Vad finns det för likhet mellan ord som yoghurt, amok, sjå och hyvens? Jo, det är ord med en ganska avvikande stavning i svenskan och man kan nog misstänka att de (möjligen med undantag för sjå) inte tillhör vårt äldsta språkliga arv. Det rör sig också i samtliga fall om ganska sena inlån: från 1800-talet.

Yoghurt (’surmjölk’) är ursprungligen ett turkiskt ord som lånats in via engelskan. Amok (i frasen löpa amok, ’bli ursinnig’) är ett av få malaj­iska ord i svenskan och en del andra europeiska språk; ytterligare ord med detta ursprung är exempelvis orangutang, bambu och rotting.

Nederländskan har också bidragit med en rad ord till svenskan, ofta inom sjöfart och båtbyggande, som stiltje, matros, koj och kapare. Sjå (’arbete, knog, besvär’, av nederländskans sjouw) hör till dessa sjömansord – kanske tydligast i sjåare (’hamnarbetare’).

Slutligen har vi hyvens (’utmärkt; bussig’, av det finska adverbet hyvin eller adjektivet hyvä). Inlånen från finskan är för övrigt fler än man kanske föreställer sig (inte bara pojke, som lånades in redan under medeltiden). S:et i hyvens har troligen tillkommit i anslutning till svordomar som satans och jädrans; ett senare exempel på samma ordbildningstyp är smaskens.

Liknande lärorika – och ytterst underhållande – fakta kan man få genom Bo Bergmans Ordens ursprung, där författaren ”presenterar ett subjektivt urval av ordhistorier som kan ha kulturhistoriskt eller språkligt intresse”. Till stor del bygger boken på den språkspalt Bergman haft i Sydsvenskan sedan många år, men han har också lagt till en mängd ord av högst varierande slag: gamla arvord, lånord från alla tider, nybildningar, slang och dialektala uttryck. Ord som är nya i vårt språk - och därför inte hunnit in i de vanligaste ordböckerna  behandlas i regel utförligare.

Orden presenteras alfabetiskt i artiklar av skiftande längd. Förutom betydelse och etymologi tar Bergman ofta med idiom och fraser som de enskilda orden ingår i, gärna i jäm­förelse med andra språk, och då inte bara de förväntade utan även t.ex. polska eller nederländska. Så återfinner man exempelvis under uppslagsordet russin (av fornfranskans rosin, dagens raisin) också vårt välkända idiom plocka russinen ur kakan (’välja ut det bästa av något’), som började användas först på 1900-talet. På tyska är ordalydelsen i stort sett densamma (sich die Rosinen aus dem Kuchen picken), medan man på engelska i stället för russin talar om plommon (pick the plums out of the pudding). På nederländska lyder idiomet ordagrant ’ta korinterna ur gröten’ (de krenten uit de pap halen).

Inte minst roande är det att läsa om ord som vanligtvis saknas i de traditionella betydelseordböckerna, exempelvis tjottaheit (hotaheiti), som går tillbaka på ett äldre europeiskt namn på ön Tahiti i Stilla havet. I både svenskan och norskan omtalar man i vardagliga sammanhang något som befinner sig riktigt långt bort som Det är ända bort i Hotaheiti. Tjotta(heiti) i betydelsen ’toalett’ är antagligen från början en lekfull omskrivning för ett avlägset liggande utedass.

Åtminstone tjotta brukar återfinnas i slangordböcker, men nyskapelser som okvädinsordet gubbslem (’gubbsjuka, gubbvälde’), som lanserades 2001 av två konstnärer som ville protestera mot Fröken Sverige-tävlingen, har jag inte hittat i tillgänglig litteratur. Gubbslem får nog betecknas som en nybildning, även om det inom zoologin också är namnet på en brun, slembildande alg; den kvinnliga motsvarigheten tantslem  skapad år 2005  är under alla förhållanden ett helt nytt begrepp. Det likaså nedsättande tantsnusk (’flärd- och erotiklitteratur för medelålders eller äldre kvinnor’) är något äldre  från 1980-talet  och har tillskrivits både författaren Jan Myrdal och journalisten Annika Hagström.

Förutom ord och fraser behandlar Bo Bergman i ett hundratal kortare artiklar prefix och suffix som o- (ogärna, okynne) och –o (vulgo, pretto, svullo). Den sistnämnda ändelsen kommer eventuellt från zigenarspråket romani och har ju i dagens slang blivit ytterst produktiv, även om den också använts tidigare (fyllo). En liknande ordbildning på engelska (pervo, ’pervers person’) ska enligt författaren ha annat ursprung.

Bo Bergman har, som sagt, gjort ett personligt urval av ord och fraser och knappast eftersträvat någon fullständighet. Han behandlar på ett lättsamt och kåserande sätt stort och smått i språket, och däri ligger också en avgörande del av charmen med Ordens ursprung. Till form och innehåll påminner den snarast om Gösta Bergmans klassiker Ord med historia (som behandlar över 2 500 ord), och de två böckerna kompletterar varandra väl, framför allt genom att Ordens ursprung ju också tar upp de allra senaste orden, inklusive slang, även av det grövre slaget som Bergman den äldre undvek.

För den som enbart vill ha sakliga uppgifter om vårt ordförråds ursprung finns förutom Svenska Akademiens ordbok (som Bo Bergman haft som huvudkälla) de gamla, men pålitliga standard­verken Svensk etymologisk ordbok (av Elof Hellqvist)  grundläggande på sitt område  och den mer kortfattade Våra ord (av Elias Wessén). Men för den som både vill skaffa sig kunskaper om ords historia och samtidigt få en stunds roande läsning är utan tvekan den nya Ordens ursprung den lämpligaste lektyren.

 

Bo Bergman Ordens ursprung. Etymologisk ordbok över 2 200 ord och uttryck. Wahlström och Widstrand 2007. 444 sidor. ISBN 978-91-46-21370-3.