Allmänbildande om historia i allmänhet och språkhistoria i synnerhet

Professorn i lingvistik Tore Janson har tidigare skrivit populärvetenskapligt om bland annat latin och allmän språkhistoria. I en nyutkommen bok, Svenskans historia. Språkets roll under 800 år, har turen kommit till svenskans historia – eller snarare Sveriges historia med svenska språket som huvudfokus. Historien tar i första kapitlet avstamp i urindoeuropeiskan och dess germanska gren, inklusive gotiskan (som kan beskrivas som svenskans gammelmoster). Därpå följer lite om språksituationen i det vikingatida Norden samt en snabbtitt på runorna. Redan i kapitel två är vi framme vid 1200-talet, vilket är rimligt i en bok som ska handla om just svenskan; det är från ungefär denna tid det, enligt Janson, går att tala om en svenska något så när avskiljbar från grannspråken.

Ett tvärvetenskapligt grepp

Den som förväntar sig en djupdykning i rent språkliga detaljer gör klokt i att tona ned sina förväntningar. Man bjuds inga längre redogörelser för sådant som ljudlagar eller fullständiga adjektivböjningsparadigm i äldre fornsvenska. Boken är alltså inte fullt så lingvistisk man kan förledas att tro av Jansons akademiska tillhörighet, utan tar i stället ett tvärvetenskapligt grepp. I stället för lingvistiskt finlir – som kanske ändå hade skrämt bort delar av den tänkta läsekretsen – har Janson inkluderat många väl valda textcitat som fint illustrerar språket under olika tidsperioder. Dessa texter kommenteras förtjänstfullt av Janson.

Även den en gång ständiga trätobrodern Danmark är med på ett hörn, liksom Färöarna och Island – men inte Grönland.

Sveriges gränser och inflytande har som bekant flyttat sig genom seklen. Detta medför att nutida grannländer som Finland, Estland och Norge, och de språk som talas där, också får plats i beskrivningen. Inte heller glöms de övriga inhemska språken i (dagens) Sverige bort. Även den en gång ständiga trätobrodern Danmark är med på ett hörn, liksom Färöarna och Island – men inte Grönland. En sak som får mig att fundera vid en av dessa utblickar är när Janson låter Agricola födas i Österbotten. Detta gissar jag att Pernåborna har invändningar emot.

Diskutabla detaljer

Några ytterligare detaljer som kan diskuteras har smugit sig in. Tre av dem ska nämnas här. Dessa förtar inte intrycket att det är en stabil beskrivning läsaren håller i sin hand.

På sidan 242 diskuteras det från turkiskan inlånade guss ’flicka’: ”Några sådana ord har efterhand blivit rätt allmänna i svenskt talspråk [...] Det har blivit ett alternativ till tjej”, skriver Janson. Detta torde vara en överskattning av det ordets faktiska frekvens.

Antalet som skulle förstå meänkieli är alltså snarare några miljoner.

Omvänt underskattar Janson på sidan 229f hur många som förstår meänkieli: ”Uppenbarligen är det förståeligt för flera tiotusental personer, kanske flera hundra tusen om man räknar in sådana som bor i norra Finland.” Jämför detta med vad som skrivs om de skandinaviska språken på sidan 267: ”fortfarande kan de som har ett av de tre språken svenska, norska och danska som första språk förstå de andra två i skrift och tal med kort eller ingen träning.” Samma sak bör gälla i förhållandet mellan meänkieli och finska. De största skillnaderna mellan de två språken ligger på det lexikala planet, då meänkieli i högre grad än finskan lånat in ord från svenskan. Av den anledningen går det att anta att såväl sverigefinnar som finlandssvenskar i allmänhet torde förstå meänkieli ganska problemfritt, och inte heller för en finsktalande finländare lär det vara svårare att förstå meänkieli än det är för en svensk att förstå norska eller danska. Antalet som skulle förstå meänkieli är alltså snarare några miljoner.

Det går också att invända mot det Janson säger på sidan 58: ”inte så många anser att älvdalska ska klassificeras som ett eget språk.” Även om folk i allmänhet inte har någon åsikt i frågan, finns det ett påtagligt stöd för att älvdalskan (som talas i nordvästra Dalarna) ska få någon form av officiell status, både bland talarna själva, språkvetare och övrig allmänhet.

Innehåller allt som den språkintresserade bör veta

Jansons stil kan beskrivas som luftig bruksprosa. Han gör inga stilistiska krumsprång, utan låter berättelsen om vårt språk tala för sig själv i en lättflytande och funktionell framställning.

I stort sett allt som är medtaget i boken är sådant man som språkintresserad bör ha viss koll på.

Jansons bok kan användas som ett slags allmänbildningsformulär. Känner man att man har glömt bort lite av Sveriges allmänhistoria är boken också ett trevligt sätt att påminna sig om hur det egentligen låg till med sådant som Hansan, reformationen, stormaktstiden, laga skiftet, rikssprängningen, folkskolans införande och industrialiseringen. Den språkliga allmänbildningen man får är förstås ändå huvudpunkten, och i stort sett allt som är medtaget i boken är sådant man som språkintresserad bör ha viss koll på: den germanska ljudskridningen, hur svenskan sedan fornsvenskan fått färre och färre böjningsformer, dialekternas framväxt och tillbakagång, betydelsen av birgittinermunkarnas skrivande och en portalfigur som Gustav Vasa och den bibelöversättning som bär hans namn, Agneta Horns roll för vår kunskap om 1600-talets svenska, fraktur och antikva, de viktiga ordböckernas tillkomst, tryckpressen och massmedierna, samt finskans och svenskans roll i Finland och mycket mer.

På min önskelista står nu en liknande bok på svenska om finskans och Finlands historia.