det här fallet tog sig uttryck i att vi för det första publicerade Ivars text, för det andra inte redigerade den.

Hittills har debatten om språket i studentexamen helt förts i andra medier, på de oftare utkommande tidningarnas villkor, och vi har inte blivit erbjudna texter om detta. Just därför är vi nöjda över att Ivars vände sig till Språkbruk för att få sin text publicerad. Vi noterade med tillfredsställelse att texten var provokativt skriven, eftersom vi anade att den kunde väcka debatt. Därför var vi också genuint glada över Sandbergs insändare, som spinner vidare på diskussionen. Fler insändare hade varit välkomna.

Ivars text framstod för oss omedelbart som en debattartikel där hon uttrycker sin egen åsikt, och därför hade det varit mycket underligt om vi hade skrivit om hennes text och exempelvis ändrat hennes åsikter eller tonat ner dem alltför mycket. Små redigeringar gjorde vi i samarbete med Ivars. Sandbergs insändare har vi inte redigerat alls.

Charlotta af Hällström-Reijonen
chefredaktör för Språkbruk