Resonemanget bakom språkråden och konkreta rekommendationer

Att skrolla genom Språkrådet rekommenderar: Perspektiv, metoder och avvägningar i språkriktighetsfrågor i pdf-format känns faktiskt nästan lika härligt som att bläddra i en nytryckt bok – för så mycket har jag väntat på den. Föregångaren Språkriktighetsboken från 2005 har ofta legat på mitt bord även under de senaste åren, men det var hög tid för en uppföljning av något slag, och nu är den här.

Förklaringar till påstådd slapphet

Svenska språkvårdare kritiseras ibland för att vara för slappa och tillåtande i fråga om variation i språkbruket. Den som vuxit upp med att det bara finns ett rätt sätt att skriva eller säga något kan ha problem med språkvårdarnas återkommande svar: ”båda går bra” eller ”det beror på sammanhanget”. Just de här till synes vaga svaren får läsaren väl underbyggda förklaringar till i boken.

Språkvård innebär alltid en viss styrning av språkanvändningen, och styrningen påverkas av ideologi och värderingar.

De konkreta rekommendationer för skribenter som ges i boken tror jag att alla läsare är tacksamma över. De ska dock inte bara ses som rekommendationer utan också som exempel på hur språkvårdare resonerar i ett antal språkfrågor som är aktuella och relevanta just nu. Språkvård innebär alltid en viss styrning av språkanvändningen, och styrningen påverkas av ideologi och värderingar. Samtidigt poängterar författarna att värderingarna i språkvården utgår från vetenskapliga beskrivningar av svenskan, och de är ”relativt okontroversiella”.

Olika perspektiv och avvägningar

För varje avsnitt jag läser växer det fram en bild av hur mångfacetterad språkvården är. I varje utredning av språkfrågor gäller det att försöka se det språkliga problemet ur olika perspektiv och väga olika synsätt och principer mot varandra. Författarna visar hur svårt det kan vara och öppnar samtidigt upp för andra möjliga avvägning än den de gör. I vissa frågor kan det vara omöjligt som språkvårdare att ge svaret: ”Skriv så här!”. Då ingår det i stället i rekommendationen att visa på de alternativ som finns och låta skribenten avgöra. Avsnittet om benämningsfrågor – om samhällets ord för grupper av människor – tar upp just sådana frågor. De hör till de svåraste frågor jag stött på som mediespråkvårdare, eftersom journalisterna vill uttrycka sig med respekt för både gruppen som ska benämnas och läsarna – och samtidigt måste uttrycket vara begripligt och inte för långt. Resonemanget och rekommendationen i det avsnittet är därför mycket välkommet och användbart. Även i andra språkriktighetsutredningar kan språkvården ställas inför frågor om vem man ”bör ta störst hänsyn till, vem som har mest makt och vem som drabbas mest av irritationen” om det finns alternativa uttryckssätt.

En poäng i boken är att ingen vinner på att en språkvårdare är alltför kategorisk i sina svar.

En annan utmaning för språkvårdare som tas upp i boken är hur man ska motivera sin rekommendation utan att använda alltför många svårbegripliga grammatiska termer. Ett exempel på detta är pronomenvariation, bland annat skillnaden mellan sin och hans/hennes. Bedömningarna utgår naturligtvis från svenskans grammatiska system, men om skribenten ryggar tillbaka för de grammatiska förklaringarna och inte förstår dem går det inte att tillämpa rekommendationen.

En poäng i boken är att ingen vinner på att en språkvårdare är alltför kategorisk i sina svar. Många språkrekommendationer är färskvara. Författarna förklarar och argumenterar på ett sätt som är lätt att förstå och ta till sig om utgångspunkten för standardsvenskan är klar, nämligen att den ska uppfattas som allmän och neutral.

Svenskan i Finland självklar del av det svenska språket

Som finlandssvensk blir jag glad över den naturligt pluricentriska utgångspunkten där svenskan i Finland räknas som en självklar del av svenskan. Men trots att språket är detsamma och utredningarna följer samma principer är vardagen en annan för finlandssvenska språkarbetare, som hela tiden behöver förhålla sig till inflytandet från finskan. Det framgår tydligt i kapitlet om finlandssvenskan. Även om det är skrivet för en sverigesvensk publik har jag stor behållning av att läsa det.

När jag läser boken tycker jag mig höra de kunniga, erfarna, nyanserade, diplomatiska språkvetarnas röster bakom texten.

Boken kan användas som handbok i språkriktighetsutredning för både verksamma och blivande språkvårdare. Den som har tänkt anlita en språkvårdare kan också se boken som en arbetsbeskrivning – att vårda språket handlar inte om snabb korrekturläsning av en text som redan borde ha gått i tryck.

När jag läser boken tycker jag mig höra de kunniga, erfarna, nyanserade, diplomatiska språkvetarnas röster bakom texten. Jag tar till mig kloka formuleringar och hoppas att både jag själv och andra språkarbetare utnyttjar all den visdom som finns på de här närmare 300 sidorna.