När man försöker reda ut hur olika släktförhållanden ska benämnas är det tämligen lätt att hålla med om uttrycket ”släkten är värst”. Mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar och kusiner är ganska entydiga släktförhållanden som det går att hålla reda på, men redan moster, morbror, faster och farbror kan ge upphov till olika tolkningar. Ännu värre blir det när vi går ytterligare en generation bakåt från far- och morföräldrar, och när vi kommer till släktleden efter kusiner är det kört. Det vimlar av sysslingar, bryllingar, tremänningar och ludenkusiner (härefter skrivet enligt uttalsformen ludikusiner) och både pysslingar och brysslingar får vara med på ett hörn. Till slut blir det så komplicerat att det bara finns trasslingar kvar. Men låt oss ändå försöka bringa ordning i kaos och reda ut hur det egentligen förhåller sig med alla kära släktingar.
Kvasifaster och kommesmoster
Ordböckerna ger i vissa fall klara besked om hur de olika släktskapsförhållandena ser ut i allmänsvenskan. Faster, moster, farbror och morbror är okomplicerade när de syftar på föräldrars syskon. I Ordbok över Finlands svenska folkmål (dialektordboken) finns exempel på hur benämningarna kombineras med förnamn (Ida-moster, Johannes-farbror). Jag har själv äldre släktingar som benämner sina föräldrars syskon på det här sättet och andra som använder det allmänsvenska faster Hagar och farbror Teodor.
Faster, moster, farbror och morbror kan också användas om ingifta släktingar. Jag kunde med andra ord kalla min farbrors fru för faster och min mosters man för morbror, även om de inte är faster och morbror i egentlig mening.
Någon annan kallade sin farbrors fru för kvasifaster (Quasi faster) och en tredje talade i barndomen om sin morbrors fru som tant.
När jag på Facebook frågade vad folk kallar sina olika släktingar kom det fram diverse påhittiga benämningar för föräldrarnas syskons respektive. En del tyckte att det kändes konstigt att kalla de ingifta för moster, morbror och så vidare eftersom de ju inte är ”riktiga” släktingar. Då är en möjlighet att helt enkelt tala om farbrors fru och liknande, men en del har hittat på egna benämningar på ingifta släktingar. ”Fasters man kallas ibland falska farbror, hur ärlig han än är”, skriver en person. Någon annan kallade sin farbrors fru för kvasifaster (Quasi faster) och en tredje talade i barndomen om sin morbrors fru som tant. ”Numera – då jag lärt mig en del östnyländska – skulle jag antagligen kalla henne för ’komismoster’, ett elegant sätt att benämna ingifta i släkten”, skriver den här personen. Komis- hänger ihop med verbet komma och finns i dialektordboken i formen kommes-. Bland annat finns kommes-faster där, med förklaringen ’kvinna som är gift med ngns farbror’.
Men hur är det då med mor- och farföräldrarnas syskon? I dialektordboken finns uppslagsordet gammal-moster, som mycket riktigt syftar på någons mammas moster. På Facebook fick jag innovativa förslag som till exempel mormoster och farmoster. Andra exempel var ärkemorbror, ärkemoster, ärkefaster och mosti.
”Gammelgenerationen”
Går vi en generation bakåt från mor- och farföräldrar blir det genast snårigt. Naturligtvis kan vi tala om farfarsfar, mormorsmor, farmorsfar eller morfarsmor och så vidare. Det gör släktförhållandena tydliga, men är en krånglig lösning i talspråket. Tanken på att försöka lära ett litet barn säga farmorsfar känns knappast särskilt smidig. Ofta kallas den här generationen för gammel- följt av mormor, farmor, farfar eller morfar. Det är enklare att säga, men det är inte alltid självklart vem det syftar på.
Ska farmorsmor kallas gammelmormor (pappas mormor) eller gammelfarmor (farmors mamma)?
Ska farmorsmor kallas gammelmormor (pappas mormor) eller gammelfarmor (farmors mamma)? Båda tolkningarna är helt rimliga, vilket också Språkrådets Frågelåda ger vid handen, men hur blir det om både mammas och pappas mormor är kvar i livet? Och vad gör man om den här generationen inte gillar förledet gammel-? Dessutom kanske gammelfarmor upplevs som ett krångligt och långt ord att säga.
Johanna-mormor, Jepomommo, Näse-mormor
Själv har jag alltid kallat den här generationen för gammelmormor och motsvarande (uttalat ”gamlamommo”, ”gamlafamo”, ”gamlamofa” och ”gamlafafa”) och utgått från logiken att min pappas mormor också är min gammelmormor. Bland förslagen på Facebook fanns till exempel gammo, bildat till gammelmormor. En person talade om mommi (mormor) och andramommi (mormorsmor). En annan fungerande lösning som föreslogs var att lägga in förnamnet och tala om gammelmormödrarna (barnens föräldrars respektive mormödrar) som till exempel Johanna-mommo och Lisa-mommo. I en annan familj användes orten där ”gammelgenerationen” bodde som namn: Jepomommo. En lösning var också att använda gårdsnamnet: Konungsfarfar, Konungsfarmor och Näse-mormor.
Ny betydelse för syssling och brylling
Men besvärligast är trots allt de släktingar som kommer efter kusinerna. Namnen på de olika släktleden är ett virrvarr där bruket varierar i hela det svenska språkområdet. Samma ord används för olika släktled beroende på region och flera av släktleden har två eller tre förekommande benämningar. Men det finns allmänsvenska benämningar och de lyder som följer: kusin – syssling – brylling. Ordet syssling är en avledning av ordet syster och har ursprungligen betytt kusin på mödernet, det vill säga morbrors eller mosters barn. På motsvarade sätt har brylling betytt kusin på fädernet och alltså avsett farbrors eller fasters barn. Orden användes i sin ursprungliga betydelse fram till slutet av 1600-talet, då kusin (cousin) lånades in från franskan och trängde undan de ursprungliga orden, som i stället började användas om följande släktled. I dagens allmänsvenska är sysslingar alltså barn till kusiner och bryllingar barn till sysslingar.
Pysslingar är inte släktingar
Med det sagt är det dags att ge sig in på de alternativa benämningarna till den här sortens släktingar – och det är ett träsk. Sysslingar kallas ofta småkusiner i Finland, i likhet med finskans pikkuserkku. I andra delar av det svenska språkområdet är benämningen tremänning vanlig och nästkusin förekommer också. Men i Finland används ordet syssling ofta om det som i allmänsvenskan heter brylling. Andra säger fyrmänning.
Pyssling har i första hand inget med släktingar att göra utan betyder vätte, (liten) tomte, lilleputt och pys.
Den här generationen kallas också pyssling, som dock enligt ordböckerna är en vardaglig och skämtsam benämning för därpå följande generation, det vill säga bryllingars barn, som också ibland kallas femmänningar. Pyssling har i första hand inget med släktingar att göra utan betyder vätte, (liten) tomte, lilleputt och pys.
Ludikusiner i östra Nyland
I Facebookdiskussionen förekommer en uppsjö olika sätt att benämna de mer avlägsna släktingarna. En person säger till exempel kusin – syssling – pyssling, en annan talar om kusin – småkusin – brylling och sedan pyssling om allt utöver det. Dessutom finns det ett ord som används åtminstone i östra Nyland, nämligen ludikusin. Det används på olika sätt och om olika släktförhållanden. Någon använder det om brylling och säger kusin – småkusin – ludikusin och flera använder det helt enkelt som ett samlingsnamn för diverse avlägsna släktingar: ”Ludikusin är allting utanför småkusin, som man inte riktigt kan hålla reda på” skriver en person. En annan kommenterar: ”Allt efter småkusiner är ludikusiner. Betydligt enklare än att hålla reda på bryllingar och pysslingar.”
Ludikusin är allting utanför småkusin, som man inte riktigt kan hålla reda på.
Flera kommentarer innehöll fantasifulla benämningar för de här släktleden. Med tanke på släktförhållandenas karaktär känns den finurliga benämningen trasslingar väldigt lämplig. Ett par personer uppgav sig säga trasslingar om allt efter syssling. För mig var det också helt nytt att tala om sillfiskögon för bryllingar och nejonögon eller sillögon för generationen efter det (femmänningar, skämtsamt kallade pysslingar).
Frände och fränka – gammaldags, men behändigt!
Till slut vill jag lyfta fram ytterligare några kreativa benämningar som verkligen visar språkglädje och fantasi. I en släkt finns det ”diverse ludikusiner” som bor i Bryssel. Följaktligen kallas dessa släktingar för brysslingar. Någon talar om anförvanter, och i hens släkt infördes sedermera en ny kategori släktingar, nämligen ”allas våra kära anförtanter”. En annan kallas kuster av sina kusinbarn och någon kallas Bonny (från Bonus Granny) av sitt engelskspråkiga bonusbarnbarn. En kvinna benämns slarvmoster till sina goda vänners barn och i en familj kallas hundens husses syster för huster. En benämning på odefinierbara släktingar är tussingbussing.
Ett sätt att förenkla trassliga släktförhållanden är att ta två gamla svenska ord till heders och tala om frände och fränka för släktingar som man inte vet vad man ska kalla. ”Gammaldags, men behändigt!” skriver den som gör så.
En kvinna benämns slarvmoster till sina goda vänners barn och i en familj kallas hundens husses syster för huster.
När vi har kommit så här långt i utredningen av släktförhållanden börjar det kännas riktigt knepigt att försöka hålla ordning på allt och alla. Men ett citat från Facebookdiskussionen kastar ett annat ljus över det hela:
”Men jag tycker att det är så fint när olika släkter kommer med lite olika namn för vad ens släktingar är till varandra! Låter det hela leva genom att man får ett släktnamn som man är bekväm med.”
Den kreativa språkliga variationen och uppfinningsrikedomen är trots allt ganska charmig.