Mall Stålhammar: Engelskan i svenskan. Åttahundra år av lånade ord och språkliga influenser. Norstedts 2010. 258 sidor.
När ett samhälle förändras krävs nya ord för företeelser som inte funnits tidigare. Ordlån löser ofta denna uppgift. Outlet och callcenter är sådana engelska lånord från 1990-talet. Denna typ av direktlån är omedelbart synlig genom att uttalet och stavningen avviker från svenskan. (En svårighet med dylika ord kan dock vara hur de ska infogas i svenskans böjningssystem. Vad heter t.ex. smoothie i plural?)
Trädkramare är också ett lånord i svenskan (av eng. tree-hugger), men inte lika uppenbart som exemplen ovan. Här rör det sig om ett s.k. översättningslån, där de engelska orden översatts del för del till svenska och på det sättet lättare anpassats till vårt språk. Med detta ord som utgångspunkt har kreativa nybildningar som EU-kramare, kollektivavtalskramare eller motorvägskramare skapats, vilket är ett tydligt tecken på att det främmande ordet har acklimatiserats i det nya språket. (En parallell när det gäller kreativa ordbildningar är nog det gamla lånordet räls, av eng. rails i plural, som gett upphov till såväl yrkesbeteckningen rallare som rallarros, en blomma som alltjämt prunkar längs järnvägsspåren.)
Exemplet med trädkramare är hämtat från Engelskan i svenskan, skriven av Mall Stålhammar, tidigare professor i engelska vid Göteborgs universitet. Boken är en bred översikt över svensk-engelska kontakter och visar kronologiskt engelskans inflytande på svenskan. De tidigaste belagda lånorden är från 1200-talet, men först fr.o.m. 1600-talet kommer en jämnt ökande ström engelska ord in i vårt språk och denna påverkan kulminerar under 1900-talets senare del. Huvudparten av boken utgörs av det avsnitt som behandlar lånorden ämnesvis, under rubriker som mat och dryck eller flora och fauna.
Att engelskan utövat (och utövar) ett så påtagligt inflytande på svenskan är väl känt, men somliga tror nog inte att denna påverkan har så gamla anor. En annan sak är att många har en överdriven uppfattning om engelskans betydelse för svenskan: i en genomsnittlig text är de engelska direktlånen relativt få i jämförelse med våra äldsta ord (arvorden) eller ordlån från tyska, grekiska/latin och franska.
Engelskan är i både Sverige och Finland – liksom internationellt – ett statusspråk. Den är i dag det dominerande arbetsspråket inom EU och oftast lingua franca i vetenskapliga sammanhang (den roll som tidigare innehafts av latinet). Däremot är den knappast någon klassmarkör eller elitens språk – som franskan en gång var – men i somliga sammanhang en gruppmarkör, t.ex. bland ungdomar eller inom vissa yrken.
Direktlånen – i mer eller mindre anpassad form – fyller i regel luckor i språket, exempelvis inom sport, underhållning, mode eller datorvärlden. Det finns helt enkelt behov av orden: time-out, zappa, chinos eller skrolla. Översättningslånen som hemsida (eng. home page) upplevs snarast som inhemska ord. Till denna grupp hör också en del idiom som tycks ha etablerat sig i språket: det är inte min tekopp eller få kalla fötter.
Ytterligare en typ – mer svåråtkomlig och förrädisk – är betydelselånen: ord som sedan länge funnits i svenskan ändrar sin betydelse eller får också en annan nyans. Ett karakteristiskt exempel är atlet, som tidigare bara betytt stark person eller tyngdlyftare, men i dag ofta är synonymt med friidrottare. Spendera (i stället för tillbringa) hör också till denna kategori. I dag kan man spendera såväl pengar som tid, tycks det.
Detta är ett fenomen som irriterar många, vilket tidningarnas insändarsidor tydligt vittnar om. Än mer gäller det när en hel konstruktion överförs från engelskan, medvetet eller omedvetet. Han lämnade (eng. He left) i stället för Han gick sin väg/åkte iväg. Det sista exemplet stör nog alltjämt flertalet svensktalande och skulle kunna kallas en (onödig) anglicism.
Sammanfattningsvis kan man säga att engelskans inflytande inte är så avgörande som en del tror (eller fruktar). Flertalet inlån har berikat svenskan, även om vissa ord varit svåra att infoga i vårt språk. Engelsk påverkan har vidare lett till störande anglicismer som i exemplet ovan, de grasserande apostrofgenitiverna (pappa’s) och felaktiga särskrivningar (hem sida). Den största faran med engelskans dominans, menar Stålhammar (och där är nog de flesta språkvetare beredda att instämma), är risken för en s.k. domänförlust. Det innebär att svenskan skulle förlora terräng inom ett visst område, exempelvis teknik eller naturvetenskap, om all högre utbildning med den inriktningen skulle bedrivas på engelska. Svenskan skulle helt enkelt utarmas och bli mindre nyansrik.
Mall Stålhammars bok är lättläst, bred och på många sätt roande, inte minst genom alla fyndiga exempel (som är enkla att återvända till genom ett omfattande ordregister).
Jag har egentligen bara ett par smärre invändningar. På grund av bokens upplägg med både ett kronologiskt och ett ämnesinriktat avsnitt blir det väl många upprepningar och överlappningar: samma exempel och kommentarer återkommer, vilket någon gång är motiverat, andra gånger enbart onödigt. Vidare verkar kapitelnumreringen i boken och innehållsförteckningen inte stämma helt överens, men det leder knappast till missförstånd.
Min enda kritik i sak gäller Mall Stålhammars återkommande antydningar om att engelskan i jämförelse med andra språk har ett särskilt omfattande ordförråd, huvudsakligen beroende på det stora antalet lånord, både från europeiska språk och från de forna kolonierna. Det är vi nog flera som skulle invända mot. Jag vill därför avslutningsvis citera lingvisten Mikael Parkvall som i sin bok Lagom finns bara i Sverige (2009; recenserad i Språkbruk 1/2009) diskuterar frågan: ”man kan undra varför just engelskan blivit utsedd till världens mest ordrika språk. Ofta anförs /…/ argumentet att den innehåller så många lånord, men detta skiljer den /…/ inte från andra språk”. Parkvall konstaterar vidare: ”engelskan har onekligen en imponerande arsenal av lånord, men inte större andel än vad svenska har”. Ämnet engagerar, det finns sannerligen mycket att diskutera i Engelskan i svenskan.