Som en strut karameller är Lars och Martin Melins bok Fiint språk utgiven 2005 av Svenska Förlaget i Stockholm. Det är svårt att veta vilka godbitar som är mest delikata av de sorter som serveras i 17 kapitel med rubriker som ”Mjukissvenska”, ”Bara förnamnet”, ”Viner är också människor” eller ”Extreme linguistic makeover”.

Baskonceptet i boken påminner om andra böcker av samma författare. Man har valt ett visst tema – denna gång handlar det om språkbruk i den finare skolan – och man angriper detta ur många olika möjliga och nästan omöjliga perspektiv. På slutet gympar man med en textsnutt för att visa hur det hela går till i praktiken. Det är oerhört skickligt gjort och presenterat. Iakttagelserna är skarpa. Det känns som en rapport online från Stureplan, slutna sällskap, skånska slott och vinprovningsaftnar. För den som brukar samma språk i språkområdets östra del kan en del av det som presenteras kännas nästan exotiskt. Vi är väl inte lika fina i kanten när vi prestigehöjer vårt språkbruk? Åtminstone har vi inget prinsess-språk. Jag ska servera några karameller.

Fina ord

Låt oss säga att vi vill få igång ett samtal om hur olika ordförråd kan påverka hur vi lyckas när vi talar och skriver. Då säger vi t.ex. just så konstaterar Melin & Melin, men det är nog för enkelt för kulturknutten som säger: Vi vill initiera en debatt om de strukturella obalanserna i vår lexikala arsenal för verbal kommunikation. Yttrandet är begripligt för färre lyssnare eftersom en hel del lån ur andra språk ingår. Lån ur andra språk är alltid ett säkert kort om man vill framstå som kunnig, helst också som en studerad karl/kvinna. Så här talar och framför allt skriver man om man vill bli tagen på allvar på tidningens kultursida. Trendnissespråket är häftigare: Ska man vara med på banan är det ett måste att använda orden i framkant. Prat är ett race där man måste prestera. Några ord är mer sticky än andra, och det är de som vi snart får se på ordmodets cat walk. Sedan gäller det att tackla dem enligt best practice.

Det vore för enkelt att bara peka på betydelsen av en internationell vokabulär för kulturknutten eller av moderiktiga ord och uttryck för trendsättaren och inte minst för trendefteraparen. Författarna går djupare än så. Vi har givetvis alternativa ord för olika sammanhang och stillägen, men det som håller på att hända är att ord på mycket hög stilnivå inte längre känns så naturliga, medan ord på en låg nivå börjar uppfattas som neutrala. Några exempel på det sistnämnda är enligt författarna att ord som tjej, jobb och såga stiger stilistiskt och börjar konkurrera med kvinna, arbete och kritisera.

Här faller en medelålders finlandssvensk läsare i en tankegrop. Om jag vill tala och skriva en stilistiskt neutral allmän svenska så behöver jag inte bara ha koll på orden som sådana, utan också på deras position på den stilistiska börsen. Knepigt värre. Mina svenska vänner, som själva anser sig tala i ett neutralt stilläge, kan alltså låta slarvigt vardagliga i mina öron, medan jag tvärtom löper risken att tala extra belevat i deras. Det finns förstås bot för detta dilemma, och det går ut på att följa rikssvenska medier med ett öppet sinne för de språkliga nyanserna.

Fina språk

En del språk är förstås finare än andra så att säga av hävd. Detta har förstås inte något som helst med språket att göra, utan med värderingen av den kultur, den nation som företräder det. Melin & Melin citerar Albert Engström: ”I Paris schangtila salar/värsta buse franska talar.” Om franskan är schangtil och associeras med flärd och nobless så är den amerikanska engelskan big business, tyskan ordning och reda, norskan hurtig och danskan gemytlig. Vad svenskan är uttalar sig författarna inte om.

Olika språk väcker olika föreställningar och detta är något som utnyttjas t.ex. av politiker och av reklamskribenter. Vilka kunder handlar kläder i affären Smart dress, i La Robe eller i Gunnars kläder? Den som letar efter hederligt inhemska plagg går nog till Gunnars.

Melin & Melin stannar inte upp vid de europeiska språk som av hävd har bidragit till det svenska ordförrådets mångfald. De resonerar också kring ovanligare språk. T.ex. arabiskan var tidigare ett fint långivande språk med ord som siffra, algebra och kaffe. Vid det här laget har nog alla glömt varifrån de orden kommer egentligen, i stället rabblar vi upp fatva, jihad och sharia som exempel på arabiska ord vars innebörd vi ryggar ifrån, utan att känna till ordens opolitiska grundbetydelser i arabiskan. Japanskans harakiri och kamikaze kopplar vi till våld och död. Men säg fen shui och folk börjar känna välbehag eller sushi och det vattnas i munnen. ”Senaste nytt kommer strax” konstaterar författarna.

Empatiskan

En alldeles särskild variant av dagens svenska är den s.k. empatiskan eller mjukissvenskan. Melin & Melin konstaterar att företagsvärldens management-språk tycks ha ingått förbund med socialsvängelskan så att alltfler ord som uttrycker känslor och medkännande nu har framgång som modeord. Det har blivit tillåtet att gå ned i varv, bara vara, verbalisera känslor och tala psykologiska som dr Phil på TV konstaterar de två författarna mer syrligt än empatiskt.

Författarnas intryck tycks vara att det som sades tvärsäkert i förrgår, med en viss osäkerhet i går, i dag bara kan uttryckas mycket obestämt. Lyssnar man som finlandssvensk med språkörat påkopplat t.ex. på rikssvenska politiker är man böjd för att ge dem rätt. Alla makthavare undviker att tycka eller påstå; de nöjer sig med att mena. Ingen tar reda på saker, kontrollerar eller rentav åtgärdar dem; alla nöjer sig med att bara titta på frågor, problem, händelser oavsett hur akuta eller katastrofala de förefaller vara.

Melin & Melin listar en lång rad goda råd för den som vill tala mjukspråk: Var obestämd – Jorden är ibland rund litet grann. Vädja om medhåll – Det är väl onsdag i dag, eller vad tänker du? Undvik åsiktsverb – Det känns som att ... Undvik ensamma verb – Jag kan känna att jag inte riktigt fixar att gilla sillbullar med korintsås. Var frikostig med adverbial av typen kanske, så där, typ, väl, nog – Barnen fick kanske vinterkräksjukan, så där, du vet.

Författarna är inte nådiga med sina medspråkbrukare.

Språkbruk som social markör

När man har läst om språkbruket i många olika toppskiktssammanhang så begriper man att vad Melin & Melin egentligen tecknar är ett klassamhälle som varken jantelagen eller folkhemsidealet har rubbat. Det ser förstås annorlunda ut i dag än förr. De olika klasserna eller grupperna av medborgare kan inte inringas på samma grunder som låt oss säga för 100 år sedan, men det hindrar inte en professor Higgins från att lyssna sig fram till deras existens. Gissningsvis är det ändå möjligt för dagens Eliza att stämma sitt språkbruk i rätt salongstonart. Som kursbok kan hon bra använda sig av Fiint språk!

Lars Melin och Martin Melin: Fiint språk. Språket som förhöjer, förför och förargar. Svenska Förlaget 2005. 147 sidor. ISBN 9177387023.