Nordbor i Finland

Österbottniska dialekter går lika bra som standardsvenska

När Kristin Ekkerhaugen från Norge kom till Finland för att studera visste hon inte att det fanns finlandssvenskar. I dag talar hon norska med sin finlandssvenska man, svenska eller engelska med finlandssvenskar och finnar och läser finska mejl på jobbet.

Kristin Ekkerhaugen kom till Helsingfors på utbyte 2015. Hon studerade arkitektur och valde Finland för att hon ville lära känna ett grannland som hon visste väldigt lite om.

– Jag visste att huvudstaden hette Helsinki och att man pratade finska i Finland. Det var allt, säger hon.

Knappast kunde hon då ana att hon några år senare skulle bo och jobba i Helsingfors och vara gift med en finlandssvensk.

Svenskan i Finland en överraskning

Kristin kommer från Trondheim som inte ligger alltför långt från svenska gränsen, men hon hade inte haft särskilt mycket kontakt med svenskan innan hon flyttade till Finland. Hon varken tittade på svensk tv eller lyssnade på svensk radio. Hon hade sett några filmer, lyssnat lite på svensk musik och besökt Sverige ett antal gånger. Svenskan i Finland kom som en överraskning för Kristin.

– ”Jaha, det var ju smidigt!”, tänkte jag när jag märkte att jag kunde klara mig ganska långt på ett skandinaviskt språk i Finland!

Även om Kristin aldrig har studerat språk säger hon själv att hon har ganska lätt för att snappa upp språk och är dessutom språkintresserad, så hon bestämde sig för att försöka lära sig svenska. Hon gick aldrig någon kurs utan lärde sig genom att lyssna och härma.

– Den svenska jag hade hört var sverigesvenska, så i början var mitt uttal mer sverigesvenskt. Det var lite obekvämt att prata svenska i början, och om jag hade haft norska vänner här, som hade stått bakom mig och skrattat åt mitt uttal, hade jag inte vågat. Men nu kändes det som om jag inte hade så mycket att förlora. Sedan gick det förvånansvärt bra!

Inga problem att förstå dialekt

I dag är Kristins svenska faktiskt väldigt finlandssvensk. Hon berättar att en del finlandssvenskar som hon träffade när hon precis hade kommit till Finland ett år senare reagerade på att hennes uttal hade blivit så finlandssvenskt.

– Jag hör det inte själv, men det är naturligt, för jag umgås bara med finlandssvenskar och speciellt österbottningar. Det är en liten utmaning, för jag vet ju inte vilka ord som är finlandssvenska eller dialektala. När man lär sig ett språk som jag har gjort så börjar man ju prata som de man umgås med.

Jag och min man har märkt att flera av hans dialektord är ganska lika vissa ord i min norska dialekt!

Kristin har sällan haft problem med att förstå talad svenska, inte heller i början. Av sammanhanget kunde hon oftast gissa sig till vad orden betydde och sedan började hon helt enkelt använda dem. Inte heller de österbottniska dialekterna vållade några problem.

– Någon sverigesvensk hade sagt att det var helt hopplöst att förstå österbottniska dialekter, men det går oftast lika bra som allting annat. Jag och min man har märkt att flera av hans dialektord är ganska lika vissa ord i min norska dialekt!

Någon gång hände det att ord som hon använde orsakade förvirring. I Norge talar man till exempel inte om grundskola eller högstadium och lågstadium utan barneskole och ungdomsskole, medan dagis är barnehage. Det förstod inte finländarna.

Ville lära känna kulturen

En viktig motivationsfaktor för Kristin att faktiskt lära sig svenska var att hon ville komma in i den finländska gemenskapen under sitt utbytesår, och det var lättare när hon kunde ett av två lokala språk.

– För mig var det viktigt att lära känna finländare och den finländska kulturen och trots att de flesta är bekväma med att tala engelska är det inte riktigt samma sak som att umgås på det lokala språket. När jag märkte att det med en liten ansträngning var möjligt att lära sig ett av två lokala språk tyckte jag att det var värt det.

Risken att blanda ihop språken är större eftersom de ligger så nära varandra.

Kristin träffade sin nuvarande man under utbytesåret och efter ett år hemma i Norge kom hon tillbaka till Finland för ett och ett halvt år sedan och har bott här sedan dess. Med sin man har hon talat norska från början. I början gjorde hon det för att hon ville att han skulle lära sig förstå norska, men nu gör hon det framför allt för sin egen skull.

– Jag har varit tvungen att vara så medveten om min svenska att det nuförtiden händer att jag får kommentarer på att något låter konstigt när jag talar norska, så jag försöker vara medveten om min norska hemma. Risken att blanda ihop språken är större eftersom de ligger så nära varandra. Det är annorlunda än att blanda in till exempel engelska ord, säger Kristin.

Finska på jobbet

Om Kristin hade mycket gratis när hon lärde sig svenska var det ett större jobb att ta sig an finskan. I dag jobbar hon lite på finska, umgås med finska kollegor och försöker läsa mejl och följa möten på finska. Själv kommunicerar hon på engelska eller svenska, beroende på kunden.

–  Det går framåt med finskan. Jag har språket omkring mig hela tiden, lär mig lite här och där. Och mycket material finns på svenska, som lagar och sådant. Trots att inte kunderna talar svenska finns materialet på svenska.

Hon har hittills inte studerat finska aktivt, eftersom hon först ville att hennes svenska skulle komma upp till en om inte perfekt så i alla fall mycket god nivå.

– Nu börjar jag vara där, så nästa projekt är kanske finskan. Men det är ett betydligt större jobb, så vi får se.

Jag hade inte förstått den sociala aspekten av bastun förrän jag kom hit!

Rent kulturellt känner sig Kristin rätt hemma i Finland och har inte råkat ut för några större kulturkrockar, men ju längre hon bor här, desto fler små skillnader märker hon.

– Jag saknar naturen och att gå på ”søndagstur”. Även om finländare också värdesätter naturen finns inte det självklara ”ska vi gå ut och promenera eller ta med tältet och åka ut i skogen” på samma sätt här som i Norge. Men bastukulturen är jag positivt överraskad av. Jag hade inte förstått den sociala aspekten av bastun förrän jag kom hit!

 

 

Lärde sig sitt modersmål som vuxen

När han pratar svenska tror folk att han är från Åland och när han pratar finska tror folk att han är från Estland. Själv känner sig Markus Söderman som sverigefinne och är nöjd med att i dag kunna kommunicera på finska.

Markus Söderman har finska rötter, men det var inte släktbanden utan kärleken som tog honom från Sverige till Finland för tolv år sedan. Även om hans mamma kommer från Finland och trots att han identifierade sig med finskan redan tidigare kunde han lika lite finska som de flesta svenskar när han flyttade till Finland.

– Mamma var bara fyra år när hon kom till Sverige med arbetarvågen på 1960-talet, så nu talar jag nästan bättre finska än hon. Jag har alltid velat lära mig finska, men på 1990-talet måste man ha grundkunskaper i språket för att få modersmålsundervisning (motsvarande hemspråksundervisning), och det hade inte jag, så jag kunde i stort sett bara svära på finska, säger Markus om språkförhållandena i barndomen.

Pizza på svenska i Tammerfors

När Markus sedan träffade sin nuvarande fru i ett onlinespel flyttade han till Finland av praktiska skäl. Han kom till Tammerfors, en helt finskspråkig ort men också en svensk språkö.

– Jag försökte ofta tala svenska i början, vilket funkade ibland men oftast inte, så jag övergick mer och mer till engelska. Men jag fick beställa pizza på svenska på en lokal pizzeria i Tammerfors! Ofta visade det sig att äldre personer inte kunde engelska men kanske lite knagglig svenska medan yngre hellre talade engelska.

Markus visste att Finland var tvåspråkigt och fick något av en chock när han insåg hur dåligt språklagen fungerar i praktiken. Ett exempel: Bara två gånger på tolv år har en tjänsteman som inte har kunnat svenska hämtat någon annan som kunnat svenska utan att Markus har behövt be om det, i situationer där man enligt lag har rätt till service på finska eller svenska. Markus satt och läste språklagen på kvällarna och blev den vägen intresserad av språkpolitik. Han var redan sedan tidigare intresserad av nordiskt samarbete, vilket senare ledde till studier i nordiska språk.

Reagerade på språkblandningen

Men tillbaka till verkstadsgolvet – språket i praktiken. I början umgicks Markus mest med finnar och utlänningar på grund av att han bodde i Tammerfors och gick en kurs i finska för invandrare. Han praktiserade ett par månader på Tammerfors svenska samskola men det var när han fick jobb på ett daghem i Grankulla och flyttade till huvudstadsregionen som han kom i kontakt med finlandssvenskan och finlandssvenskar på allvar. I början reagerade han på att det var så vanligt att blanda in finska ord i svenskan, så kallad kodväxling.

– I Sverige blandar man in engelska i svenskan, men kontrasten är större när orden kommer från ett språk med rötter i Uralbergen. Nu när jag har studerat språk har jag större förståelse för det här och har också insett att sverigefinnarna gör samma sak då de blandar in svenska ord i sin finska.

Många tror att han är ålänning

Markus kommer från Ljusne i Hälsingland, där den lokala dialekten bland annat karakteriseras av att bokstaven d ofta byts ut mot l eller r. Så kallat ”tjockt l” förekommer också. Finlandssvenskar hade svårt att förstå Markus dialekt, så han fick anpassa sig. Folk förstod till exempel inte när Markus sade ordet älg.

– Jag hade velat behålla dialekten, men det har inte riktigt blivit så. Nu tror många finlandssvenskar att jag är från Åland!

Många finlandssvenskar tror att jag är från Åland!

Ett ord som han direkt tog in i sin svenska var finlandismen halare, som har blivit något av ett favoritord. Några gånger har det hänt att folk har stått som frågetecken när han har använt ett ord ur sin egen dialekt.

– En gång fick jag en fluga i ögat och låg på golvet på jobbet och vred mig av smärta. ”Jag har fått en kuse i ögat!” Kollegan förstod ingenting och sade att hon gärna ville hjälpa mig men hon förstod inte vad problemet var. I min dialekt är kuse ett småkryp av något slag. I andra delar av Sverige betyder kuse häst.

Lärde sig modersmålet som vuxen

Markus lärde sig finska och är i dag på nivån B2, vilket betyder att han till exempel kan debattera aktuella politiska frågor på finska. När han talar finska tror folk ofta att han är est.

– När det gäller finskan har jag varit glad över att kunna lära mig och har inte försökt härma något speciellt sätt att prata.

Markus ser sig som pånyttfödd sverigefinne och förespråkar aktivt sverigefinnarnas rättigheter till service på finska.

Faktum är att Markus ser finska som sitt modersmål, som han fick lära sig i vuxen ålder. När hans första barn var på väg var det viktigt för honom att barnet skulle bli tvåspråkigt, så han och hans fru övergick från att tala engelska sinsemellan till parallellspråkighet, det vill säga Markus talar konsekvent svenska med sin fru och sina döttrar, medan hans fru konsekvent talar finska.

Även om Markus planerar att stanna i Finland har han inte mist intresset för språkpolitiken i Sverige. Han ser sig som pånyttfödd sverigefinne och förespråkar aktivt sverigefinnarnas rättigheter till service på finska.

– Sedan jag flyttade hit har jag börjat känna mig som sverigefinne, med en fot i båda länderna. Jag är inte finländare för jag hejar inte på Finland i ishockey, och finlandssvensk blir jag inte heller. Jag kan längta tillbaka till Sverige av kulinariska skäl – falukorv – men annars kan jag lika gärna bo där som här.

**

Läs här om finlandssvenskar i Norden. Språkbruk har intervjuat två finlandssvenskar, Heidi Orava och Anna Svartström, som bott i andra nordiska länder för att ta reda på hur deras språkanvändning och syn på språk och modersmål påverkades av utlandsvistelserna.