Silja Sahlgren-Fodstad tar den breda underhållningen på allvar

Det började med prat och bio. I Silja Sahlgren-Fodstads barndomsfamilj diskuterade man mycket, och så gick man på bio tillsammans. Barnfilmsfasen var kort och snabbt började hon se vuxenfilmer. Hon blev genast biten.

– Under studierna i mitt huvudämne nordisk litteratur behövde jag sedan ett biämne och fick veta att man kunde studera filmvetenskap i Sverige. Redan efter tre dagar som utbytesstudent på Stockholms universitet ville jag förlänga min utbytesperiod, säger Silja.

Kombinationen nordisk litteratur och filmvetenskap kom att definiera Siljas framtida yrkesliv. Hon hade turen att få börja skriva filmrecensioner för Hufvudstadsbladet under slutet av studierna, och nu har hon jobbat på Yle som kulturredaktör och filmrecensent i tjugofem år.

– Vid något tillfälle var jag rädd att intresset för filmen skulle dala eftersom jag såg så många filmer, men jag är fortfarande lika entusiastisk varje gång jag bänkar mig i biosalongen!

Silja säger att en viktig orsak till hennes val av karriär, förutom hennes eget stora intresse, var att hennes föräldrar båda har haft språket som arbetsredskap, hennes mamma som författare och förläggare och pappan som journalist.

– Ingen ifrågasatte någonsin mitt val av studier, utan det var självklart att man kunde jobba med språk och kultur, säger hon.

Filar på formuleringarna

Siljas huvudsakliga arbete är att recensera filmer, men hon jobbar också med kulturinslag i radio, både inspelade och direktsända, och har också jobbat med tv under sin karriär på Yle. Det är olika arbetssituationer och det betyder att också journalistens främsta verktyg, språket, måste användas på olika sätt i de olika situationerna. En av motiveringarna till att Silja fick Hugo Bergroth-sällskapets språkpris 2020 var att hon ”producerar och håller hög nivå både skriftligt och muntligt, vilket inte är en självklarhet i dag”.

– Det är stor skillnad på att spela in på förhand och tala i direktsändning. I direktsändning måste man vinnlägga sig om att variera språket på ett annat sätt. Jag brukar lyssna på sändningen efteråt och försöka lägga märke till manér och uttryck jag upprepar, säger Silja om hur hon trimmar sitt professionella talade språk.

Att recensera filmer är kinkigt, för läsarna blir väldigt irriterade om de får veta mer än de vill om intrigen.

I sina artiklar är Silja en omsorgsfull skribent som filar på formuleringar och övergångar. I skrift går det att utveckla en stilistik och skapa en rytm i hur man framför en text, och det går att leka med ord och övergångar på ett annat sätt än i talat språk.

– I tal är den stora utmaningen att skapa begripliga bilder och åskådliggöra vad man är ute efter så att lyssnaren förstår vad man menar.

Att recensera filmer är kinkigt, för läsarna blir väldigt irriterade om de får veta mer än de vill om intrigen. Samtidigt är meningen med en filmrecension att analysera filmen, och de här två kraven kan vara nog så knepiga att få ihop.

– Folk vill verkligen inte veta speciellt mycket, och om slutet är nyckeln till analysen är det svårt att analysera utan att avslöja hur det går. Här ser man en viss skillnad mot recensioner av böcker och teaterpjäser, säger Silja.

Underhållningen ska tas på allvar

I vissa kretsar avskrivs recensioner av den breda underhållningen som oviktiga och det som räknas är att skriva om klassiska tungviktare som Ingmar Bergman eller att analysera nya konstfilmer. Men Silja brinner också för underhållningsfilmerna.

– Det är viktigt att ta den breda underhållningen på allvar och analysera den på riktigt, för det är sådana filmer som de flesta ser, och de här filmerna speglar sin samtid. Det är en utmaning att analysera dem seriöst och inte låta recensionen färgas till exempel av den slängiga jargongen i en actionfilm, säger Silja.

Lyssnandet är en nyckel till att fundera på sitt eget språk och till att upprätthålla en levande diskussionskultur.

Det talas mycket om att läsning är A och O för att utveckla sitt språk, och Silja håller med och försöker läsa i mån av möjlighet. Men hon lyssnar också mycket på andra, bland annat i intervjusituationer.

– Det är givande att lyssna på hur andra uttrycker sig och formulerar sig, och lyssnandet är en nyckel till att fundera på sitt eget språk och till att upprätthålla en levande diskussionskultur, säger Silja.

Hon kan tycka att glädjen i språket och vikten av att hitta rätt ord ibland får stå tillbaka lite för mycket till förmån för språkriktighet och språkvård.

– Ibland missar man betydelsen av ordets innebörd och strävan efter att hitta det ord som speglar exakt det man vill ha sagt. Jag undrar ibland om inte vi människor överlag skulle må bättre om vi kunde använda ett språk som verkligen stod i samklang med hur vi känner oss, funderar Silja.

Det krångliga kulturspråket

Förutom att Silja Sahlgren-Fodstad fick Hugo Bergroth-priset för sitt goda språk var en del av motiveringen också att hon kan skriva och tala om film på ett sätt som lyssnaren förstår. Det är inte fallet i all kulturjournalistik. Ofta kritiseras recensioner och andra kulturtexter för att vara svåra att förstå för någon som inte är riktigt insatt i genren.

Varför tror du att det är så?

– Det är möjligt att det handlar om ett behov av att framhäva en seriös avsikt och samtidigt visa att man behärskar sitt område. Det är ett sätt att understryka att ens analys inte handlar om ett löst tyckande utan är förankrad i ett bredare kunnande. Språket inom en viss genre utvecklas ofta på ett visst sätt, och där vill skribenterna passa in. Jag tycker att den stora utmaningen med kultur är att skriva så att den som inte är helt insatt förstår, men samtidigt undvika att skrämma bort den som är insatt, säger Silja.

Silja säger att det här är en diskussion som ständigt pågår bland dem som rapporterar om kultur. Hur mycket ska man förutsätta att folk kan och vad måste man förklara?

– Att recensera och analysera kulturella företeelser är en konstform i sig. Och det hänger också ihop med tid. Man behöver tid för att smälta ett kulturintryck, för om man inte förstår det själv kan man inte förklara det för någon annan.

Kulturjournalistiken har länge präglats av en skenbar objektivitet, menar Silja. Med det menar hon att man varit så mån om att framstå som trovärdig att man försökt gömma sig bakom teoretiska begrepp och formuleringar.

Kulturjournalistiken har länge präglats av en skenbar objektivitet.

Men även om man har en specifik referensram som är mätbar så är man fortfarande en person som upplever saker ur sitt personliga perspektiv. Det här försöker Silja betona bland annat genom att tala ur jagperspektiv.

– När jag i radion talar om min känsla och upplevelse av en film blir det en ingång som lyssnaren kan identifiera sig med. Att byta ut ett man till ett jag gör mycket för att öppna upp, säger Silja.