Flerspråkighetsperspektivet Julia Tidigs har i sin doktorsavhandling Att skriva sig över språkgränserna är fräscht. I en tid när alla slag av unken nationalism ökar igen, och allmänt i det finlandssvenska sammanhanget där man ofta tenderar att ta död på språklig kreativitet med argumentet ”det heter inte så, det heter ...”. Normativiteten är i avhandlingen ifrågasatt som begrepp.
Flerspråkighet syftar här inte på att man använder språk som inte är ens modersmål, eller att man har flera språk och skriver på vart och ett av dem, för enligt det synsätt Tidigs tagit till sig finns det inget modersmål. På det här sättet finns det heller inga främmande ord och språk som möts, det finns bara språk som gör överklivningar. ”Språk” betyder i det här sammanhanget också skilda regionala varieteter.
Tidigs följer genomgående Gilles Deleuzes och Félix Guattaris teori om de- och reterritorialisering. Språk med hög status och fast skriven norm (som ofta är majoritetsspråk) är kopplade till synliga och osynliga territorier; men ”mindre” språk, som existerar på mer obestämda villkor, sprider sig som rhizom in i de ”större”, påverkar dem och hotar deras blockartade position.
Det övergripande syftet med avhandlingen är att undersöka vilka effekter flerspråkigheten har vid läsning. Det handlar mindre om vilka språk författare kan, än om vilka de använder i texten. Som bl.a. Ezra Pound har visat kan man i texter använda språk man knappt kan alls.
Flerspråkigheten är, när den förekommer i en text, en organisk del av texten. Ord eller ljud möts och ibland skapar författaren egna nybildningar, syntaxen kan ha drag av ett annat språk som inte visar sig på annat sätt, det finns semantiska översättningar där man som läsare kan spåra det uttryck som finns bakom om man kan språket det härstammar från, osv. Att läsaren inte i vanlig mening alltid förstår ett textställe är inte ett problem, det element som känns främmande har enligt Tidigs ändå sin funktion vid läsningen. Effekten hos det främmande kommer sig just av att det uppfattas som främmande. Det här kunde förstås läsare med olika inriktning diskutera hur länge som helst.
Detta är inte bara en avhandling för fackmänniskor, utan man kan läsa den som en bok som är full av Tidigs egna och av andras idéer om språk. De teoretiker som förekommer får relativt litet utrymme, bara så mycket att författaren hinner samla ett antal begrepp hon sedan använder. De tar aldrig över, blir inte gudar som låser hennes resonemang och gör dem obegripliga.
De två författare vars flerspråkighet analyseras är Jac. Ahrenberg (1847–1914) och Elmer Diktonius (1896–1961). Att Tidigs för ihop dessa två motiverar hon med att ”Båda författarna förhåller sig till muntlighet i sin prosa, något som ofta har ett samband med flerspråkigheten i den”.
Ahrenberg var från Viborg och talade fyra språk lika bra, ”gick på alla fyra” som det lokala uttrycket löd. Han använde sig också av alla fyra språk i sina texter, vilket ledde till mycket kritik och till att förläggare tvättade språket nästan intill oigenkännlighet. Några nya utgåvor av de böcker som publicerades har inte utkommit på närmare hundra år, många av verken gavs aldrig ut alls och Tidigs har forskat i dem i Svenska Litteratursällskapets arkiv. Ahrenberg såg det som en grundläggande oförmåga hos sig själv att han inte kunde något språk ordentligt. Men det kunde han, som Tidigs förklarar; det språk (idiom) han skrev på, en svenska med inslag av finska, tyska och ryska.
För Ahrenberg är flerspråkigheten ett problem. För Diktonius är den i lika hög grad något positivt. Han sa sig vara lycklig över att från början av sitt liv ha fått komma lika mycket in i svenskans och i finskans ”musik”.
Redan tidigt i läsningen slog det mig att de språkvetenskapliga argumenten är väl underbyggda, men att de litteraturvetenskapliga argumenten emellanåt bygger på mer lösa antaganden. När orsaken till att Diktonius lyrik är bortlämnad anges vara att flerspråkigheten är mer central i prosa, förvånar det mig med tanke på att det här är fråga om början av 1900-talet med alla formexperiment som då förekom. Detta alltså om man på flerspråkighet tillämpar den vidgade definition Tidigs vill ge den, inte en mer traditionell som bygger på språkgränser. I det senare fallet hittar man säkert ett rikare material t.ex. i Helsingforsromaner med mycket dialog, som Kjell Westös, än i någon lyrik. (I Diktonius lyrik förekommer ju barnspråk, som väl i något sammanhang kunde tas med i en flerspråkighetsanalys.) I vilket fall som helst är den här vaga utvikningen onödig, det räcker bra som motivering att materialet skulle bli för stort och att Ahrenberg också skrev prosa.
Författarfantasi är ännu svårare att definiera än flerspråkighet, och att göra det är inte heller ämnet för Tidigs avhandling. Men just därför reagerar jag när Tidigs i slutordet säger sig ha ”ägnat ansenligt utrymme åt att problematisera författarintentionen med hänsyn till litterär flerspråkighet”. Hon har under avhandlingens gång inte talat om intention på mer än ett par ställen, och inte sagt vilken definition på begreppet hon använder. Själv har jag studerat nordisk litteratur, tänkte en tid skriva pro gradu och doktorera i det ämnet, är skönlitterär författare och kritiker, det vill säga jag både recenserar andra och blir recenserad. Min oakademiska definition av intention är ungefär sättet på vilket en författare förhåller sig till och använder sin fantasi.
När det gäller Diktonius visar Tidigs på hur den här oberäkneliga variabeln gör gränsen mellan flerspråkighet och Diktonius egen ordfantasi (som hon också talar mycket om) svårbestämbar. Att det finns ett säreget uttryckssätt som heter diktoniuska behöver man inte heller läsa många ord ur exemplen för att förstå.
Jag betvivlar inte att Ahrenberg kan ha varit en intressant skönlitterär författare, men exemplen övertygar mig inte om det. Och inte heller hans inställning till sitt skrivande som emellanåt framkommer; han var arkitekt och ”hann” enligt egen utsago inte fundera på sina texter. Framförallt tänker jag att han på sin tid kunde ha blivit en berömd lingvist, eller antropolog. Tidigs menar att han borde höra till vår litterära kanon, men låter inte läsaren få någon motivering till det. Det är något mycket sympatiskt i det här på sitt sätt förnumstiga uttalandet. Som den recensent Tidigs också är, är det som om hon för ett ögonblick glömmer vilket sammanhang hon nu skriver i och koncentrerar sig på att föra fram en författare hon tycker är bra. Problemet är att avsnitten inte blir analoga; den rika litterära fantasi som blir noggrant utredd hos Diktonius, tas bara för given hos Ahrenberg.
I hur hög grad författare är intresserade av sitt skönlitterära skrivande visar sig väl också i hur intertextualiteten fungerar i deras texter. En rysk matros i Janne Kubik talar i staccato, vilket sägs associera till ryska. Men frågan är om det snarare än ryskan möjligen är den ryske poeten Vladimir Majakovskij som visar sig. Han som älskade rytm som maskingevärsknatter?
Det är sällan hårklyverier blir så spännande som när Tidigs reder ut mikroelementen i Diktonius meningar, ljud och ord. Det finns så många och subtila nyanser hos honom att man själv ofta hittar någon i ordet bredvid det som diskuteras. På sina ställen kan man diskutera vilka språk det är som syns. När Tidigs jämför texten i ett manuskript och den i en publicerad bok, där ”ajai” har blivit ”aijai”, och menar att det senare avviker från standardsvenska, funderar jag länge på vad hon menar. Det enda jag kommer fram till är att ”ajaj” vore standardsvenska, en stavelse bestående av en vokal plus -i hänför jag till finskan och en som slutar på -ij som en transkribering från ryskan. Diktonius stavning här blir snarast ett kollage, eller dada.
Tesen att synen på flerspråkighet i texter förändrades av att svenskans roll i Finland förändrades kring tiden för självständigheten, och av att språket då fick en fastare norm, övertygar mig. Trots det blir det för enkelt när Tidigs automatiskt tar detta som förklaring på att Ahrenbergs sista prosaverk Rojalister och patrioter från 1901 fick ett mycket svalare mottagande än ”Anor” med liknande tema, som hade utkommit tio år tidigare. Det kan ju helt enkelt ha varit ett sämre verk.
Att ge några objektiva belägg för det här är lika svårt som att förklara hur det kan komma sig att en teatergrupp en kväll får publiken att tjuta av skratt, och sedan en annan kväll när de spelar samma pjäs plötsligt inte har samma gnista och inte får någon att skratta. Men det är ändå en fråga för litteraturvetenskapen. Till det området hör Att skriva sig över språkgränserna, trots att jag långa stunder glömmer det och tänker på den som språkvetenskaplig. Det finns en lika intressant inre motsättning i Tidigs avhandling som det finns hos de två författarna hos undersöker. En dynamik som fungerar som en form av flerspråkighet, där en rebellisk gren av lingvistiken deterritorialiserar det fält avhandlingen officiellt hänför sig till.