I sin avhandling Studier i svensk grammatikhistoria studerar Saara Haapamäki den svenska grammatikskrivningen i ett historiskt perspektiv, med avsikt att se på vilket sätt synen på grammatik och språk har gestaltat sig från slutet av 1600-talet till början av 1970-talet. Hon fokuserar på de frågeställningar, problem, teoretisk-metodiska överväganden och föreställningar om studieobjektet som ligger till grund för det grammatiska studiet av svenskan genom historien. Studien täcker den typ av grammatikskrivning som kallats ”traditionell grammatik”. Den historiska översikten ordnas i fyra huvudperioder: renässans och barock, upplysning och rationalism, romantik och historism samt övergången till modern tid. Som avslutning tar Haapamäki alla de presenterade grammatikkonceptionerna till kritisk granskning. Hon vill dock undvika värderingar som tar sin utgångspunkt utanför den historiska kontexten och utgår därför från Thomas Kuhns teori om vetenskapsutvecklingen, sådan som den presenteras i hans bok The Structure of Scientific Revolutions (1962).
Saara Haapamäkis doktorsavhandling framlades till offentlig granskning den 31 januari 2003 vid humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi. Opponent var professor Per Linell från Linköpings universitet och kustos professor Erik Andersson, Åbo Akademi.
Saara Haapamäki: Studier i svensk grammatikhistoria. Åbo Akademis förlag, Åbo 2002. ISBN 951-765-116-3.