Boken Ord till tusen av Jan Gyllenbok handlar om ord. Författaren säger så här om syftet med boken: ”Det främsta skälet till att jag skrivit boken är att ordkunskap ofta framförs som den enskilt viktigaste faktorn för utveckling av god läsförståelse.”

Boken vill hjälpa läsaren att utveckla sitt ord- och begreppsförråd och få en bättre känsla för det svenska språkets möjligheter.  Den är avsedd både för enskilda läsare och för studiecirklar, gymnasier och högskolor.

”Kontrollera ord du är osäker på!” lyder ett av författarens konkreta tips. Och det kan man göra till exempel i Ord till tusen. Boken kan alltså ses som en handbok att slå upp i när man stöter på ord man undrar över, men den kan också användas på många andra sätt. Den kan till exempel läsas för nöjes skull.

Författaren kallar den en ”inspirationsbok om ordkunskap, ordbildning och ordanvändning i det svenska språket”, och det är lätt att instämma i detta. Här finns en oerhörd massa kunskap om ord samlad – det gäller allt från ordens ursprung till svåra ord, slanguttryck, facktermer, ordspråk, ordlekar, språkkonst och mycket, mycket annat. Ord behandlas ur alla upptänkliga synvinklar. Dessutom innehåller boken rikligt med övningar, uppgifter om referens- och fördjupningslitteratur i varje kapitel och sjutton appendix med exempel på bland annat homografer, ord från fornsvenskan och slanguttryck från 1900-talet samt ordövningar.

Boken innehåller en stor mängd intressant detaljkunskap om ord. Visste ni till exempel vad en aptonym är? Jo, det är fenomenet att ett personnamn kan förknippas med personens egenskaper eller yrkesverksamhet: Annika Winsth, svensk chefsekonom, Elmer Diktonius, finlandssvensk poet (eller varför inte Jan Gyllenbok, författare). Janusord är ord som kan ha två diametralt motsatta betydelser; exempelvis kan grina betyda både ’skratta’ och ’gråta’. En liten detalj som har betydelse för en finlandssvensk är att flera av exemplen på homografer (ord som skrivs lika men uttalas olika) är ord som i rikssvenskan har olika betydelse beroende på om de uttalas med accent 1 eller accent 2. I finlandssvenskan finns ju inte någon sådan uttalsskillnad; brunnen uttalas till exempel lika oberoende av om ordet är en form av verbet brinna eller av substantivet brunn.

En liten brist är att bokens register inte verkar vara heltäckande. Ett stickprov visar att både janusord och homograf saknas i registret trots att termerna behandlas i boken. Detta är beklagligt med tanke på att boken ska kunna användas som handbok att slå upp i. En annan sak man undrar över är varför listan på källor för excerpter och exempeltexter i Ord till tusen finns mitt i boken. Men sådana invändningar väger lätt mot det renässansmässiga överflöd på ordkunskap som boken har att erbjuda.