Det var bara det att synpunkterna och kommentarerna var alldeles för många, och vi kunde inte ta hänsyn till dem alla. Så vem fick sin röst hörd? Denna gång blev det en gyllene medelväg och kompromiss, och det slutade med att vi till slut fick till en riktigt snygg och informativ vepa.

Vi på Språkinstitutet är vana att läsa och kommentera varandras texter; kollegial läsning är en förutsättning för att texterna ska bli riktigt bra. Men hur många ska kommentera ens text? Vissa synpunkter handlar mest om smaksaker och ordval. Ska man då ta hänsyn till alla kommentarer? En del av kommentarerna motsäger dessutom varandra. Medan en kollega ogillar en viss formulering applåderar en annan densamma. Därför är det viktigt att man inte ber alltför många läsa texten. Texten ska ju inte bli alltför anonym, urvattnad och åderlåten. Jag har själv någon gång strukit en formulering på uppmaning av en kollega, och sedan ångrat mig efteråt och tyckt att texten blev platt och själlös, och att biffen blev en frikadell.

För det mesta är jag dock fullt medveten om att en text oftast blir bättre av att någon kommenterar och kommer med förslag. Bara jag känner att texten fortfarande är min. Lektör Ingeborg Fernlund på Norstedts förlag berättade en gång att de stilsäkra författarna är mycket tacksamma för korrigeringar, och att de osäkra motsätter sig ändringar.

Att veta när man ska sluta fila på sin text är viktigt, att veta när texten kan och – ska! – skickas i väg. På Språkbruks redaktion vet vi att vi läst färdigt då vi får impulsen att rätta sådant vi redan en gång ändrat på. En text blir aldrig färdig, även om du hade hela livet på dig att fila.

Men plötsligt kan det ske något, nästan omärkligt. Texten står på egna ben! Då är det dags att släppa den. Författaren Hans Granlid sa en gång: ”Jag leker med orden, orden leker med varandra.” Så känns det när en text är färdig, åtminstone för mig.

****

I förra numret avslutade jag med att tacka avgående direktör Pirkko Nuolijärvi. Den första augusti 2016 fick Språkinstitutet en ny direktör, Ulla-Maija Forsberg. Forsberg har arbetat på institutet redan tidigare. Åren 1989–1997 var hon verksam som forskare och specialforskare, bland annat som huvudredaktör på den etymologiska ordboken Suomen sanojen alkuperä. Från slutet av 1990-talet har hon arbetat på Helsingfors universitet (läs mer under Noterat). I nästa nummer kan du läsa en intervju med vår nya direktör. Välkommen Ulla-Maija Forsberg!