– Ha e vari kouka naaa? frågar de när de undrar vad det blir för middag.
Och barnen, varför pratar jag bara om deras förändrade språkbruk?
På måndagen efter att jag sett Gambämark skrev jag mejl som innehöll både ”måra på” och ”pynja”.
Det har aldrig hänt förut.
När jag växte upp i åttiotalets Nykarleby var det varken coolt eller hippt att prata dialekt. Snarare betraktades det som ett handikapp: kunde du bara prata dialekt skulle du för evigt vara dömd att stanna i Nykarleby.
När jag växte upp i åttiotalets Nykarleby var det varken coolt eller hippt att prata dialekt.
För mig som talade standardsvenska (högsvenska som det hette då, eftersom dialekten var lägre) skulle världen öppna sig efter avslutad skolgång. De som bara talade dialekt skulle stanna kvar, i en verklighet fylld av minkmatin (populär rätt i skolmatsalen: malet kött blandat med potatismos) och besök av rokogobbin (baksmälla).
Dialekt har talats på Wasa teaters scen också förut, liksom i finlandssvensk film och på andra scener. Oftast har dialekten använts som en markör för löje, för underlägsenhet och enkla karaktärer. När alla karaktärer, de goda, onda, enkla och smarta, pratar dialekt i Gambämark bevisar humorgruppen KAJ att dialekt är ett språk som är sig självt nog.
Dialekt är inget att skämmas för, en förskjutning har skett. Och det kan man ju tycka är på tiden.
För en dialekt är så mycket mer än ett språk. Det är ord som skapats efter behoven i ett geografiskt område och säger därmed något om kulturen i det geografiska området.
Jag försökte förklara ordet ”pyla” för min sverigesvenska svåger.
– Det är ett ord som används när man tycker att någon gråter i onödan, sa jag.
– Alltså inte gråter på riktigt? frågade han.
– Nej nej, nog gråter de på riktigt, men man tycker att de ska skärpa sig.
Jag försökte förklara ordet ”pyla” för min sverigesvenska svåger.
Han såg på mig närapå äcklad:
– Menar du att det finns ett ord som används inte för att trösta den som gråter, utan för att få dem att bita ihop av rädsla för att inte uppfattas som mesiga?
– Ja.
Just ”pyla” är inte det mest smickrande ordet att använda om jag vill framhäva min österbottniska bakgrund. Vad säger det om ett folk som ansett sig behöva ett ord för att på ett nedlåtande sätt avbryta gråt?
Ålänningarna, de har istället behövt ord som ”tryna” (oanständigt nyfiket inspektera, till exempel sovrum) och ”närig” (människa som ser till att roffa åt sig så mycket som möjligt för egen del).
Och så kan vi fundera över vad behovet av sådana ord säger om ålänningarna.