I bästa fall blir verserna poesi

Det börjar med en känsla, en doft, ett föremål eller kanske en bok, och sällan före sju på morgonen samma dag som det är deadline. Därefter sätter Henrik Huldén ord på de olika sinnesförnimmelserna och i bästa fall blir resultatet en syntes av det han känner, tänker och vill säga. Då kan det han skriver bli en dikt, till och med poesi. Andra gånger blir det kanske bara en aktualitet.

– Jag är fascinerad av vardagens fysik och kan till exempel se ett föremål, fundera på hur det känns i handen, känna tyngden av det och sätta ord på det. Därför har jag lätt att få uppslag, och vågar skriva dagsverser på det sättet att de inte ännu är skrivna klockan sju om det är deadline klockan tolv, säger han.

Henrik Huldén jobbar till vardags som projektchef på kulturcentret Hanaholmen i Esbo och har också jobbat som journalist på radio och tv. Samtidigt har han under flera decennier skrivit verser, visor och även böcker vid sidan av sitt dagliga jobb. Bland annat har han skrivit cirka 900 dagsverser för Hufvudstadsbladet sedan 2003, under signaturen Gromit, och för Språkbruk skrev han som Henrik Hu sammanlagt omkring 30 verser under 8 års tid.

En lust till skrivandet

Henrik beskriver sin relation till språket som ett äktenskap som lever och mår bra. En offentlig, passionerad kärleksrelation, som började med sång och musik i barndomen.

– Vi lyssnade mycket på Povel Ramel, den typens musik, och jag tror att jag var fascinerad av ordlekarna redan då. Det var en kultur av tillfällighetsverser där kvalitetskraven varierade. Ibland dög vad som helst och ibland fick jag kritik om versen inte hade tillräckligt med finess, men versskrivandet var alltid knutet till en lust och en positiv känsla, säger han.

För dagsversernas del finns kvaliteten just i det aktuella, i ögonblicket.

Ibland får Henrik höra att han inte är en riktig poet eftersom han skriver dagsverser som han ofta inte bearbetar särskilt mycket, men för dagsversernas del finns kvaliteten just i det aktuella, i ögonblicket. Innan han publicerar dagsverserna i diktsamlingar bearbetar han dem däremot.

– Jag tror att många dagsverser skulle bli bättre om jag lät dem vila och bearbetade dem ännu mer. Men också när jag skriver dagsverser försöker jag skriva poesi, och ibland blir de poesi senare eller också är de poesi med annan skepnad och kvalitet än annan poesi.

Versen känns i kroppen

Henrik Huldén kan inte dra gränsen mellan hantverk och konst, inspiration och arbete. Det är en process där hantverkskunnandet, alltså språket och själva versskrivandet, blandas med en tanke som han försöker hålla kvar. Han börjar oftast med en sinnesförnimmelse och sedan vilken första rad som helst, och börjar sedan skriva och byta rader, verser och rytmer, samtidigt som han försöker använda språket så kreativt som möjligt.

– Versen har den rytm som en del poesi saknar, en speciell egenskap som gör att versen känns i kroppen när man läser den högt. Den egenskapen tilltalar mig och jag jobbar mycket med rytmen och stavelserna, och låter ofta andra läsa verserna just för att få respons på rytmen, säger han.

Ibland får Henrik rätta sig efter helt fysiska begränsningar – för dagsversen i Hufvudstadsbladet finns en ruta reserverad och den har en viss storlek och form. Även om han undantagsvis kan tjata sig till lite mer utrymme gör han det sällan, och det begränsade formatet avgör hur som helst i hög grad hur versen ska se ut. Men att ha ett ramverk, en begränsning om man så vill, är inget problem för Henrik Huldén.

– Jag gillar att ha en ram. Ibland när jag skriver kan jag bestämma mig för att vara obstinat och medvetet låta bli att följa formatet, men det är inget självändamål att vara helt fri. Kanske det är därför jag inte har skrivit skönlitteratur, för att jag helt enkelt behöver den där ramen, funderar han.

Framförandet är det viktigaste

Henrik Huldén skriver inte bara verser utan även visor, och när inga coronarestriktioner begränsar möjligheterna att samlas uppträder han regelbundet på olika håll.

– Att stå på scen inför en lagom stor publik som vill lyssna på sångtexter är lyx, säger han, och att få samarbeta med musiker är nästan det bästa som finns.

Framförandet, personen som sången passerar igenom, det är det viktigaste av allt.

Henrik Huldén är lättrörd och kan falla i gråt över en väl framförd sång. Framförandet, personen som sången passerar igenom, det är det viktigaste av allt.

– Jag kan snyfta över vilken sång som helst, fastän det skulle vara en galghumoristisk eller tokrolig visa. Nyss var det en välbekant psalm som jag normalt inte reagerar så starkt på. Men den sjöngs avskalat till ett fantastiskt gitarrackompanjemang – och där satt jag och bölade.

Norska visor

I musikväg är Henrik Huldén för tillfället mycket sysselsatt med norska visor, som han till sin förvåning har upptäckt är nästan okända på det svenska språkområdet. Han nämner Jan Eggum och Lillebjörn Nilsen bland de norska vissångare som har inspirerat honom mest. Han har haft en del konserter med översatta norska visor redan och hoppas på fler efter pandemin.

– Jag är privilegierad som får presentera de här visorna för en svensk publik! Det är en skatt som jag nu håller på och gräver upp, säger Huldén om sitt arbete med att översätta de norska visorna till svenska.

Henrik tycker det är svårt att välja ut något särskilt som han är extra nöjd med i sin produktion, men ett projekt han är verkligt glad över är boken Liten – dikter för små och ännu mindre som han skrev tillsammans med Annika Sandelin 2018 och som under tre år delas ut via rådgivningen till alla svenskspråkiga småbarnsföräldrar i Finland. Ett annat uppdrag som han beskriver som både lärorikt och roligt var att skriva sångtexter till en revy på Lilla teatern för några år sedan.

– Det är alltid spännande att se vad det blir av texter när någon annan skriver musiken och en tredje framför dem!

Han nämner också verserna han har skrivit för Språkbruk som sådana som han använder och läser upp i olika sammanhang, kanske mer än en del annat han har skrivit.

– Tack vare att jag har haft mer utrymme (en hel sida) till mitt förfogande i Språkbruk har jag kunnat jobba lite extra med just de texterna, och att skriva för folk som är intresserade av språk är både en stressfaktor och en glädje.