Visst vill vi väl tolka syftningar rätt även om det går att tolka dem fel? Enligt Maia Andréasson accepterar vi en sats där adverbialet har placerats fel, och vi försöker hitta rätt tolkning för sammanhanget utan att läsningen störs nämnvärt. Orsaken till detta är att adverbialen kan placeras på många olika ställen i svenska satser.
Trots att den svenska ordföljden i första hand är satsgrammatisk (ordföljden avgör satsledens funktion) och därmed ganska fast, finns det möjlighet till stor variation i den del av satsen som brukar kallas mittfältet, dvs. efter fundamentet och det finita verbet. I synnerhet satsadverbialen kan placeras på olika ställen. Det visar Maia Andréasson i sin doktorsavhandling Satsadverbial, ledföljd och informationsdynamik i svenskan. Andréasson har undersökt ordföljden i modern skriven svenska. Materialet består av tidningstext och romanutdrag från början av tjugohundratalet. Syftet med hennes avhandling är dels att undersöka vilka faktorer som påverkar ledföljden och dels att ge en tydligare definition av satsledet satsadverbial.
Andréasson analyserar ingående vilka satsgrammatiska och textgrammatiska principer som påverkar ledföljden i svenska påståendesatser. Hon konstaterar att de olika principerna har olika tyngd: när en grammatisk princip möter en annan i en sats konkurrerar den viktigare principen ut den mindre viktiga.
Den princip som kanske allra mest gör att ledföljden kan variera är informationsprincipen, som innebär att den information som skribenten vill utöka läsarens kunskap med (rema) kommer efter de led som redan är bekanta för läsaren. Däremot väger denna princip inte tyngst i konkurrensen om ledföljd.
En viktig princip är att vi placerar ny eller framhävd information efter satsadverbialet, som i följande exempel: ”I den andra halvleken åkte Anders Franzén i golvet och slog i ryggen rejält. Inne på linjen fick också Mikael Franzén ta emot mycket stryk.” Andréasson påpekar att även ledföljden Mikael Franzén också är grammatiskt korrekt, men då blir jämförelsen med brodern Anders inte lika tydlig, utan man får uppfattningen att ta emot mycket stryk är det som kontrasteras.
En annan viktig princip är tydlighetsprincipen: om det finns risk för att en sats kan tolkas på fler än ett sätt placerar skribenten bestämningar så att de tolkas med det led de bestämmer.
Andréasson gör sin analys med hjälp av lexikal-funktionell grammatik. Det innebär bland annat att hon beskriver den svenska ledföljden utgående från ett frasstrukturträd, den lagom hierarkiska modellen, som hon menar är mer ändamålsenlig för analysen än till exempel de satsscheman som vi oftast använder i svenskundervisningen.
I Satsadverbial, ledföljd och informationsdynamik i svenskan presenteras även ett test som gör det möjligt att lättare än tidigare analysera vilka adverbial som är satsadverbial. Detta satsadverbialtest lyder: Det är [satsadverbial] [framhävt satsled] som [resten av satsen].
En intressant detalj är att när Maia Andréasson gjorde kompletterande undersökningar med hjälp av riktade sökningar på internet stötte hon på träffar med ”annorlunda adverbplacering” på finländska webbsidor. I doktorsavhandlingen har hon uteslutit de finländska träffarna, men vi får hoppas att hon utnyttjar dem i någon annan undersökning. Det är svårt att låta bli att spinna vidare på Andréassons tanke om att vi välvilligt tolkar satser med felplacerade adverbial rätt. Är det för att vi omedvetet är välvilliga som ogrammatisk eller lite annorlunda ledföljd inte är bara engångsföreteelser utan förekommer rätt ofta i svenskan i Finland?
Maia Andréasson: Satsadverbial, ledföljd och informationsdynamik i svenskan. Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap 7. Göteborg 2007. 305 sidor. ISBN 978-91-87850-31-8.