Lena Wenner: När lögnare blir lugnare. En sociofonetisk studie av sammanfallet mellan kort ö och kort u i uppländskan. Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 80. Uppsala universitet 2010. 163 sidor.
För många sverigesvenska talare är skillnaden mellan kort ö och kort u ganska liten och en del talare gör ingen skillnad alls i uttalet mellan ord som döma och dumma. Betyder det här att uttalet håller på att förändras? Lena Wenner, som disputerade vid Uppsala universitet den 29 maj 2010, har studerat fenomenet på olika håll i Uppland och visar att det inte nödvändigtvis behöver vara så.
I doktorsavhandlingen När lögnare blir lugnare undersöker Lena Wenner sammanfall i uttalet mellan kort ö och kort u i svenskan, en språkförändring som leder till att ord som mörkna och murkna, tröst och trust samt döma och dumma låter likadant. Sammanfallet mellan kort ö och kort u har under flera decennier varit ett återkommande ämne i språkvårdsdebatten i Sverige. Både lekmän och språkforskare har livligt diskuterat frågan; bland de tidigaste var fonetikern Bertil Malmberg som redan i början av 1950-talet påpekade att sammanfall mellan kort u-ljud och kort ö-ljud förekom i Mälarprovinserna.
I sin inledning konstaterar Wenner att denna ljudförändring verkar ha pågått länge och att variationen i språksamhället kan fortgå så att olika uttalsvarianter för samma ord under en lång tid används sida vid sida. Hon utgår från att det handlar om en pågående språkförändring där kort ö närmar sig kort u och testar vilka uttryck denna förändring tar sig i uppländskan. Vilken grupp av människor går i bräschen? Vilken betydelse har sociala faktorer som ålder, kön, social status för om en person anammar nya uttalsvanor eller inte?
Sammanlagt 78 personer hade intervjuats i undersökningen. Intervjupersonerna kommer ur tre olika åldersgrupper och de är bosatta i Uppsala och i tre mindre samhällen i Uppland: Gräsö, Norrtälje och Östervåla. Resultaten visar att de äldsta intervjupersonerna gör störst skillnad mellan ö och u medan de yngsta gör minst skillnad. Hos män är skillnaden mellan ö och u generellt mindre än hos kvinnor.
I studien beaktas även om förändringen och sammanfallet visar sig tidigare i vissa ord än i andra. På detaljnivå framträder ett tydligt mönster: ord där r förekommer i närheten av ö, exempelvis i orden mörkna och rösta, närmar sig lättast murkna och rusta. Den största skillnaden finns mellan ord som inleds med vokal, ögla och uggla hålls till exempel väl isär av de flesta. Wenner har också studerat hur bra intervjupersonerna var på att skilja på de olika ljuden när de hörde andra tala. Det visade sig att personer som gör liten skillnad mellan ö och u i sitt eget språk har lättare att höra skillnad mellan dessa ljud hos andra talare än de personer som tydligare håller isär ö och u i sitt språk. Detta kan bero på att personer som inte själva i sitt eget tal skiljer mellan ö och u är vanare att lyssna efter små betydelseskiljande nyanser som finns i uttalet, medan personer som gör stor skillnad mellan ö och u i sitt tal inte är beredda på att små skillnader hos andra talare har så stor betydelse att det kan vara frågan om olika ord.
Lena Wenners konklusion är att ett sammanfall inte är så vanligt som hon hade förväntat sig. Hon konstaterar avslutningsvis att ”Det kan vara svårt att se vart förändringen är på väg när det förekommer stor variation, men nya data och nya metoder att studera pågående ljudförändringar kan ge ledtrådar. Jag har i avhandlingen betonat att man bör kombinera produktion, perception och attityder för att förstå varför en viss ljudförändring sker. Utifrån attitydtestet och med tanke på hur medvetna folk i allmänhet är om att u-haltigt ö existerar, kunde man förvänta sig ett större antal u-haltiga ö-ljud i mitt produktionstest. Troligen är u-haltigt ö så markerat att vi uppfattar det som vanligare än vad det verkligen är. [---] Det återstår att se om kort ö och u kommer att sammanfalla i ett fonem i svenskan eller om skillnaderna som finns idag kommer att bestå eller rentav öka.”