Den nya upplagan av Svenskt lagspråk i Finland (populärt kallad SLAF) har kommit ut. Handboken är grundligt omarbetad jämfört med den förra upplagan och omfattar de allra senaste rekommendationerna från Statsrådets svenska språknämnd. Här kan man alltså hitta både nya och ändrade rekommendationer och dessutom helt nyskrivna avsnitt. Dessutom innehåller den nya upplagan en mängd uppgifter om nyttiga källor, bl.a. på Internet. Eftersom också de övriga avsnitten av boken förefaller vara grundligt omarbetade och moderniserade blir det allmänna intrycket att den gamla upplagan av boken nu bör förpassas till arkivet och den nya ställas fram bland oumbärliga hjälpmedel.
Liksom den tidigare upplagan, som kom ut 1990, riktar sig också denna främst till översättare av lagar och författningar från finska till svenska. Tittar man närmare på boken kan man emellertid konstatera att också andra översättare, och då särskilt de som arbetar med myndighetstexter, bör ha tillgång till den. De frågor som tas upp i SLAF har utan tvekan relevans också för andra myndighetstexter. Dessutom kan man konstatera att också statliga och kommunala handläggare, jurister och inte minst journalister som skriver om frågor i anknytning till juridik och förvaltning borde ta en närmare titt på boken. Där finns mycket att hämta.
För att gamla SLAF-användare inte skall behöva känna sig vilsekomna har redaktionen valt att bygga upp den nya upplagan enligt samma principer som den tidigare, trots att man har gjort många tillägg och kompletteringar. Redan i den inledande orienteringen om lagböcker, ordböcker, handböcker och språkvårdsorgan finns en hel del nytt material, särskilt sådant som har anknytning till nya elektroniska hjälpmedel. I listan över de elektroniska hjälpmedlen kan läsaren hitta uppgifter om bl.a. databaser, cd-skivor och Internetadresser.
Precis som elektroniska hjälpmedel först under 1990-talet börjat spela en allt mer central roll i översättarens liv har också frågor kring EU och EG fått större aktualitet först efter det att förra upplagan av boken kom ut. Det är därför naturligt att man i den nya upplagan hittar ett kapitel om Europeiska unionen och Europeiska gemenskaperna. Här behandlas bl.a. frågor kring terminologi, rättsakternas namn och deras beståndsdelar samt hänvisning till rättsakter och till enskilda artiklar i dem. EU och EG tangeras också i avsnittet som diskuterar begreppet författning, och dess-utom kan man i avsnittet om namn och namn-användning hitta listor över namn på institutioner inom EG, EU och EES. Vissa andra internationella organisationer finns också listade på samma ställe.
Allt i boken är däremot inte nyskrivet eller omskrivet. Till exempel kapitlen om språkriktighetsfrågor och skrivregelfrågor förefaller vara rätt oförändrade. Däremot hittar man i avsnittet om rubriker och hänvisningsteknik åtminstone en ny rekommendation, och den gäller användningen av paragraftecken. Enligt den nya rekommendationen skall bara ett paragraftecken användas vid hänvisning till flera paragrafer.
Avslutningsvis kan konstateras att den nya upplagan av Svenskt lagspråk i Finland har vuxit med omkring 40 sidor jämfört med föregående upplaga. Tack vare ett omfattande ordregister är handboken trots det lätthanterlig. Känner man däremot inte boken från tidigare gör man klokt i att först läsa den från pärm till pärm, för att komma underfund med vilka alla frågor den ger svar på.
Svenskt lagspråk i Finland har redigerats av Henrik Bruun vid justitieministeriets lagberedningsavdelning och getts ut av Statsrådets svenska språknämnd på Schildts Förlags Ab.