”Jag gillar våra så kallade sagostunder. Det är skönt att bara sitta och lyssna.” lyder en skriftlig kursutvärdering. ”Jag vill ännu säga att sluta aldrig med bokpraten” uppmanar en kille som inte brukade läsa. Nu gör han det. I den här kursen både läser och pratar han om finlandssvensk litteratur.

I en nätkultur som möjliggör interaktion som aldrig förr, kan jag tänka att de gemensamma upplevelserna blivit allt färre, rentav ruggigt få. Man talar om irl-fenomen, vi möts och upplever samtidigt på samma fysiska plats. För övrigt ogillar jag begreppet irl (in real life), som om inte nätet vore en verklighet i sig. Knappast någon har ändå missat rödljusen som blinkar om nolifers, om dem som inte har något liv utanför de sociala medierna. Symptomatiskt har Ted Forsström skapat nyordet ”multitaskig”, vilket introduceras i bokform i Teds nya ord (2012). Allt fler blir de som inte klarar av att somna utan sin smarttelefon under kudden. Vem var det som siade om en teknik ”connecting people”?

Högläsningens tid i hemmen dog i stort sett ut med radion och teven. Barndomens högläsning upphör vanligtvis någonstans i det som brukar kallas för slukaråldern, då barn övergår till att läsa tyst för sig själva (om de överhuvudtaget läser). Bokläsningen är alltså ofta en ensam sysselsättning. I dag är även musiklyssnandet en ensamtillvaro med hörlurar och individuella nätsorterade spellistor. Allt fler skärmar per person gör också film- och tevetittandet till en enmanstillvaro, där vännerna på Facebook vet mer om min filmkonsumtion än partnern gör.

I det här individualistiska medieflödet med skärmen som gränssnitt kan ett rätt sunkigt klassrum bjuda på exklusiva irl-upplevelser.

Jag högläser i mitt klassrum. Jag högläser för gymnasister i åldern 16 till 19 år. Det är aldrig så tyst som då. Orden drar i väg med oss på flygande mattor, vi bygger katedraler av ord och river ner fördomsstängsel. Vi gör det gemensamt. Framför publiken finner jag min belöning i de oförställda blickarna, där lyssnarna för en stund tappar stenkollen över miner och gester.

Att bokprata är att ge ut något av sin egen insida. Bokpraten är arrangerade litterära samtal och återkommer en gång i veckan. Praten förbereds genom ingångsfrågor med olika analytiska perspektiv. I andras berättelser hittar eller speglar vi oss själva. Att bokprata om någon annan eller om något främmande innebär också att prata om sig själv. Men tillsammans.

Nätet är i allra högsta grad verkligt och autentiskt men onekligen händer något när vi upplever och avtäcker i ett gemensamt fysiskt rum. I mitt klassrum fortsätter vi att högläsa och bokprata. Jag lovar.