När Magnus Swanljung, politisk reporter på Svenska Yle, började jobba på Radio Extrem i början av 2000-talet hade han en anarkistisk syn på språket.
– Jag tyckte att man skulle få experimentera ganska fritt och att det viktigaste inte var språkriktigheten utan att göra språket roligt men ändå begripligt. Jag utvecklade en filosofi som gick ut på att det som inte kunde berättas på 18 sekunder inte var någon riktig nyhet, säger Swanljung.
Något av den filosofin har han hållit kvar – han menar att också komplicerade politiska skeenden ska gå att förklara ganska kort – och att satsa på begripligheten tycker han är viktigt. I somras uppmärksammades hans förmåga att förklara svåra saker på ett förståeligt sätt och anpassa språket enligt medium med Svenska Yles språkpris.
– Det är ett erkännande som visar att någon annan har märkt att jag bryr mig om språket och försöker jobba med det, vilket känns roligt, säger han om priset.
Flera kanaler samtidigt
Swanljung och alla andra nyhetsjournalister har en obönhörlig faktor emot sig: tiden.
– Om man jobbar med nyheter finns det aldrig tillräckligt med tid att fundera på någonting, inte heller på språket. Vi jobbar under extrem tidspress och får avgöra vad som är viktigast att satsa på under den tid vi har, säger Swanljung.
Alla kanaler är olika och ställer helt olika krav på både innehåll och språk.
På Yle förväntas reportrarna dessutom ofta arbeta för flera nyhetskanaler samtidigt: radio, webb och tv. Alla kanaler är olika och ställer helt olika krav på både innehåll och språk.
– Att skriva ett manus för radio och att skriva en webbtext är två separata arbetsprocesser och texterna kräver olika disposition och dramaturgi. I tv-sammanhang måste man dessutom beakta bilden. De dagar jag gör något för alla tre kanalerna känner jag mig till slut ganska splittrad, säger Swanljung.
Tar språket på allvar
Trots tidspressen och de olika formaten säger Swanljung att alla som jobbar på Svenska Yle tar språket på allvar. Jobbet kräver helt enkelt ett starkt språk och att be kollegor och språkvårdare om hjälp med att hitta rätt svenskt ord är inget att skämmas för. Om det finns tid försöker reportrarna dessutom be åtminstone en kollega att läsa igenom texterna innan de läggs ut på webben.
– Jag tycker själv om att folk faktiskt använder rödpenna i mina texter.
– Jag tycker själv om att folk faktiskt använder rödpenna i mina texter och frågar om formuleringar och uttryck verkligen är korrekta.
Språkvården på Yle får beröm av Swanljung, som uppskattar de snabba svaren och samarbetet inom mediespråkvården i Svenskfinland.
– Jag tror att man aldrig kan lägga för mycket resurser på språkvård och röstvård för nya medarbetare, säger han.
En balansgång
Men för att verkligen få till en bra story räcker det inte med ett felfritt språk. De politiska rapporter och andra luntor som Swanljung och hans kollegor plöjer igenom kan ha ett korrekt språk, men för att lyssnaren, läsaren och tittaren ska förstå innehållet krävs en mellanhand – reportern – som bearbetar det. Det kräver extra mycket av en politisk reporter, eftersom politiska skeenden ofta är så komplexa. Det är det här som Magnus Swanljung börjar med att lägga sitt krut på när det gäller språket.
– Jag funderar på hur språket ska kunna göra innehållet så begripligt som möjligt för den som lyssnar. Det är en balansgång. Det gäller att göra begripliga historier av komplexa skeenden och samtidigt få med alla relevanta fakta utan att gå vilse i detaljerna.
– Det som hörs när mikrofonen slås på i sändningen är resultatet av det jobb man redan har gjort. Det är då man ska fånga publiken och berätta storyn. Det här glöms bort ibland tycker jag, det är lätt att falla in i ett rutinmässigt sätt att jobba och slutresultatet blir ett pliktskyldigt avrapporterande.
Det känns fantastiskt roligt de gånger jag får höra att någon har tyckt att mitt språk har varit gott eller njutbart!
Kritiken hör till jobbet
Till jobbet som journalist hör att den mesta responsen kommer när något inte stämmer. Det gäller också språket. Folk drar sig inte för att säga till när de uppfattar att något har gått fel, men Swanljung tycker egentligen att det är bra.
– Att ta emot kritik hör till jobbet och det är en del av den journalistiska yrkesstoltheten att kunna rätta det som är fel. Men det känns fantastiskt roligt de gånger jag får höra att någon har tyckt att mitt språk har varit gott eller njutbart!