Svensk-finsk skolordlista från 1986 är nummer 1 i serien av olika terminologiska ordlistor som getts ut av Sverigefinska språknämnden, eller sedan 2006 Språkrådet. I juni i år kom det ut en reviderad utgåva, och den har nummer 16. På nästan trettio år har det givetvis hunnit hända mycket i skolvärlden och den nya upplagan har varit efterfrågad.
Den nya skolordlistan innehåller cirka 1 700 svenska uppslagsord, både från skollag och läroplaner och från ”verkstadsgolvet”. Också en del vardagliga skolord ingår.
Nytt i denna upplaga är att förskoleterminologi inbegripits. Dessutom ingår det en del högskole- och universitetstermer, närmare bestämt sådana som gymnasieelever kan tänkas behöva när de planerar sin fortsatta utbildning. Inom pärmarna ryms allt från specialtermer som garanterad undervisningstid och nationellt godkänt idrottsutbildning (sic!) till mer allmänna skolord som kateder och årskurs till ord som inte verkar särskilt skolaktiga som insyn och underlag. För den sistnämnda gruppen nämns det explicit i förordet att det bara är ordets användning som utbildningsterm som beaktats vid valet av motsvarighet.
Namnet på skriften är Språkrådets svensk-finska skolordlista och det säger i vilken riktning ordlistan är tänkt att användas. Den finsk-svenska delen benämns följdriktigt register. Däremot ger layouten sken av två jämbördiga delar: registret är utformat precis som den svensk-finska delen, vilket kan vara lite bedrägligt. Det här kan faktiskt sägas vara en viss försämring jämfört med första upplagan där registret är markerat med tätare radavstånd. I övrigt är den nya layouten vida överlägsen föregångarens jämntjocka courierspalter. Strängt taget är det heller kanske inte något större problem om ordlistan används i finsk-svensk riktning, eftersom det handlar om en terminologisk lista där förhållande mellan uppslagsord och motsvarighet i hög grad är ett till ett.
Ordlistan har getts ut i tryck men kan också laddas ner i tre olika format på Språkrådets webbplat(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)s, dock fördelad på flera olika filer.
Svensk finska skolordlistan är visserligen en terminologisk ordlista, och förmodligen ligger det en hel del terminologiskt arbete bakom de motsvarigheter som ges, men som framgår av illustrationen handlar det inte om en regelrätt terminologi: det ges inga definitioner till orden. Som användare hamnar man lätt ute på ett gungfly om man inte vet vad det ord man slår upp betyder. Folk inom den svenska skolvärlden och översättare som arbetar med texter som hänför sig till skolan kan antas känna till begreppen och behöver bara kontrollera motsvarigheten på det andra språket. Den som inte är bevandrad i skolvärlden får iaktta en viss försiktighet.
Det är heller inte lätt att hitta definitioner för uppslagsorden på annat håll. De mer allmänna orden återfinns förstås i ordböcker, men man kan inte vara helt säker på att definitionerna täcker den terminologiska användningen. De något mer specialiserade orden hittar man med lite tur i uppslagsverk men långt ifrån alla. Av ett stickprov på 32 ord (två slumpmässigt valda uppslagsord från var sida i skolordlistan) återfinns tolv som uppslagsord i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, sju i Nationalencyklopedin och bara fem i Termlexikon i pedagogik, skola och utbildning, som alltså ger definitioner. Sammantaget hittar man hälften eller 16 av de 32 orden förklarade, eftersom flera av orden återkommer i flera källor.
För finländska förhållanden får ordlistan användas med stor urskillning, även om den finsk-svenska delen kan vara till hjälp när det ska skapas svenska motsvarigheter till finska termer. Jag ska ta upp ett par klassiska exempel.
Artikeln mellanstadium är kort och koncis:
mellanstadium keskiaste
I Nationalencyklopedin står det ”fram till 1994 benämning på grundskolans årskurser 4–6”, och i Wikipedia får vi veta att benämningen inte längre är officiell men att den förekommer i informella sammanhang. Det vore alltså bra om ordlistan skilde mellan officiella beteckningar och termer som inte har officiell status men som används i vardagslag.
Den som har någon kontakt med skolvärlden har säkert klart för sig att mellanstadium har en annan innebörd i Finland. Men inte heller i Finland är termen längre officiell. Uppslagsverket Finland anger att mellanstadiet är beteckningen för ”skolstadium mellan grundskola och högskola som användes tidigare, efter grundskolereformen fram till ca 1990”. Numera har termen ersatts av andra stadiet enligt internationell praxis.
Ett annat ”stadium” man får se upp med är förskola som motsvaras av esikoulu i skolordlistan. Men i Sverige är förskolan riktad till 1–5-åringar medan det som vi i Finland kallar förskola/esikoulu motsvaras av förskoleklass En tidigare benämning var sexårsverksamhet. Också det senare ordet återfinns som omarkerat uppslagsord i skolordlistan och den finska motsvarighet som ges är kuusivuotiaiden toiminta.
Nu är ju ordlistan i och för sig avsedd för svenska förhållanden och på ett sätt är det förstås en entydig lösning att översätta de svenska termerna rakt av utan att bry sig om de finska termer som används i Finland. Det pedagogiska innehåll begreppen står för är ju kanske ändå inte exakt detsamma i de båda länderna. Men myntet har två sidor.
Eftersom det är förhållandevis tunnsått med finska källor som beskriver förhållandena i Sverige är ju sverigefinnarna i hög grad hänvisade till finlandsfinska källor om de vill kontrollera betydelser, och då får de lätt fel uppfattning. I artikeln keskiaste i den finska definitionsordboken Kielitoimiston sanakirja anges det att adekvat term är toinen aste och så hänvisas det till aste betydelse 4 och där får man veta att det är det skolstadium som placerar sig mellan grundskola och högskola. För esikoulu sägs det att det är fråga om undervisning för 6-åringar. Den som inte har tillgång till den finska ordboken söker med stor sannolikhet i finska Wikipedia och där beskrivs också det finska systemet.
I rättvisans namn ska jag dock konstatera att Finsk-svensk utbildningsordlista som är den finländska motsvarigheten till skolordlistan och som kom ut i en reviderad upplaga 2005 inte noterar den terminologi som används i Sverige. De två diskuterade uppslagorden ser ut så här:
esikoulu förskola
keskiaste (aik.) mellanstadiet (tidigare)
Den ambition som uttrycks i förordet, ”att förenhetliga terminologin så att nya termer som tas i bruk på svenska i Finland i mån av möjlighet ska vara desamma som de som används i Sverige” kommer alltså inte till synes, men i de här två fallen handlar det förstås inte om ny terminologi.
Inom finlandssvensk språkvård har man som mål att försöka se till att den offentliga svenskan i Finland inte fjärmar sig från svenskt standardspråk i Sverige i onödan. På motsvarande sätt strävar den sverigefinska språkvården efter att den finska varieteten i Sverige inte ska glida från finlandsfinskan. Därför är jag lite överraskad över att problematiken inte alls berörs i förordet och att termvalet inte diskuteras på ett principiellt plan. Av de 41 finska motsvarigheter som stickprovet ovan genererar finns elva ord med som uppslagsord i Kielitoimiston sanakirja. Bara fem av de finska orden hittas som termer i den finsk-svenska utbildningsordlistan från Finland.
Här har jag lyft upp flera problem med den nya skolordlistan, och kritiken är kanske lite orättvis, eftersom den antagligen tjänar sina primära målgrupper väl. Den nya upplagan är därför i allra högsta grad välkommen.
Det handlar kanske snarast om ett allmänt problem inom lexikografin som accentuerats kraftigt när ens ordbok ligger fritt tillgänglig ute på nätet: i vilken mån borde man ta hänsyn till att användarna också är andra än den tilltänkta målgruppen. Jag har inget svar på den frågan.