Det är måndag morgon. Klockan är en kvart över åtta då jag stiger in i föreläsningssalen på universitetet. Alla studenterna sitter redan vid sina datorer och har påbörjat veckans jobb. Och lektionen kör i gång. Det här är en av mina grupper med finskspråkiga studenter.

Det är torsdag morgon. Klockan är halv nio, och två studenter har anlänt. Tjugo i nio kommer en, kvart i nio några till. Det här är en av mina grupper med svenska studenter.

I kölvattnet av höstens debatt om de ”lata finlandssvenska skoleleverna” kan jag inte låta bli att komma med en reflexion över mina finska och finlandssvenska studenter och skillnaden mellan dem i attityden till studierna. Mina tankegångar grundar sig på en drygt trettioårig erfarenhet som lektor i nordiska språk, där jag mött åtskilliga finsk- och svenskspråkiga studenter. Och nu, bästa läsare, presenterar jag en rad generaliseringar:

De finskspråkiga studenterna kommer i tid till lektionen, meddelar om de är sjuka och lämnar in sina essäer före deadline. Ofta betraktar de läraren som en auktoritet – en uppfattning som man som lärare arbetar på att försöka ändra på. De antecknar flitigt och ifrågasätter sällan lärarens uppfattning. Det här kan naturligtvis förklaras med att de inte kommunicerar på sitt modersmål.

De svenskspråkiga studenterna betraktar läraren som en jämlike. De berättar utförligt om varför de inte hann till lektionen. Det var jetlagen efter Thailandsresan som var så ansträngande. Eller så var det körlektionen som man inte kunde missa. Eller specialerbjudandet på permanentfärgning av ögonfransarna som inföll precis under lektionstid. Men, som en av mina kolleger vid en annan högskola säger om sina svenska studenter: ”Det är ju en ära för läraren att de kommer på lektionen. Och när de sen kommer har vi det så trevligt.”

När jag i höstas lyssnade på ett anförande av professor Mirja Saari om hur finskan erövrade sin plats som nationalspråk i Finland, kunde jag inte låta bli att reflektera över skillnaderna mellan de finska och de svenska studenterna. Mirja Saari lyfte fram J.V. Snellman som i sitt språkprogram betonade vikten av att skapa bildning och utbildning på finska. Snellmans språksyn och språkprogram är allom bekant, men det som slog mig då jag lyssnade på Mirja Saari var att den tid som förflutit sedan språkprogrammet förverkligades i mitten av 1800-talet historiskt sett är relativt kort. Snellmans språkpolitik utgjorde startskottet för den finska klassresan där utbildning var nyckeln till framgång. Utbildning var inte en självklarhet för gemene man och värderades därför högt, skolan blev en institution med hög status och stor auktoritet. Avtrycken av detta är något som fortfarande syns i skolsystemet på finska i vårt land.

Bland de svenskspråkiga kom gränsen mellan skolan och det övriga samhället att suddas ut tidigare på svenskt håll än på finskt, tror jag. Det här kom att påverka andan i och kring skolan, i synnerhet i de städer där det fanns fler än ett läroverk. Föräldrarna kände varandra och lärarna, och många av föräldrarna hade själva en akademisk utbildning som gjorde att de kunde erbjuda sina barn andra auktoriteter än den som skolan stod för. På gott och ont.

Med allt det här vill jag inte påstå att alla, eller ens de flesta svenskspråkiga studenter skulle vara omotiverade slashasar, eller att de finskspråkiga alltid är mönsterstudenter. Bland de finlandssvenska studenterna finns många som är ambitiösa och som arbetar seriöst. Men alltför många föredrar att gå på halvfart genom studierna och livet, nöja sig med att vara trevliga och lita på att det nog fixar sig.