Jan-Ola Östman – meriterad professor som vill förbättra världen

När Jan-Ola Östman växte upp i Solf i Österbotten ville han bli konstnär, men egentligen visste han att han hur som helst skulle sluta som bonde. När han insåg att han inte var tillräckligt bra för att studera konst på Ateneum, beslutade han sig för att uppfylla en annan dröm han hade. Inspirerad av sin romantiska bild av hippielivet hade han bestämt sig för att en gång sova en natt på Amsterdams gator. Sagt och gjort, han liftade ner till Amsterdam och sov en obekväm natt på gatan. På vägen till Amsterdam deltog han i inträdesprovet till engelskan vid Åbo Akademi, eftersom det råkade ordnas samma dag som han skulle vara i Åbo. Han var ganska bra på engelska tack vare att han hade lyssnat mycket på amerikansk och engelsk popmusik och skrivit ner texterna. När han kom hem från resan en månad senare, väntade ett brev på honom. Han var antagen till akademin.

Perifera fenomen intresserar

Början är lätt att återge, men fortsättningen är det inte. Jan-Ola Östman har helt enkelt hunnit med så mycket och intresserat sig för så många olika saker att allt inte får plats i en intervju, men som svar på frågan om vad han är mest nöjd med i sin karriär, börjar han med att nämna minoritetsfrågorna.

– Jag är glad att jag tog mig an alla dessa olika typer av minoritetsfrågor. Det får mig att känna att jag har gjort något för att någon annan ska få upp ögonen för det som händer med grupper i minoritetsställning, säger han.

Det började med att han skrev sin doktorsavhandling i Berkeley i USA. Där kom han i kontakt med amerikanska ursprungsspråk, speciellt hualapai som talas söder om Grand Canyon.

– Då insåg jag att alla utmaningar och minoritetsfrågor som de talade om i USA också fanns hemma i Solf*!

Efter det har han intresserat sig för olika minoriteter och gjort betydande insatser bland annat för att höja dialekternas och dialekttalarnas anseende och de finländska teckenspråkens status. På sistone har han också forskat i invandring till svenska Österbotten.

– Jag har alltid varit intresserad av periferin. Jag tycker det är viktigt att man undersöker till exempel landsbygden, invandrare, minoriteter, ja, allt som inte hör till normen, för då får man en bättre förståelse av hur den så kallade kärnan (det ”normala”) fungerar.

Som exempel tar han sin forskning i hur invandrare lär sig Närpesdialekt. Frågor som ”Hur lär sig invandrare en svensk dialekt? Vad är speciellt svårt med att lära sig Närpesdialekt?” kan visa att det finns svårigheter som ingen hade tänkt på. De ger en bättre bild av vilka speciella särdrag och utmaningar som verkligen finns i en österbottnisk dialekt.

Jag är glad att jag tog mig an alla dessa olika typer av minoritetsfrågor. Det får mig att känna att jag har gjort något för att någon annan ska få upp ögonen för det som händer med grupper i minoritetsställning.

När det gäller dialekterna har det varit viktigt för Östman att lyfta fram dialektologin som något aktuellt och att forska i det som sker i dag.

– Jag vill se dialekten som något som lever i dag, inte som något som bara var aktuellt för hundra år sedan. Därför har jag velat föra in dialektologin på nya spår och ställa frågor som ”Vad är det att tala dialekt i dag? Hur fungerar det i vårt senmoderna, flytande samhälle, där det inte nödvändigtvis går att rama in exakt varifrån någon kommer?” Jag har försökt och förhoppningsvis lyckats få människor att känna sig bekväma med den dialekt de pratar, utan att de ska behöva fundera på hur den riktiga solvdialekten eller Munsaladialekten ska låta, säger Östman.

Engagemang för teckenspråkiga

Jan-Ola Östmans engagemang för döva och teckenspråken i Finland började något otippat på banken. Under studietiden jobbade han på en bank och just den banken hade kunder som var döva. Östman tyckte att han åtminstone ville lära sig siffrorna och att säga tack på teckenspråk för att visa de döva kunderna att de var välkomna. Därför gick han en kurs i teckenspråk. När han sedermera kom till Helsingfors 1989 pågick arbetet med en teckenspråksordbok och där behövdes en expert på lingvistik.

– Jag blev övertalad att komma med och kom i kontakt med döva och med personer som jobbade med teckenspråk, säger Östman.

En av dem var Karin Hoyer, som hade upptäckt att vissa tecken som användes i dövskolan i Borgå såg lite annorlunda ut än de som användes i finskt teckenspråk. Östman och Hoyer kom tillsammans fram till att det inte bara var fråga om olika tecken utan ett helt eget språk – det finlandssvenska teckenspråket.

Det gav nya perspektiv på vad det innebär att kunna och använda ett språk, att bygga in sin identitet i ett språk.

På den tiden var det inte alls självklart att man skulle satsa på teckenspråk. Faktum är att begreppet teckenspråkig inte ens existerade då. Det skapades av gruppen som arbetade med teckenspråken under den här tiden, den grupp där också Östman var med.

När Östman blev professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet 2002 bestämde han sig för att slå ett slag för det finlandssvenska teckenspråket. Som professor fick han nämligen en summa pengar att använda för ett valfritt ändamål.

– Jag satsade på att ordna fyra seminarier om teckenspråk, särskilt det finlandssvenska. Det gav nya perspektiv på vad det innebär att kunna och använda ett språk, att bygga in sin identitet i ett språk. De finlandssvenska teckenspråkiga ansåg att de på sätt och vis hörde till en egen etnicitet som hade sitt eget sätt att vara, samtidigt som de var finlandssvenskar.

Arbetet har burit frukt. I dag är det finlandssvenska teckenspråket accepterat som det ena av två teckenspråk i Finland och resurser har beviljats för att det allvarligt hotade språket ska kunna räddas.

Språket som helhet

Jan-Ola Östman har också arbetat hårt för pragmatiken, det vill säga språkets funktion, i det vetenskapliga språksamhället.

– Det har varit en hård kamp. Mycket av det jag tidigare skrev gjorde folk narr av för att jag inte höll mig till regeln att bara se på den språkliga strukturen utan ville lyfta den språkliga funktionen. Den språkliga funktionen är lika avgörande för att förstå språk som strukturen, säger Östman.

Den språkliga funktionen är lika avgörande för att förstå språk som strukturen.

Det betyder att Östman tar kontexten i beaktande i sina studier av språk. Han har inte bara studerat språkets struktur, utan i sin forskning sett formen, strukturen, betydelsen och förståelsen av hur språket fungerar kognitivt, interaktivt och kulturhistoriskt som en helhet. Kontexten ska bakas in i grammatiken från början.

Vill göra världen bättre

Den som har hört Jan-Ola Östman tala har kanske hört honom säga att språkforskning förbättrar världen. Och när han säger det, så menar han faktiskt vad han säger.

– Jag vill inte hålla på med något som inte har något värde i sig. Orsaken till att vi forskar är att vi försöker komma närmare en förståelse av hur saker och ting sker och jag är övertygad om att en djupare förståelse av hur språk fungerar förbättrar världen, säger Östman.

Jag har en idealbild av att om vi i stället för att skjuta varandra kan prata med varandra blir den här världen en trevligare plats.

Han menar att det är därför det är så viktigt att undersöka vad som sker mellan raderna när folk pratar.

– Min fråga är: ”Vad vill den här människan egentligen ha sagt när hen säger så här?” Om jag förstår det kanske jag kan få till stånd en förståelse och acceptans av andra människor. Jag har en idealbild av att om vi i stället för att skjuta varandra kan prata med varandra blir den här världen en trevligare plats.

I ett större perspektiv menar Östman därför att det är viktigt att det finns språkvetare som förstår hur språket fungerar och kan avslöja försök att vilseleda andra människor. Han tar passiva konstruktioner i politikerspråk som exempel.

– Om en politiker säger ”Det här var inte menat för allmänheten” måste det finnas någon som frågar vem som inte ville att allmänheten skulle höra det. Var det i själva verket politikern själv? När man analyserar varför någon väljer ett uttryckssätt framför ett annat kan man se hur personer egentligen har tänkt. Med hjälp av de här verktygen kan man förhoppningsvis förändra människors tänkesätt, säger han.

– Många gånger räcker det med att påpeka de här sakerna. Ta #metoo-kampanjen som exempel. Många män har säkert aldrig tänkt på att sättet de uttrycker sig på är negativt. Men när någon påpekar det kan de ändra sitt sätt att tala och då har världen förbättrats lite grann.

Hellre ansvar än ideologi

Just nu engageras Jan-Ola Östman också av frågan om ansvar. Vilket ansvar har språkvetaren som intervjuar en informant, vilket är läkarens ansvar för en patient, förälderns och samhällets ansvar för ett sjukt barn? Hur tar det sig uttryck språkligt? Här tangerar han samma frågeställningar som när han funderar på hur språkforskning kan förbättra världen.

– Jag kom in på frågan om ansvar i och med att jag tyckte att begreppet ideologi var så abstrakt. Om man i stället för att tala om ideologi talar om ansvar blir diskussionen mer konkret. Vilken typ av ansvar tar man för sig själv, sin grupp och andra? Hur tar sig ansvaret eller bristen på ansvar uttryck språkligt? Vem ska ta ansvaret?

Att tala om språkforskning som världsförbättring eller språkvetares möjligheter att avslöja felaktigt språkbruk och få till stånd en större acceptans och förståelse människor emellan låter väldigt stort. Frågan måste ställas:

Är du idealist?

– Jag tror att andra kallar mig idealist, men jag tror på det här! Jag tror att det jag förespråkar är en realistisk möjlighet. Om folk inser att de här tankarna inte är så tokiga och börjar tänka i samma banor tror jag det är möjligt att förbättra världen.

Dessutom gillar Jan-Ola Östman högt ställda mål. Som humanist och samhällsvetare söker han inte sanningen, men förståelse.

– Och då kan man lika gärna sträva efter fullständig förståelse, även om man vet att man inte kommer att lyckas. Men det ska man inte låta sig hindras av!

 

*Östman skriver dialektens namn på traditionellt vis med slut -v: solv, i dialektstudier förkortat som ”sv”. Stavningen med -f (Solf) på byn infördes på 1940-talet.