Ulf Teleman har nu skrivit fortsättnigen till boken Ära, rikedom och reda (se Språkbruk 1/2003) som behandlade språkvård och språkpolitik under 1600- och 1700-talen. Andra delen av Telemans språkvårdshistoria behandlar utvecklingen under 1800- och 1900-talen.
Titeln på boken, Tradis och funkis, är ett citat av Erik Wellander och ska lyfta fram motsättningen mellan tradition och modernitet eller funktionalism. Denna motsättning är viktig för förståelsen av språkutvecklingen och språkvården efter 1800. Trots att titeln alltså är motiverad är jag ändå böjd att tycka att den ger ett alltför lätt och pratigt intryck. Stilen i boken är visserligen lättflytande och trevlig, men absolut inte pratig. Tradis och funkis hade passat som en titel på en bok av Fredrik Lindström (Världens dåligaste språk, Världens smartaste ord) men enligt mitt förmenande är den alltför publikfriande för att passa på en bok av denna kaliber skriven av en skribent av Ulf Telemans kaliber.
Teleman skriver insiktsfullt om språkvårdens aktörer (Svenska Akademien, Svenska språknämnden m.fl.), om hur olika strömningar i språkvetenskapen har påverkat språkvården, om stavningsstrider, om det svenska rikstalspråket, om ordförråd och ordbetydelser, om stil och text samt om svenskan gentemot andra språk (latin, engelska, minoritetsspråk i Sverige, invandrarspråk).
I ett kapitel behandlar Teleman grammatikor, ordböcker, språkriktighetsböcker och olika språkriktighetsargument. Apropå språkriktighetsböckerna ser han den första handboken, Martin Schücks Hur skall man tala och skrifva rätt? (1856) som ett symptom på framväxten av en språkligt osäker medelklass som var beredd att köpa böcker av detta slag och ta till sig dess regler i sin strävan uppåt på samhällsstegen. Det är säkert en riktig iakttagelse, som nog inte gäller bara i Sverige och svenska förhållanden, utan antagligen också en delorsak till det stora intresset för språkvård som vaknade i Finland i slutet av 1800-talet.
Författaren tar även upp framtidens språkvård och språkpolitik. Han skriver att språkvårdarnas och språkvetarna också framöver kommer att behöva vårda skriftspråkskoden, främst med hjälp av ordböcker, grammatikor, skrivregler och liknande handböcker. (Han nämner förvånande nog inte språkgranskningsprogram och andra elektroniska hjälpmedel.) Även i fortsättningen kommer språkvården att gå en besvärlig balansgång mellan en alltför konservativ och en alltför följsam hållning till talspråket (”mellan språkriktighetsfundamentalister och laissez-faire-liberaler”). Den strategiskt inriktade språkvården (statusvården) kommer förmodligen att fortleva och förstärkas, skriver Teleman. Han understryker att det är viktigt att få ökad teoretisk kunskap om språkvård och språkpolitik som bas för den praktiska verksamheten, bland annat genom mer forskning. Och så skriver han något av det klokaste jag läst på länge i språkvårdsväg: ”Vissa språkbrukare behöver säkert också i framtiden få veta att de gott kan vara stränga mot sig själva i språkliga frågor samtidigt som de är generösa mot andra.”
Tradis och funkis är en bok späckad med intressant läsning, skrivet med gedigen fackkunskap. Den anbefalls alla som intresserar sig för språkvård, inte minst sådana som arbetar med språkvård i någon form. Den behandlar visserligen inte alls den finlandssvenska språkvården, vilket naturligtvis känns ledsamt för oss finlandssvenskar, men som Ulf Teleman skriver i inledningen till sin nya bok, förtjänar den finlandssvenska språkvårdens intressanta historia en alldeles egen volym.
Ulf Teleman: Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 87, Norstedts Ordbok, 2003. 280 sidor. ISBN 91-7227-374-7.