Det här läste jag i en hälsotidning i somras. Låter det rimligt? Nej, det gör det inte, för tidningen var från år 1963. I tidningen varnar en känd finsk professor i en lång och grundlig artikel för tvåspråkighet hos barn. Professorn skriver – i allvarsamma ordalag – att det inte är önskvärt att ett barn lär sig ett nytt språk alltför tidigt, som exempelvis att ett finskt barn tvingas (!) gå i svensk skola. Barnet lär sig ett nytt språk på bekostnad av sitt modersmål, och det är ett alldeles för högt pris, menar professorn. 

I dag, drygt femtio år senare, vet vi att flerspråkighet inte är någonting vi behöver vara rädda för. Enligt de senaste rönen innebär flerspråkighet tvärtom många fördelar, bland annat en sänkt risk för demens. Flerspråkighet sägs också stimulera hjärnverksamhet på ett gynnsamt sätt.

Flerspråkighet inte är någonting vi behöver vara rädda för.

Det är lätt att småle åt gammal forskning, men det här är alltså vad man allmänt trodde om tvåspråkighet för femtio år sedan. Och språkforskningen och dess metoder ändras och utvecklas kontinuerligt. I detta nummer skriver professor emeritus Lars Huldén om en tre månader lång Amerikaexpedition som han och tre andra forskare företog våren 1971. På åttio dagar samlade forskarna in material om finlandssvenskarna i Amerika och spelade in amerikafinlandssvenskarnas språk.

Datorlingvisten Robert Östling från Stockholms universitet forskar med hjälp av internet i dialektords utbredning. Läs hans artikel ”Svenska dialektkartor på sekunden” och bli fascinerad. Testa webblänken du hittar i Östlings artikel, skriv in ett ord i sökrutan och du får ordets utbredning på sekunden! Språkforskningen hittar nya, snabba metoder bland annat tack vare webben, men fortfarande görs längre och kortare forskningsresor. Det mänskliga mötet är fortfarande viktigt inom språkforskningen. Den ena forskningsmetoden behöver ju inte utesluta den andra.

*****

Kanske vi språkvårdare till och med behövs mer än någonsin?

Språkbruks ordinarie chefredaktör Charlotta af Hällström-Reijonen lämnar Språkbruk för ett drygt år för att forska i äldre finlandssvenska på Svenska litteratursällskapet, och jag som varit Språkbruks redaktionssekreterare hoppar nu in som tf chefredaktör för några nummer framöver.

Att få jobba med språk är en ynnest, och det blir bara mer givande med åren. Synen på språkvård har förändrats en hel del under mina 23 år på Institutet för de inhemska språken. Kanske vi språkvårdare till och med behövs mer än någonsin, för de flesta av oss är drabbade av informationsstress, och vi har svårt att sortera och sålla i all den information som sköljer över oss. Det behövs fortfarande språkexperter trots att alla kan googla på egen hand, det är jag övertygad om. Bianca Holmberg, journalist och nordist, är tf redaktionssekreterare från och med detta nummer. Välkommen Bianca!

Vi får ofta god respons av våra läsare. Till en början var Språkbruk ett tunt informationsblad som gavs ut av en myndighet. I dag är Språkbruk en tidskrift som diskuterar språket ur olika synvinklar, och det är inte svårt att hitta artikelidéer, för språkutvecklingen avstannar aldrig. Den tar bara nya, oprövade vägar.