Som chefredaktör för den populärvetenskapliga tidskriften Språkbruk jobbar jag ständigt i spänningsfältet mellan journalistik och vetenskap. Språkbruks linje är klar: Vi publicerar artiklar baserade på vetenskaplig forskning, men ställer också journalistiska krav på texterna. Det betyder bland annat att vi begränsar längden på artiklarna, även om vi ibland kan publicera texter för långläsning. Det viktiga är resultaten, inte materialet, metoden och bakgrunden. Oftast går det bra, och dialogen mellan skribenterna och redaktionen fungerar mycket väl, men ibland kan åsikterna gå isär när vetenskap och popularisering ska mötas och samsas.
Det är klart att det måste finnas en balans mellan popularisering och forskning.
Jonas Jungars artikel om samarbetet och spänningarna mellan forskare och journalister (Språkbruk.fi, 9.9.2021) sätter fingret på några av de potentiella konflikter som kan uppkomma när journalistikens krav på snabba reaktioner och förenklingar möter forskningens komplexitet och krav på förklaringar, fördjupning och kontext. Jungar skriver framför allt ur nyhetsjournalistens synvinkel, men en hel del av resonemanget är bekant också för den som redigerar artiklar för en populärvetenskaplig tidskrift. För redaktören kan det ibland vara en grannlaga uppgift att försöka diskutera sig fram till en mer populär version av en text som är skriven enligt vetenskaplig standard. För en forskare som noggrant har beskrivit sitt tillvägagångssätt och garderat sig för eventuella fel och missförstånd kan det å andra sidan kännas brutalt att få som respons att metod och material måste förkortas radikalt och att forskningsresultaten borde tillspetsas för att poängen ska nå fram.
Det är klart att det måste finnas en balans mellan popularisering och forskning. Den som skriver en artikel måste kunna känna igen sig i texten och kunna stå för det som publiceras. Samtidigt är jag beredd att försvara populariseringen just för att forskningen är viktig och värd att nå en större publik än dem som redan är experter på och specialintresserade av ämnet. Som chefredaktör vill jag att de artiklar vi publicerar ska vara skrivna i ett format som tilltalar inte bara en smal grupp av forskare utan även personer som jobbar med språk i en icke-akademisk miljö, eller som helt enkelt hör till den språkintresserade allmänheten – ja, kanske till och med fånga någon som inte visste att hen var intresserad av språk och språkforskning. Det här är en linje jag har drivit sedan jag började jobba på Språkbruk och den kommer jag att hålla fast vid också i fortsättningen.
I och med den här ledaren lämnar jag för en tid över mitt uppdrag som chefredaktör till Charlotta af Hällström-Reijonen, eftersom jag kommer att vara tjänstledig i ett år framöver. Pia Westerberg fortsätter som redaktionssekreterare och vi välkomnar journalisten May Wikström som ny redaktör för Språkbruk.