Mikko Kuronen och Kari Leinonen: Svensk uttalsordbok. Tampereen Yliopistopaino 2011. 282 sidor.

Mikko Kuronen och Kari Leinonen, som har lång erfarenhet av att undervisa finskspråkiga student­er i svenska, har gett ut en uttalsordbok med över 20 000 ord och deras rikssvenska uttal. Boken är enligt författarna i första hand avsedd för finskspråkiga som vill lära sig ”uttala enskilda sven­ska ord på ett rikssvenskt sätt”, men den lämpar sig också för finlandssvenskar som vill veta hur de enskilda svenska ordens rikssvenska uttal avviker från deras eget uttal.

Boken bygger på läromaterial för praktiska uttalsövningar som författarna har utarbetat tillsammans med sina studenter. Uttalsangivelserna är speciellt anpassade för finskspråkiga läsare, och det kan påpekas att de är fonetiska, inte fonematiska, och ambitiöst detaljerade. Här markeras drag som den rikssvenska palatala finalfriktionen i långt [i:] och [y:], den bilabiala finalfriktionen i långt [u:] och [u:], aspirationen i initialt [p], [t] och [k], det rikssvenska sje- och tje-ljudet samt akut och grav accent.

Författarna påpekar att den fonetiska uttalsmarkeringen medför vissa problem – bland annat innebär den att den naturliga språkliga variationen inte kan beaktas. Man har valt ett specifikt rikssvenskt uttal som är ett slags kompromiss, ett idealuttal som inte så ofta hörs i ledigt språkbruk. För att uttalsråden ska vara enkla och tydliga har författarna också varit restriktiva med att ange alternativa uttal.

Det låter lite förvånande att läsarna ska lära sig uttala ”enskilda ord” på ett rikssvenskt sätt, och man frågar sig vilken avsikten med boken egentligen är. Gäller det faktiskt att lära sig uttala enskilda ord, eller vill boken vara en hjälp på väg­en till ett konsekvent rikssvenskt uttal? En antydan om att det senare är möjligt är att författarna påpekar att rätt prosodi är viktigt för ett gott uttal och att man lär sig prosodi bäst genom att först lära sig reglerna och principerna för uttal av enskilda ord och korta rytmenheter.

Vilken avsikten med boken än är kan man inte låta bli att fråga sig hur uttalsråden i praktiken kan vara till hjälp för finska studenter i Finland. Kan det gå så att studenterna strör in enskilda ord med rikssvenskt uttal i ett talspråk som i övrigt är finlandssvenskt? Borde inte principen vara att man konsekvent talar antingen finlandssvenska eller rikssvenska? Är det över huvud taget möjligt för finskspråkiga eller finlandssvenska lärare att bibringa sina finskspråkiga studenter ett konsekvent rikssvenskt uttal? Det är synd att boken inte innehåller en diskussion om sådana principfrågor eller en redogörelse för vilka principer som över lag tillämpas i svenskundervisningen i Finland. Men kanske de aspekterna behandlas i någon annan av författarnas böcker?

En detalj som man undrar över är att författarna inte nämner Svenska språknämndens uttalsordbok (2003), som innehåller över 67 000 ord och deras rikssvenska uttal och som utan tvivel är den största auktoriteten på området. Gemensamt för den boken och Kuronens och Leinonens uttalsordbok är att uttalsangivelserna i bägge fallen bygger på IPA, det internationella fonetiska alfabetet. Kuronens och Leinonens bok skiljer sig ändå från språknämndens genom att den uttryckligen är inriktad på finskspråkiga inlärare och på skillnaderna mellan finskt och rikssvenskt uttal.