Forskningen kring andraspråksinlärning är ett dynamiskt och mångfasetterat forskningsområde. Hur omfattande forskningen är manifesteras av att de nya handböckerna som beskriver kunskapsläget är otroligt digra: The Handbook of Second Language Acquisition (2003) är 900-sidig och den nya handboken Svenska som andraspråk – i forskning, undervisning och samhälle är 760 sidor lång.
Svenska som andraspråk – eller ”den röda boken”, som den kallades på konferensen Nordens språk som andraspråk i Bergen i juni 2005, syftar till att beskriva det aktuella forskningsläget för svenskans del. Den internationella forskningen kring andraspråksinlärning startade i slutet av 1960-talet och den svenska forskningen kom igång några år senare. Praktiska motiv fanns delvis bakom den svenska forskningen – den ökande invandringen till Sverige ledde till ett stort behov av att få veta hur invandrare skulle undervisas i svenska. I boken beskrivs de viktigaste teoretiska infallsvinklarna och forskningsresultaten i den svenska forskningen pejlat mot den internationella forskningen.
Boken består av 25 artiklar och den är indelad i tre delar. Den första delen handlar om förhållandet mellan den inlärande individen och det nya språket. Här finns också artiklar om hur svenska är som ett mål för språkinlärning, t.ex. vad som är speciellt svårt att lära sig. Processbarhetsteorin och dess tillämpning på svenska är ett exempel på en sådan analys. Den andra delen av boken fokuserar på språket i en social kontext. Flera av artiklarna i denna del behandlar frågor om multietniskt ungdomsspråk och frågor om attityder till flerspråkighet. Den sista delen av boken förenar teori med praktik, utbildnings- och undervisningsfrågor står i centrum.
Den första delen av boken inleds med Björn Hammarbergs artikel Teoretiska ramar för andraspråksforskning. I artikeln beskrivs på ett överskådligt sätt hur andraspråksforskningen vuxit fram. Hammarberg tar avstamp i Selinkers (1969, 1972) term interlanguage (sv. interimspråk) som kan sägas vara startskottet för en ny syn på språkinlärning. Det nya synsättet innebär att inlärarens språk ses som ett tillväxande system, med egna regelbundenheter. I stället för att som tidigare jämföra modersmål och målspråk och söka efter förklaringar till fel i inlärarens språk, fokuserar man nu på den process som språkinlärningen är. Selinker har också bidragit med en annan term, fossilisering, som fått stor spridning. Med fossilisering avses att inlärningsprocessen avstannar, så att inlärarspråket stannar i en form som skiljer sig från målspråket. I sin artikel beskriver Hammarberg olika teorier och perspektiv som dominerat inom forskningen. Det kognitiva perspektivet på andraspråksinlärning finns t.ex. väl företrätt i svensk forskning. En aktuell teori om hur inläraren kognitivt bearbetar grammatisk struktur är Pienemanns processbarhetsteori (processability theory). Med hjälp av denna teori förklaras en naturlig inlärningsgång som gäller alla inlärare av ett språk, oberoende av modersmål. Inlärare kan bara tillägna sig sådana strukturer som de klarar av att processa grammatiskt på ett visst stadium. Svenska är ett av de språk som studerats ganska ingående i relation till denna teori. För svenskans del kan man ställa upp en skala eller trappa, som visar i vilken ordning inlärare tillägnar sig t.ex. kongruens i nominalfraser och inversion. I Gisela Håkanssons artikel behandlas svenska som andra språk i förhållande till processbarhetsteorin.
Det i mitt tycke intressantaste bidraget i boken utgörs av Niclas Abrahamssons och Kenneth Hyltenstams artikel Mognadsbegränsningar och den kritiska perioden för andraspråksinlärning. Finns det en kritisk period för språkinlärning? Och om det finns en sådan, vad beror den då på? Dessa frågor har ventilerats sedan 1960-talet och är i dag, som författarna konstaterar, livligare än någonsin. (Som en parentes kan nämnas att en hel dag ägnades åt frågor om åldersfaktorn vid den stora andraspråkskonferensen European Second Language Acquisition år 2004).
Tanken om en kritisk period för andraspråksinlärning utgår från den vanliga observationen att barn är effektivare andraspråksinlärare än vuxna. Lenneberg lanserade år 1967 sin hypotes om en kritisk period. Enligt denna hypotes försvinner möjligheten till att automatiskt tillägna sig ett språk utifrån inflöde efter puberteten. Den som lär sig ett språk senare behöver undervisning och språkinlärningen kräver en medveten satsning. Endast de som lär sig språket tidigt kan uppnå en infödd nivå. Orsaken till att språkinlärningen blir svårare efter den kritiska perioden sägs bero på biologiska faktorer, dvs. hjärnans mognad. Abrahamsson & Hyltenstam behandlar på ett utförligt och mycket intresseväckande sätt den forskning som antingen ger stöd för hypotesen om en kritisk period eller som söker kullkasta teorin. Om det finns biologiska begränsningar för språkinlärningen så borde de gälla både första- och andraspråksinlärning. I artikeln beskrivs fall, där barn isolerats och berövats språklig kontakt och därmed inte utvecklat ett första språk. Studierna visar att det barn som upptäckts och omhändertagits före puberteten utvecklade en normal språkbehärskning, de andra som upptäcktes senare lyckades inte utveckla ett fungerande språk. Dessa fallstudier ger stöd för att det finns en kritisk period. Utgående från den empiriska forskning som finns för Abrahamsson & Hyltenstam fram sin egen syn. De menar att vi inte kan bortse från att det finns någon form av mognadsbegränsning. De lanserar termen mognadsperiod för att beskriva åldern mellan födseln och 15 års ålder. Denna term syftar till en process som pågår, och till att språkinlärning blir svårare under denna period. Artikelförfattarna lyfter också fram en viktig fråga: vad menas egentligen med ”infödd nivå”? I forskningen om åldersfaktorn talas ofta om att inläraren uppnår infödd nivå, men de språkliga analyserna av vad detta begrepp innebär är bristfälliga. Slutnivån för andraspråksinlärare kan i själva verket vara ”nästan infödd”.
I bokens andra del står det multikulturella och flerspråkiga svenska samhället i centrum. Artiklarna berör teman som Rinkebysvenska, identitet hos ungdomar med invandrarbakgrund, attityder till brytning m.m. I artikeln Barns språkliga socialisation före skolstarten presenterar Kerstin Nauclér sin forskning om turkiska och svenska barns socialisation hemma och i förskolan. Utgångspunkten för studien är det faktum att turkiska barn har svårt att hävda sig i den svenska skolan. Barnen i studien har spelats in under olika aktiviteter såsom måltider, lek och sagoläsning. Analysen visar att det fanns stora skillnader i hur svenska och turkiska barn förväntas bete sig vid sagoläsning. De turkiska barnen har främst rollen som lyssnare, medan de svenska barnen förväntas delta aktivt. De svenska barnen skall ta ställning till texten och kunna koppla den till egna erfarenheter. Dessa skilda interaktionsmönster finns både hemma och i förskolan, där personalen ger mycket utrymme för de svenska barnen att delta aktivt vid sagoläsning, medan de turkiska barnen inte inbjuds att delta. Sagoläsningen ger barnen olika sätt att behandla texter. För de turkiska barnen blir berättandet viktigare, medan de svenska barnen lär sig att föra samtal kring texter. I skolan värdesätts förmågan att analysera texter, och de svenska barnen har därför ett bättre utgångsläge mot bakgrunden av deras språkliga socialisation. Nauclérs artikel utmynnar i några råd till pedagoger för hur de mer rättvist kan uppmärksamma minoritetsbarn.
Att uttalet spelar en viktig roll för hur andraspråkstalare blir bedömda framgår tydligt av Sally Boyds artikel Utländska lärare i Sverige – attityder till brytning. Det är svårt för invandrade lärare att fortsätta sitt yrke i Sverige. Trots att det råder lärarbrist är det svårt för utländska välutbildade personer att få anställning som lärare. En tvärvetenskaplig forskningsgrupp har undersökt vilka hinder som finns för utländska lärare. Studien av attityder till brytning är en del av detta projekt. Utländska lärare spelades in i klassrumsinteraktion och en grupp skolledare, lärarutbildare och gymnasielever fick bedöma deras pedagogiska skicklighet och språkförmåga. Avvikelser i uttal visade sig vara en avgörande faktor. Utländsk brytning påverkar hur andra aspekter av språkfärdigheten (lexikon, grammatisk korrekthet) bedöms. Eftersom språkfärdigheten kan användas för att utestänga utländska lärare är detta bekymmersamt. Boyd för fram att uttalsträning borde få en större roll i undervisningen för invandrare, men det viktigaste vore att göra skolledningen medveten om att utländsk brytning inte är ett mått på hela språkfärdigheten. Ungdomarna som deltog i testet var mera vidsynta då de konstaterade att man snabbt vänjer sig vid en lärares brytning.
Vetenskapsfältet andraspråksinlärning har både en teoretisk inriktning, där grundforskning om språkinlärning bedrivs och en tillämpningssida, där pedagogiska frågor portföljarbete, kultur i undervisningen m.m. Av många läsvärda artiklar vill jag speciellt lyfta fram Eija Kuyumcus artikel om textgenrer i skolans arbete. Elever i skolan förväntas skriva texter av varierande slag. För att kunna forma budskapet i en text rätt med tanke på mottagare och användningsområde behövs både diskurskompetens och sociolingvistisk kompetens. Eleven behöver genrekunskap för att veta hur man t.ex. skriver ett specialarbete i naturvetenskap eller hur man inleder ett essäsvar. Men hur lär sig elever att skriva på rätt sätt? Åsikterna bland genreforskare och lärare går starkt isär: en del anser att genrekunskap uppstår implicit i socialisationen och att den inte kan läras ut, andra menar att skrivande är en social process och att undervisning behövs för att utveckla genrekompetensen. För elever med invandrarbakgrund kan problemet vara att de aldrig tillägnar sig skolans genrekrav implicit och därför ständigt misslyckas med sina skriftliga uppgifter. I artikeln presenteras en modell för hur lärare kan arbeta med genreundervisning i klass. Ur ett interaktionellt perspektiv tycker jag att modellen är lyckad, eftersom där ingår många samtal mellan såväl lärare och elev som mellan elev och elev. Att arbeta enligt den föreslagna modellen innebär också att grammatiskt analysera texter. I samband med närläsningen av texter fokuseras på hur de är uppbyggda strukturellt, t.ex. vilka utbyggda nominalfraser som finns med. Åtminstone jag frestas att försöka tillämpa modellen i undervisning!
Två artiklar behandlar bedömning av språkfärdighet. Pirkko Bergmans och Tua Abrahamssons artikel Bedömning av språkfärdigheten hos andraspråkselever behandlar framför allt performansanalys medan Thomas Wrigstad (Sfi-provet som bedömningsinstrument – teoretiska och praktiska perspektiv) beskriver hur Sfi-provet är uppbyggt och hur det genomförs. Det förvånar mig att den europeiska referensramen (Common European Framework of Reference for Languages 2001) lyser med sin frånvaro i artiklarna. Referensramen är ett viktigt verktyg vid bedömning och kan knappast förbises av dem som arbetar med testning av språkfärdighet.
Svenska som andraspråk – i forskning, undervisning och samhälle är ett viktigt bidrag till beskrivningen av andraspråksforskningen. Boken är ett måste för alla blivande experter på språkinlärning, såsom lärare, och ingår som kurslitteratur på Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Ett tillägg till titeln borde dock ingå: Svenska som andraspråk i Sverige – finländsk forskning om svenska som andraspråk finns inte med.
Kenneth Hyltenstam och Inger Lindberg (red.): Svenska som andraspråk – i forskning, undervisning och samhälle. Studentlitteratur, Lund 2004. ISBN 91-44-01108-3.