När jag en sommar kom hem från en vistelse i Haag, den nederländska residensstaden, och berättade var jag hade varit, utbrast min frisör: ”Jag har faktiskt inte varit i något av de där Nederländerna”.
Reaktionen är kanske inte fullt så märklig som den först verkar; Nederländerna har faktiskt under sin historia utgjort flera, mer eller mindre självständiga, stater. Det råder dock onekligen en viss förvirring kring vad som menas med begreppet Nederländerna – ett av få landsnamn i plural – och i vad mån det är liktydigt med Holland.
Namn från medeltiden
Namnet Nederländerna är från medeltiden och betyder ursprungligen ”de låga länderna” (jämför franskans Pays bas). Det har avsett olika stora områden under historiens lopp. På senmedeltiden ingick i stort sett hela det nuvarande Benelux i hertigdömet Burgund och kallades Burgundiska Nederländerna.
Senare hamnade de 17 provinser som ingick i denna lösa union – genom giftermål mellan dynastier – under den habsburgska kronan. Landet kallas i historien för Spanska Nederländerna (1581–1713), styrt från Madrid. Stora sociala, politiska och religiösa motsättningar mellan de olika riksdelarna ledde till en långvarig frihetskamp – 80-åriga kriget – varvid de sju protestantiska provinserna i norr bröt sig ur och 1648 erkändes som Förbundsrepubliken Nederländerna, ursprunget till dagens statsbildning och med liknande gränser som idag.
Österrikiska Nederländerna och Kungariket Nederländerna
Centrum kom att ligga i området kring Amsterdam i grevskapet Holland. De tio katolska provinserna i söder – i stort motsvarande dagens Belgien och Luxemburg – stannade kvar i personalunion med Spanien. I början av 1700-talet övergick de efter det så kallade spanska tronföljdskriget till habsburgarna i Wien och kom därefter att kallas Österrikiska Nederländerna (1714–1795).
Efter Napoleonkrigen och fransk ockupation förenades för andra gången hela Beneluxområdet i en monarki. År 1815 utropades sålunda det utvidgade Kungariket Nederländerna (Koninkrijk der Nederlanden) under den gemensamme kungen Vilhelm I av Oranien (Willem I van Oranje). Den sydliga delen av riket hade dock under århundradenas lopp i många avseenden avlägsnat sig så från provinserna i norr att Belgien (och senare Luxemburg) efter hot om krig lämnade förbundet. Kungariket Belgien bildades 1830. För första gången var således den södra delen av det forna Nederländerna en självständig stat.
Holland betyder ”träland”
Än idag kallas Nederländerna, i synnerhet utomlands, efter sin historiska huvuddel för Holland. Namnet betyder ”träland” och kommer från ett äldre ”holtland” (”trä” heter på modern nederländska ”hout”). Landet var förr till stor del täckt av skog.
Namnet betyder ”träland” och kommer från ett äldre ”holtland”.
Det tidigare grevskapet Holland är från 1800-talet uppdelat i provinserna Nord- och Sydholland. Där ligger flera av landets viktigaste städer: huvudstaden Amsterdam och Haarlem i Nordholland, Haag med säte för regering och parlament liksom residens för monarken, den stora hamnstaden Rotterdam och Leiden med landets äldsta universitet i Sydholland. Under republiktiden (alltså fram till 1815) var Holland, beläget vid kusten och flodmynningarna, den tongivande regionen för makt och rikedom och viktigt för den internationella handeln. Även idag utgör provinserna med kanske 40 procent av landets befolkning centrum för politik, näringsliv och kultur.
Holland är inte förolämpande
De flesta nederländare skiljer mellan Holland och Nederländerna, möjligen med undantag för invånarna i de folkrika provinserna Nord- och Sydholland. I kontakten med utlänningar använder de ändå ofta begreppet Holland – som de vet är vanligt i många länder, inte bara i Sverige och Svenskfinland. Namnförbistringen till trots skulle knappast någon nederländare bli förolämpad om man kallar hela landet för Holland, även om det är formellt fel. Det närmaste parallellexemplet är väl England som beteckning för hela Storbritannien, men där skulle säkerligen skottar, walesare och nordirländare reagera och ta illa upp om de kallades för engelsmän!
Namnförbistringen till trots skulle knappast någon nederländare bli förolämpad om man kallar hela landet för Holland.
Språket nederländska är modersmål för bortåt 23 miljoner människor i Nederländerna (inklusive Karibien) och Belgien. Såväl officiellt och språkvetenskapligt som i allmänt bruk är nederländska namnet på detta västgermanska språk. Holländska användes tidigare parallellt med nederländska, men är idag främst beteckningen för de dialekter som talas i just provinserna Nord- och Sydholland. I Sverige och Svenskfinland kallas språket alltjämt gärna för holländska, även om jag tycker att beteckningen nederländska har blivit vanligare på senare tid. Som universitetsämne – man kan studera språket både i Stockholm och Helsingfors – heter det entydigt nederländska.
Flamländska är främst namnet på de språkvarianter som talas i de belgiska provinserna Väst- och Östflandern (kring städer som Brygge och Gent), även om det dessutom ibland används för alla nederländsktalande i Belgien (dvs. i Flandern i motsats till de fransktalande i Vallonien).
Samma språk i Nederländerna och Belgien
Trots att nederländskan i norr och söder avviker från varandra, främst beträffande uttal och ordförråd, kan man inte tala om två skilda språk, lika lite som man kan göra det för rikssvenska och finlandssvenska. Utanför Europa talas språket också på vissa karibiska öar, som är en del av Nederländerna, och i den forna kolonin Surinam i Sydamerika. (Afrikaans är dock ett eget, men nära besläktat, språk i Sydafrika.)
Utanför Europa talas språket också på vissa karibiska öar, som är en del av Nederländerna, och i den forna kolonin Surinam i Sydamerika.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att dagens kungarike Nederländerna inte motsvarar exempelvis medeltidens, 1600-talets eller 1815 års Nederländerna. Dessutom vill jag gärna understryka att nederländska är namnet på det officiella språket i Nederländerna, men också på det största av de tre officiella språken i dagens Belgien, vilket tidigare i historien varit en del av Nederländerna.