Ni som läser vet att vissa bokstäver spränger. Att det finns poesi som för en till ställen man inte vetat om. Samtidigt som många feta romaner inte rubbar en ens en millimeter ur den urblekta solstolen. Det gäller också jesusorden. Läser man Bibeln med stängt hjärta funkar den sällan men låter man orden slussas genom kamrar och gemak når de ofta längre än den mest existentiella prosa. Den särskilda känsligheten som finns där det finns religion är både fint och farligt. Volymen blir ofta uppskruvad till max så fort man rattar in andlighet och tro. Vid okänsliga och slarviga formuleringar spricker ljudet och tilliten till kyrkan. Men när tonen är ärlig, klar och ny lyfter taket och tron på den som inte kan beskrivas.

Det var de bibliska berättelserna som var min väg in i kyrkan. Söndagsskolans suggestiva stunder med flanellograf och glansbilder hade öppnat mig för det osynliga men det var de märkliga orden synd, nåd, försoning, barmhärtighet och förlåtelse som talade till mitt spruckna liv. Det var 80-tal, Dallas, Fame, Jane Hellen schampo, Gul&Blå Jeans och snygga killar som gav mig bekräftelse och tillhörighet. Tills jag nypermanentad böjde knä i mammas konfirmationsklänning och ungdomsledaren Johanna blundade och sjöng: Ditt ord är mina fötters lykta.

Och så blev det. Att orden lyste upp vägen. Att orden lyste upp mig och gav mig någotslags människovärde tillbaka. Men sen hände det något märkligt. När jag började studera teologi slutade inte bara orden lysa, de förmörkade stigen. Den åländska religiositeten fick på käften av en osinnlig och krävande österbottnisk Gud. Man blev bedömd som kristen utifrån sitt språk och mitt betyg blev inte särskilt gott. Jag slutade så småningom att tala och tänka i bibliska bilder och gick över till akademiska. Men man bygger inte tro på teori och man har inte gudskontakt utan bön.  Kunde bara inte förmå mig att böja knä inför den nya bekantskapen Ärans Konung och jag hade heller inget att säga till någon som själv teg.

Alltför lång tid tog det innan jag fattade att jag det var just orden som stod emellan mig och Gud. Att det patriarkala språket omöjliggjorde närhet, att de förutsägbara formuleringarna stängde sinnlighetens fönster, att mycket av det som sades bakom altaret och i predikstolen var nonsens som varken var igenomtänkt eller igenomkänt. Men så träffade jag prästen som bemästrade konsten att både vara traditionen och den moderna tvekande människan trogen. En lärjunge som tänkte själv och återtog språket från alla dem som slarvat. Hans ord blev nu mina fötters lykta.

Nu står jag själv under välvda bågar och har parabolen ängsligt riktad mot era liv. Jag försöker hitta tonen i er historia och lyssna in beställningen från samtiden med Jesu hand i ryggen. Men jag är noga med orden och jag vägrar upprapning och upprepning. Det innebär inte att de egna metaforerna och symbolerna automatiskt är bättre än handbokens massproducerade men jag är säker på att den som lyssnar hör att det är hemgjort, äkta, eget och att det har ett egenvärde. Ordet blir helt enkelt kött när vi själva syns mellan bokstäverna.