Anna Greggas Bäckström: ”Ja bare skrivar som e låter”. En studie av en grupp Närpesungdomars skriftpraktiker på dialekt med fokus på sms. Nordsvenska 20. Institutionen för språkstudier, Umeå universitet 2011. 267 sidor.

Sara Nyholm: Närpesungdomars intraspråkliga beteende. En attitydundersökning med framtidsperspektiv. Acta wasaensia nr 262, Språkvetenskap 44. Vasa universitet 2012. 219 sidor.

Närpesdialekten lever och mår bra. Det kan man konstatera efter att ha tagit del av två färska doktorsavhandlingar med fokus på språkbruk, språkliga attityder och den identitet som avspeglas i inställningen till dialekten bland ungdomar i Närpes.

”Ja bare skrivar som e låter”

Anna Greggas Bäckström disputerade i december 2011 vid Umeå universitet med avhandlingen ”Ja bare skrivar som e låter” – en studie av en grupp Närpesungdomars skriftpraktiker på dialekt med fokus på sms (Institutionen för språkstudier, Umeå 2011). Bäckström har i sin studie analyserat skriftpraktiker i sms skrivna av en grupp Närpesungdomar, samt utgående från deras egen utsago om hur de uttrycker sig i t.ex. chatt och e-post. Bäckström konstaterar att ungdomarna skriver på såväl standardsvenska som dialekt; dialekt används, inte överraskande, i vardagliga sammanhang medan standardsvenskan används i mer formella situationer. Enligt Bäckström är dock de texter som skrivs på dialekt påfallande frekventa och dialekten har därmed en stor betydelse som skriftspråk för ungdomarna. Det upplevs alltid som mer personligt att skriva på dialekt, förutom när ämnet är riktigt känslomässigt.

Bäckström har också studerat de normer och konventioner som ungdomarna följer när de skriver på dialekt, och här blir resultatet att det inte finns några allmänt vedertagna normer, men att skribenterna kan delas in i ”ljudskrivarna” och ”de regellösa”.  ”Ljudskrivarna” anser att de skriver som de talar, medan ”de regellösa” enligt Bäckström menar att de inte följer några regler alls. Bäckström har också undersökt hur  ungdomarna väljer att uttrycka ett antal diftonger och konsonantförbindelser i deras dialekt: Hon konstaterar att ungdomarna gärna använder en del diftonger (speciellt den primära äi och den sekundära ie) och vissa konsonantkombinationer som avviker från standardspråket, t.ex. initialt kv- (kvit ’vit’) och förbindelsen ld (hald ’hålla’), och att dessa då blir dialektala skriftspråksmarkörer.

Bäckström slår generellt fast att de finlandssvenska dialekterna fortfarande är starka, och att de i dag används i allt fler sammanhang. De nya medierna som medger mer informella skriftpraktiker ger dialekttalarna en möjlighet att använda sin dialekt också i skrift. Dialekten används till en del för att skapa en ”vi-känsla” bland dem som skriver till varandra – dialekten är deras modersmål och därför blir det naturligt att använda den också i skrift. Att dialekten inte har något normerat skriftspråk verkar uppfattas som en fördel, för då behöver man inte bekymra sig över vad som är rätt eller fel. Uppfattningen om dialektens funktion som identitetsskapare stärks ytterligare av att ungdomarna själva anser dialektskriften mer eller mindre som en ungdomsmarkör.

Dialekten en viktig identitetsmarkör

Närpesdialekten står också i fokus i Sara Nyholms avhandling Närpesungdomars intraspråkliga beteende. En attitydundersökning med framtidsperspektiv (Vasa universitet, 2012). Nyholm disputerade i juni 2012 vid Vasa universitet. Nyholm har undersökt Närpesungdomars inställning till dialekt och till standardsvenska med hjälp av tre olika metoder: enkät, matched guisetest och intervju. I enkäten mäter Nyholm ungdomarnas bruk av dialekt respektive standardsvenska och konstaterar som Bäckström att ungdomarnas användning av dialekt har en viktig betydelse för deras sociala identitet och solidaritetskänsla. Dialekten är samtidigt inkluderande och exkluderande – den används med personer som tillhör den egna gruppen medan standardsvenska används i samtal med personer som står utanför detta sociala nätverk. Dialekten är därför också mer eller mindre begränsad till samtal med personer från den egna regionen. Standardsvenska kan uppfattas som positiv om den används i rätt sammanhang och i rätt kontext, dvs. inte på dialektens område.

Intressant nog konstaterar Nyholm en skillnad mellan könen – pojkar är något mer benägna än flickor att tala dialekt också med personer som inte har samma regionala bakgrund. Detta beror antagligen också på att inställningen till standardsvenska är något mindre positiv bland pojkarna än bland flickorna. Också matched guise-testen ger samma resultat: ungdomarna ger en person som talar dialekt mer positiva egenskaper än samma person som talar standardsvenska. Men även om de flesta av såväl Bäckströms som Nyholms informanter betraktar närpesdialekten som en viktig identitetsmarkör tror många av dem att de som vuxna kommer att vara mer standardspråkliga. Här finns det dock en skillnad mellan gymnasieelever och de som valt en mer yrkesinriktad utbildning: de som går i gymnasiet ser en mer standardspråklig framtid utanför dialektområdet, medan yrkesskoleleverna tror att de kommer att bo kvar på orten.

Också Nyholm väger in de nya mediernas inverkan på språkbruket, men ur ett annat perspektiv än Bäckström. Enligt Nyholm ger de Närpesungdomarna en möjlighet att bredda sina språkliga identiteter. Utanför den egna regionen där dialekten är gångbar har de en standardspråklig zon på områden i Finland (och i Norden) där de använder en standardiserad svenska. På finska områden använder de finska i den mån de behärskar den. Men de har via de digitala medierna även tillgång till en global verklighet, och i denna kommunicerar de ofta på engelska, som då också kan fungera som identitetsmarkör. Nyholm konstaterar att ungdomarnas ”breddade” identitet inte på något sätt försvagat den dialektala identiteten, närpesdialekten står stark oavsett. Det man kanske bör granska noggrannare är om engelskans allt starkare ställning för Närpesungdomarnas del gör att deras intresse för att lära sig standardsvenska och finska minskar.