”Jag skrev den här boken av två skäl. Dels för att jag var ytterligt trött på kanslisvenska, corporate bullshit, managementtugg och IT-jargong. ... Men dessutom för att jag tyckte synd om alla de som i sina jobb var tvungna att kommunicera på helt nya sätt”, skriver IT-konsulten Jonas Söderström i sin bok Inte så jävla krångligt! Praktisk handbok i att skriva för digitala medier. Som mer eller mindre självlärd webbredaktör kan jag intyga att han på många plan har lyckats i sitt uppsåt.

Traditionella råd och klarspråk

De första två delarna av Söderströms bok innehåller de grundläggande råden för skrivande för digitala medier, bland annat om läsarperspektiv, länkar, sökmotoroptimering och textlängd. Den tredje delen av boken handlar om textens disposition. I den fjärde och sista delen ger Söderström språkliga råd.

Som språkvetare uppskattar jag att han ägnar en så stor del av boken åt själva skrivandet och språket. En del av innehållet är rätt tidlöst och traditionellt, sådant som finns i många andra skrivhandledningar: låt någon annan läsa igenom din text, skriv det viktigaste först och så vidare. För en van skribent är de här råden självklara, men en handbok i skrivande är inte komplett utan dem, så de försvarar absolut sin plats. Många av skrivråden är i princip klarspråksråd: undvik passiv och inskjutna bisatser och se upp med ”man”, till exempel.

Två verkligheter krockar

Bland skrivråden finns minst ett exempel på hur två verkligheter kan krocka när vi talar om att skriva för webben: För att optimera chansen att användarna ska hitta ens webbplats bör man optimera sin webbplats för sökmotorerna. Det betyder i praktiken att fundera ut vilket ord användarna med största sannolikhet skriver in i sökfältet när de söker den typ av information som ens webbplats innehåller. Det ordet bör man använda i rubriker, ingresser och på andra strategiska ställen i texten och på webbplatsen. Men vad gör man om det ord som användarna söker på inte är det ”rätta” ordet? Söderström skriver att han av den här orsaken har stött på motstånd på bland annat myndigheter mot att använda det ord som folk i regel söker på. Hans råd är att acceptera det och ge avkall på korrektheten. Hans motivering lyder: ”Frågan man måste ställa sig är: Är det inte bättre att de kommer till oss än att de går till andra?” Är det viktigare att användarna hittar adekvat information eller att vi håller fast vid det ”rätta” ordet?

Den fjärde och sista delen av boken handlar om språket. Under rubrikerna Skriv tydligt, Skriv enkelt, Skriv kortfattat, Skriv svenska sammanfattar Söderström de viktigaste språkliga skrivråden. I vissa fall går han emot vanliga uppfattningar som till exempel att texter på webben ska vara korta. De ska vara kortfattade, det vill säga de ska inte förlängas i onödan, men korta texter ska inte vara ett självändamål. Många av de senaste årens mest lästa och delade artiklar har varit riktigt långa. Det kräver förstås att texterna är välskrivna.

Glöm de fyndiga rubrikerna

För mig som jobbar mycket med både egna och andras texter gav boken också välkommen bekräftelse på sådant jag redan visste. Bland annat stöter jag ibland på rubriker där skribenten har försökt vara fyndig på tydlighetens bekostnad. Det här är ingen bra strategi i dagens digitala värld – folk har bråttom och vill veta om artikeln i Facebookflödet är värd klicket. Då är tydliga och informativa rubriker bättre. Samma sak med korta rubriker – de är inget självändamål, lika lite som långa rubriker är det. Att ta bort verbet för att förkorta rubriken gör den oftast otydligare, till exempel.

Ett av avsnitten i boken var i det närmaste terapeutiskt att läsa, nämligen det om att skriva instruktionstexter i olika system. Jag insåg att jag inte är den enda som råkat ut för obegripliga instruktioner och konstiga felmeddelanden i diverse interna system. Ett välkommet avsnitt som jag hoppas når dem som faktiskt utvecklar dessa system.

Konkretisering som fungerar

Jag uppskattar Söderströms sätt att förklara webbtänk genom att göra det mycket konkret. För att få oss att fundera över hur vi formulerar oss på webbplatsen frågar han till exempel ”Vilken persona har din sajt?”, kring rubriker lär han oss att tänka ur läsarens synvinkel: ”Vad ger det mig?” och han personifierar ”den stressade läsaren”: ”Det är inte säkert att de har särskilt mycket tid att ägna åt dig – förmodligen ska de också iväg för att hämta på dagis eller snart in på ett möte eller just stiga av bussen ...”. Hans sätt att konkretisera läsaren samspelar på ett bra sätt med ett viktigt skrivråd som gäller både på webben och i alla andra sammanhang: du måste veta vem du skriver texten för.

Inte så jävla krångligt! är en av de mest kompletta böcker jag har läst om att skriva digitalt – eller att skriva över huvud taget. För som Jonas Söderström påpekar är formuleringen ”att skriva digitalt” ungefär lika intetsägande som ”att skriva på papper”. Mer än publiceringsplattform handlar det om vem du skriver för, vad du skriver och varför du skriver. Det gäller både på webben och på papper.