Radiospråket speglar en tidsresa i uttryck och attityder

Språkvetaren och radiospråkvårdaren Åke Jonsson är för många starkt förknippad med språket i radion. Jonsson har en lång och mångsidig radiokarriär bakom sig, både som radiopratare och som språkvårdare på Sveriges Radio. Redan i början av 1960-talet fick han efter hårda test anställning som hallåman och under de följande åren kom han att också att vara ”skivpratare”, som han själv kallar det, och han jobbade dessutom en tid på sporten. Under 1970-talet tog Jonsson en paus från radion och arbetade i stället inom den akademiska världen, närmare bestämt på Umeå universitet, och han inledde också då sitt arbete med en doktorsavhandling om den legendariska radiomannen Sven Jerrings språk. År 1981 återkom Åke Jonsson till radion, den gången som den första heltidsanställda språkvårdaren på Riksradion. På den posten jobbade han i tio år.

I boken Radion och språket ‒ om lyssnare, hallåmän, språkvård, dialekter och svordomar får alla språkintresserade och i synnerhet alla mediespråksintresserade sitt lystmäte. Jonsson lotsar oss igenom hela den svenska radiohistorien fram till våra dagar och belyser diskussionerna kring och synen på svenskan i radion från de allra första sändningarna till i dag. Det står helt klart att språkets betydelse från första början har haft en avgörande betydelse för den svenska radioverksamheten. Genast när de första sändningarna kom i gång i Sverige på 1920-talet betonades det kraftigt att språket skulle vara absolut fritt från dialekt eller minsta lilla regionala färgning. Idealet var ”en neutral rikssvenska” och gallringen var stenhård när hallåmännen och radiopratarna anställdes. Det framgår klart att kraven på medarbetarnas språkliga kvalifikationer var synnerligen högt ställda, och ett korrekt behärskande av modersmålet var en självklarhet för alla.

Genast när de första sändningarna kom i gång i Sverige på 1920-talet betonades det kraftigt att språket skulle vara absolut fritt från dialekt eller minsta lilla regionala färgning.

Åke Jonsson konstaterar att så gott som allt som sändes i radion under de första årtiondena nästan kan beskrivas som ”teater”, eftersom allt som gick ut var sådant som lästes upp ur noggrant förberedda och nedskrivna manuskript.  Till och med diskussioner och debatter förbereddes av deltagarna under sammanträden innan sändningarna, och sedan lästes replikerna upp när programmet gick ut i etern. Detta frångicks förstås och så småningom blev det tvärtom prestigefullt att tala fritt.

Radiotjänsts första kvinnliga hallåman (ja de kallades faktiskt så), hördes i etern redan 1929 och protesterna strömmade som väntat in, både från män och kvinnor. Det dröjde dock ända till 1940-talet innan man allt oftare kunde höra kvinnliga hallåmän och efter att fyra hallåkvinnor samtidigt anställdes 1944 började protesterna småningom ebba ut.

Till och med diskussioner och debatter förbereddes av deltagarna under sammanträden innan sändningarna, och sedan lästes replikerna upp när programmet gick ut i etern.

Motståndet mot dialektalt färgat språk höll dock i sig mycket längre och det var inte lätt att passera nålsögat där både uttal, korrekthet och njutbarhet testades. Åke Jonsson gjorde själv provet tre gånger innan han godkändes, eftersom han först uppfattades som för dialektal (han kommer från Västerbotten) och han hänvisades under processen till ”dressyr”, vilket innebar mer övning av framför allt ö-ljudet.

Så sent som 1976 läste en skåning för första gången nyheterna i riksradion. Lyssnarna var inte nådiga, även om många också välkomnade avsteget från kravet på neutralt uttal. I dag är det så gott som en självklarhet att det förekommer radiotalare med tydlig regional eller annan färgning i språket och inom medierna betonar man numera att det är viktigt att en mångfald av språklig färgning får och ska höras i radion.

Den senare delen av boken handlar om Åke Jonssons tid som språkvårdare och organiseringen av språkvården på Sveriges Radio. Det är mycket som jag som mediespråkvårdare nickar igenkännande åt när jag läser boken. Detta gäller till exempel när Jonsson skriver om klagomålen från lyssnarna på det ”dåliga språket”. Det är svårt för många lyssnare att acceptera att språket utvecklas, att det som man lärde sig i skolan inte längre är det enda korrekta uttryckssättet, och de lyssnare som tar kontakt uppfattar ofta språkvårdarna som alltför toleranta och slappa. Idealiseringen av ett tidigare språkbruk och motståndet mot språkliga förändringar verkar vara en inbyggd egenskap hos vissa radiolyssnare överlag ‒ och radiopratare som avviker från det man uppfattar som standardsvenska väcker alltid åtminstone inledningsvis starka reaktioner. Detta kan förstås i och för sig ses som ett tecken på att språket i radion har en normbildande funktion i allmänhetens ögon och att man därför också anser det som oerhört viktigt att språket i radion ska vara ”korrekt”. Om språket i radion är svajigt kan man se det som ett tecken på att språket i allmänhet ”utvecklas i en sämre riktning”.

Den finlandssvenska journalisten är i hög grad också översättare.

Jag läser också med stort intresse de bitar i boken som handlar om de konkreta aktuella språkfrågorna under Åke Jonssons språkvårdartid på 1980-talet. Det är på sätt och vis som ett slags tidsresa eftersom språket i medierna så tydligt avspeglar aktualiteter och samhällsutvecklingen (exempelvis uttalet av aids, stavningen av cd, etableringen av ordet sambo). Eftersom radion är ett medium där man talar har man alltid av naturliga skäl lagt stor vikt vid uttalsfrågor. Uttal av till exempel namn undersöks och kartläggs noggrant och registreras för kommande behov ‒ förr helt konkret i arkivlådor, numera i ett digitalt register. Jämfört med språkvården hos oss har Sveriges Radio lagt mycket mer krut på utredningar kring uttal ‒ vi har förstås ofta åkt snålskjuts på de sverigesvenska rekommendationerna och använt sverigesvenska radiopratare som modeller och förebilder för korrekt uttal av besvärliga namn.

Det som är slående är att språkvården för våra svenska medier i Finland präglas av helt andra frågor: översättningsproblem, jakten på termer och återgivning av till exempel finskt politikerspråk. Så även om alla de språkfrågor som Åke Jonsson tar upp också varit och är aktuella hos oss så är utmaningarna för våra journalister och språkvårdare också väldigt annorlunda. Den finlandssvenska journalisten är i hög grad också översättare.