Sveriges Nationalatlas. Språken i Sverige. Red. Östen Dahl och Lars-Erik Edlund. Norstedts Förlagsgrupp AB. Stockholm u.å. 176 sidor.

Nationella atlasverk brukar behandla ett lands naturförhållanden, bebyggelse, näringsliv och sociala förhållanden, alltså landets geografi i vidaste bemärkelse. Det är därför smått överraskande – men desto mer glädjande – att det stort upplagda atlasverket ”Sveriges Nationalatlas” (SNA) ägnar sin tjugoandra volym åtnågot så speciellt som språk. ”Språken i Sverige” heter denna språk­atlas, som är ett s.k. temaband inom ramen för SNA och utgiven på Vitterhetsakademiens uppdrag.

Också titeln är lite överraskande. Först det plurala ”språken”. Vi har ju fått lära oss att Sverige är ett språkligt enhetligt land – bortsett från de senaste årtiondenas tillskott av invandrarspråk från världens alla hörn. Men riktigt så enkelt är det inte.

Lite förbryllad blir man över den andra halvan av titeln: ”i Sverige”, för den stämmer inte helt och fullt överens med innehållet. Redan en snabb bläddring i atlasen ger nämligen vid handen att många av kartorna och texterna når långt över Sveriges nutida gränser. De visar bl.a. var svenska talas eller har talats, från Sverige och Finland till Ukraina, Argentina och Nordamerika. Andra gränsöverskridande kartor belyser släktskap och andra samband på olika nivåer mellan världens språk.

Sverige är inte så enspråkigt som vi gärna tror. Sedan 1 juli 2009 är svenska visserligen Sveriges huvudspråk och därmed i praktiken landets officiella språk, men redan 2000 gavs finska, jiddisch, meänkieli, romani och samiska status av officiella minoritetsspråk. Och den sentida invandringen har ytterligare tillfört landet över 150 nya språk. I många kommuner är det utländska inslaget mycket starkt. I Botkyrka kommun sydväst om Stockholm är de svensktalande troligen en minoritet, berättar SNA. Också i städerna Malmö och Södertälje kan svenskan inom överskådlig framtid förlora sin majoritetsstatus. Många förortsområden i syd- och mellansvenska städer är invandrardominerade. Men redan tidigare har det funnits stora invandrargrupper i landet. Före 1809 var inflyttningen från den östra riksdelen betydande. Det har bott finnar i Stockholm sedan medeltiden, och staden fick en finsk församling redan på 1500-talet. I delar av Gästrikland utgjorde de inflyttade finnarna i slutet av 1600-talet hela 25 % av befolkningen, men någon officiell tvåspråkighet var det förstås inte tal om på den tiden.

Redaktionen har varit generös; det aktuella bandet inskränker sig som synes inte till ”Sverige” och dess huvudspråk. Inte minst tacknämligt är att svenskan i Finland får sin tillbörliga plats bland de svenska språkformerna. Att så är fallet beror inte bara på huvudredaktörernas och referensgruppens vidsynthet, utan kanske i någon mån också på att Svenska litteratursällskapet i Finland har lämnat ett ”betydande finansiellt bidrag” till utgivningen. Dessutom har professor em. Ann-Marie Ivars varit medlem av referensgruppen för atlasen, författat avsnittet ”Gammalt möter nytt i Österbotten” och säkert också lämnat andra finlandssvenska spår i atlasen. Bland de övriga författarna kan man notera en lång rad av dagens ledande svenska nordister. Förteckningen över de vetenskapliga medarbetarna upptar hela 33 namn. Huvudredaktörer för atlasen har varit Östen Dahl, professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet, och Lars-Erik Edlund, professor i nordiska språk vid Umeå universitet.

SNA är en atlas, vilket innebär att formatet är stort; sidstorleken är dubbelt så stor som Språkbruks. Boken är alltså inte någon fysiskt lätthanterlig produkt, men å andra sidan kan kartorna tillåtas breda ut sig i generöst format – en möjlighet som kunde ha utnyttjats ännu oftare.

Språkatlasen beskriver vårt svenska språk ur en mängd olika perspektiv, och man förstår att det inte har varit alldeles lätt att foga samman de olika bidragen till en helgjuten enhet. Det är mycket som ska passa ihop: texter av olika slag, kartor, diagram, tabeller, teckningar och fotografier.

Också författarskaran är stor och lite ojämn, och det redaktionella arbetet har säkert inte varit problemfritt. Man märker ibland spår av olösta redigeringsproblem: smärre upprepningar (t.ex. om svenskans accenttyper), förbiseenden (t.ex. den viktiga s.k. norrländska förmjukningen noteras inte) och smärre hack i dispositionen. – På s. 29 nämns det att det gamla systemet med tre stavelselängder lever kvar ”i vissa mål”. Här skulle en hänvisning till kartan ”Kortstavighet” på s. 68 ha varit naturlig. Den fornsvenska monoftongeringen diskuteras i sitt språkhistoriska sammanhang på s. 28, dock utan hänvisning till kartan ”Diftongförenkling” s. 68. På s. 30 får läsaren veta att gamla kasusformer har levt kvar i ”flera dialekter”. Här kunde läsaren ha upplysts om den fylliga framställningen av bevarad dativböjning på s. 70. Det från lågtyskan inlånade hjälpverbet bliva nämns på s. 31; spridningen i dialekterna framgår av en karta på s. 75. En hänvisning hit kunde ha gjorts.

På kartan över språkfamiljerna i Europa markeras de svensktalande områdena: Sverige och de finlandssvenska kustområdena och dessutom det officiellt tvåspråkiga Nuckö (som dock har placerats på Dagö). Men Åland finns inte med på kartan! Dessutom har en del slaver tappats bort, t.ex. sorberna i östligaste Tyskland.

En skarpögd och sakkunnig redaktionssekreterare kunde ha gjort verket ännu bättre genom att införa korshänvisningar i texterna, hänvisa till kartor på något annat ställe i boken och bett bidragsgivarna om någon kompletterande rad här och var. Samordnaren kunde också ha pekat på en del motsägelsefulla påståenden, t.ex. de skiftande utsagorna om grav accent i finlandssvenskan (s. 55, s. 60) och om existensen av ett ”finlandssvenskt standardspråk”. Nu ges det lite olika bud på s. 9, 10 och 52.

Sidantalet är måttligt, bara 176 sidor, men tack vare det stora formatet är det imponerande mycket som har fått plats i verket, både stort och smått, gammalt och nytt. Och vilken läsare som helst, oberoende av ålder och utbildning, hittar någonting av intresse; bitvis lämpar sig atlasen för grundskoleleven (efter viss handledning), bitvis för forskarstuderande (eftersom den bjuder på hypoteser som uppfordrar till fortsatt forskning). Det allra mesta torde ändå uppskattas av en språkintresserad person utan särskild språkvetenskaplig utbildning.

Atlasen belyser inledningsvis mer allmänt den språkliga mångfalden, och beskriver språkfamiljer i världen och Europa och berättar om språklig släktskap på olika plan.

Sedan står svenskan i tur, med en inledande lättillgänglig språkhistorisk översikt som belyses med texter från olika epoker i svenskans liv. Här finns klassiker som Äldre Västgötalagen, Gustav Vasas bibel, Agneta Horns levernesbeskrivning, Dalins Argus och Bellmans epistlar.  Andra texter är mindre kända och hör inte på samma sätt till den svenska litteraturens kanon. Språkprov från Finland finns också med, i ett fräscht urval: brev av Elias Lönnrot och Fredrika Runeberg och en ”tvåspråkig” dikt ur samlingen ”Heim/Hem” av Lars Huldén.

De skiftande svenska dialekterna är självfallet en viktig del av en nationell språkatlas. Dialektkapitlet i SNA beskriver ett urval regionala särdrag på olika nivåer, hela tiden med allmännare svenska och nordiska utblickar. Här kan man ta del av språkliga gränser i Skåne, uppländska egenheter, skillnaderna mellan de olika dalmålen och en kommentar till Gammalsvenskbymålet i Ukraina.

Men det finns skäl att komma ihåg att flertalet av de dialekt- och ordgeografiska kartorna bygger på dialektarkivens samlingar och därför inte avspeglar dagens situation med mer eller mindre utjämnade dialekter. Dagens språklandskap skiljer sig en hel del från kartornas historiska språklandskap.

Också ett finlandssvenskt dialektområde har tagits med i urvalet: Ann-Marie Ivars’ redogörelse för hur ”Gammalt möter nytt i Österbotten”. Hon berättar här om de goda förutsättningarna för dialektens fortlevnad i Österbotten: den österbottniska sammanhållningen, den lugna socio­ekonomiska utvecklingen och ett allmänt taget okomplicerat förhållande till lokaldialekten som det vedertagna dagliga språket i de österbottniska bygderna. Eftersom avsnittet ingår i en svit texter som mestadels handlar om interna dialektgräns­er inom olika dialektområden har hon inte kunnat skriva särskilt mycket om de allmänösterbottniska särdragen utan mest om skillnaderna mellan dialektgrupperna i norra, mellersta och södra Österbotten, och om novationer som från de tre medeltida kyrksocknarna har spritt sig längre eller kortare väg inom landskapet. Det är lite synd att hennes ram har varit begränsad. Gärna hade en finländsk läsare alltså läst lite mer om drag som mer allmänt konstituerar de österbottniska dialekterna, t.ex. om de bevarade fornspråkliga diftongerna, den norrländska förmjukningen, vokalbalansen och de fenomen som hänger samman med den.

Också en del av dialekternas rika ordförråd presenteras på överskådliga kartor med kommenterande texter. En del av kartorna utgår från begreppen (t.ex. ’pojke’ och ’flicka’) och visar de motsvarande benämningarnas utbredning inom det svenska språkområdet. Andra kartor visar spridningen av bestämda ord och ordformer, t.ex. fördelningen av det inhemska vart (preteritum av varda) och det lånade blev, utbredningsområdet för pronomenformerna hä (’det’) och dä. Det visar sig att hä o.d. har varit överraskande allmänt i äldre dialekt, också i Sverige. Ett par yngre kulturfenomen karteras också: olika ord för ’potatis’ (med päron som det typiskt finlandssvenska) och mer eller mindre urspårade former av verbet estimera. Redovisningen håller sig här inom Sveriges gränser, men den intresserade kan lätt komplettera formfloran med hjälp av Ordbok över Finlands svenska folkmål (FO.)

En småpetig finlandssvensk läsare skulle säkert ha lust att göra en del korrigeringar och tillägg. Det är t.ex. lätt att hitta fler lokala och regionala beteckningar för ’pojke’, t.ex. garp, gork, grabb, göt, kvadd och plugg, Också för Sveriges del finns det säkert många fler ord än de redovisade, men om alla benämningarna hade införts, skulle kartbilden ha blivit helt kaotisk. – Nu är ord- och begreppskartorna klara och rediga, tack vare återhållsamheten i materialredovisningen. Men när det gäller orden för verbet ’springa’ (springa o.d., kuta, löpa) är det väl ett förbiseende att bara springa (men inte löpa) markeras för Finlands del; löpa anges visserligen vara vanligt i svenska dialekter men på utbredningskartan markeras det bara för Gotland. Redaktionen borde ha konsulterat FO:s senaste band och noterat de talrika beläggen löpa från Finland innan man lät renrita kartan.

Också ett urval stadsmål beskrivs, dock tämligen kortfattat. Stockholmskan som ju har varit, och är, av central betydelse för svensk språkstandardisering ägnas med all rätt det största utrymmet. Finland får också vara med: språket i Helsingfors, Viborg, Kristinestad och Jakobstad kommenteras. Här har författaren gjort en god sammanfattning av väsentligheter i några finländska stadsmålsundersökningar från senaste tid.

Ortnamn är särskilt väl lämpade för en språk­atlas, eftersom de ju alltid är topografiskt fixerade. Nu erbjuds läsaren en presentation av ett dussintal centrala efterledstyper bland de svenska ortnamnen, t.ex. namn på -hem, -löv, -måla, -ryd och -tuna, som emellertid inte är särskilt intressanta för en finländsk läsare, eftersom typerna inte är representerade hos oss. Framställningen kunde gärna ha kompletterats med någon mindre ålderdomlig och mer allmänt spridd efterledstyp; då skulle också Finland ha kommit med på någon utbredningskarta.

I inledningskapitlet ”Språklig variation i tid tid och rum” ingår kartor som visar hur både dialektlandskapet och ortnamnslandskapet varierar. Det finländska namnlandskapet illustreras med två kartor, båda från en och samma landsända, västra Åbolands skärgård, dels en översiktskarta över området Skiftet – Pargas, dels ett utsnitt av ett sjökort från ett skärgårdsområde nordost om Storlandet i Nagu. Det senare är väl ändå ett föga typiskt finlandssvenskt namnlandskap. Området har försvenskats i relativt sen tid, och namnskicket domineras av lånenamn som Vallmo, Kajp­lot och Rilot. Men för all del; lånenamn är på många håll ett väsentligt inslag i det finlandssvenska namnlandskapet. För egen del tycker jag ändå att ett mer svenskpräglat område, t.ex. ett västnyländskt kulturlandskap, skulle ha varit mer representativt.

Ortnamnsavsnittets redogörelse för namngivningen av villor och nybyggen, gator och kvarter, hus och krogar, slott och herresäten är mer allmängiltig, också om de finländska exemplen är fåtaliga.

Personnamnsavsnittets sex sidor är en snabbkurs i hur våra förnamn och efternamn har utformats, från runstenarnas förhistoriska namn till dagens Emma, Oscar och Liam och från Bonde, Sture och Trolle till Almebrink, Ekegrind och Selhagen. Avsnittet avslutas med ett konstaterande att den finländska personnamnslagstiftningen är konservativare än den svenska och att namnmyndigheterna hos oss i större utsträckning samarbetar med språkexperter.

Till språkatlasen hör också en cd-skiva med intervjuer och berättelser på tio olika svenska dialekter. De här ljudillustrationerna av svenska språkets mångfald redovisas också i förenklad fonetisk skrift, ordförklaringar och i flertalet fall med översättning i boken. Ett av bidragen representerar Finland: en inspelning med ”yngre dialekt” från Korsholm. Den lilla berättelsen med ett modernt tema är det enda av språkproven som är inspelat på vår sida millennieskiftet. Om de övriga nio dialektproven på motsvarande sätt hade fått representera nutida och helt ”normalt” språkbruk, skulle bilden av Österbotten som ett (blivande) dialektalt reliktområde ha blivit ännu tydligare. En stor del av språkproven från Sverige är historiska; de är röster ur det förflutna.

Kapitlet ”Språklig variation i tid och rum” spenderar ett uppslag på hur frasen ’ovanför fönstret hängde långa istappar’ har återgetts på traditionella lokala dialekter av intresserade amatörer. Resultatet har blivit en åskådlig dialektkarta, också om frasen inte fångar in de väsentligaste dialektskillnaderna i det svenska språklandskapet. Också Finland får vara med på ett hörn, området från Närpes i nordväst till Sibbo i sydost. På Sibbospråk heter det helt enkelt ”Åvanför fönstre hengd e långa i:stappar”. Om kartan hade gått ända till språkgränsen i norra Österbotten kunde det blivit lite mer besynnerligt; t.ex. ”Åvanå:v gla:se hängd e langg i:sstritsila” förefaller kunna vara en gångbar motsvarighet på gammal Karlebydialekt.

Bokens många språkgeografiska kartor (sammanlagt 112 stycken) är inspirerande. De är välgjorda och mestadels lättlästa. Modern tryckteknik öppnar nya möjligheter att göra belysande språkgeografiska kartor med infärgning av regioner, skrafferingar och övertoningar för att markera övergångsområden, olikfärgade linjer för skarpare gränser och prickar, punkter, fyrkanter osv. för lokala förekomster. Det har publicerats en hel del dialektgeografiska kartor genom åren, mest i form av svårlästa svartvita kartor i olika dialektundersökningar. Dessutom finns det enorma mängder av opublicerat dialektgeografiskt material i våra arkiv. Nu är det hög tid att ta itu med att sätta in detta rika och intressanta materiel på kartor i modernt utförande. SNA 22 är ett ypperligt exempel på de trycktekniska möjligheter som numera står till buds.

Ett urval av innehållet i boken kommer också att finnas tillgängligt inom ramen för SNA:s webbatlas Sveriges Geografi (www.sna.se(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)) i slutet av år 2010.