Dessa frågor diskuteras i Olle Josephsons nya bok Språkpolitik. Josephson, professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet, har också praktisk erfarenhet från området genom att han är tidigare chef för Språkrådet i Sverige. Boken riktar sig visserligen i första hand till personer med ett praktiskt intresse av språkpolitik och språkvård, men jag är övertygad om att även de som har ett vetenskapligt intresse av området har glädje av den.

Boken kan delas in tre avsnitt: historia, teori och praktik. Den första delen omfattar två historiska kapitel om språkpolitik från 1500- till 1900-talet. Följande del består av två teoretiska kapitel som förklarar och diskuterar tankemodeller och begrepp som kan vara användbara i språkpolitiskt arbete. Den sista delen, som består av hela sex kapitel, beskriver språksituationen i Sverige och sådana problem som språkpolitik och språkvård ska förhålla sig till i dag.

Boken kännetecknas av ett flyt som lockar till vidareläsning, men även om boken är tillgängligt skriven är den absolut ingen lättviktare, utan står på stadig vetenskaplig grund, precis som populärvetenskap ska göra. Detta framgår genomgående av läsningen men blir särskilt konkret i slutet av boken där den litteratur Josephson använt sig av är presenterad. Litteraturöversikten är sannolikt mycket nyttig för den som vill läsa in sig på området, inte minst för att varje enskilt verk kommenteras kort i stället för att bara listas alfabetiskt, vilket är brukligt i akademiska sammanhang.

Bred kunskap om Norden

Vid läsning av boken noterar jag den breda kunskap som Josephson har om de andra nordiska länderna. Som finländare är man ju särskilt på alerten då man läser om Finlands språkpolitik, men även där märks det att han vet vad han skriver om. Men så skrev han ju en del av boken under ett halvår som gästforskare vid Helsingfors universitet. Många paralleller dras till den finländska språksituationen både historiskt och i dag. Det går även att dra paralleller åt andra hållet. När jag t.ex. läser om den språkpolitiska betydelsen av de 22 så kallade Lexinordböckerna i Sverige, som ”gör klart att sydkurdiska, tigrinska, amhariska, albanska och mycket annat är språk som finns i det svenska samhället”, tänker jag med stolthet på min egen arbetsgivares, Språkinstitutets, satsning på invandrarordböcker. Även om vi än så länge bara har två sådana – finska-somaliska och finska-kurmanji – visar de genom sin blotta existens att också somaliska och den nordkurdiska språkvarieteten kurmanji har existensberättigande i Finland.

Mina förväntningar på boken var höga, och jag behövde ändå inte bli besviken. Den är mycket välskriven och gedigen på alla sätt. För att inte denna text ska upplevas som en okritisk hyllning vill jag ändå lyfta fram en liten detalj: stavningen av finska ord. Josephson ger tuotanto- ja henkilöstötoimen maakäräjäneuvos som exempel på en finsk samhällsterm i Sverige, men stavar fel. Detta och några andra motsvarande felstavade finska ord tycker man att förlaget kunde ha rensat bort. Att det här ändå bara är en liten detalj är dock uppenbart, och stör inte helhetsintrycket.

Även om delar av boken är teoretiskt inriktad torde den uppskattas av språkpolitiker, åtminstone sådana med ett rättvist språksamhälle i sikte, och av praktiskt verksamma språkvårdare. De stora skillnaderna mellan det finländska och det svenska skolsystemet framhålls ofta hos oss, men jag är övertygad om att finländska skolpolitiker kunde ha nytta av denna bok. Också för den som bara i största allmänhet är intresserad av språk och samhälle har boken mycket att ge. Jag hoppas att boken översätts till andra språk, för den är värd att läsas också utanför det svenska språkområdet.

Olle Josephson: Språkpolitik. Morfem 2018. 320 sidor.