Han vill lära Sverige att tala demokratiska

Barakat Ghebrehawariat kallar sig demokratiagent. Det är en titel han själv hittat på och som beskriver någon som agerar för att skapa demokrati med hjälp av språk och kommunikation. Något han har arbetat med i tio års tid.

– Jag vill fokusera på görandet. Jag upplever att det finns en paternalistisk ton mot sådana som inte definieras som svenska eller vita, det vill säga att det ska göras saker åt oss. Jag vill poängtera att jag har en egen agens. Det jag vill ha från samhället är lika förutsättningar, inte allmosor eller extrahjälp, säger Ghebrehawariat när jag frågar hur hans titel kom till.

– Och så har jag alltid fascinerats av superhjältar, tillägger han och skrattar.

Demokratiagent låter onekligen som ett superhjältenamn taget ur ett seriealbum, men Ghebrehawariats arbete är fast förankrat i verkligheten och vårt vardagliga språkbruk.

Det jag vill ha från samhället är lika förutsättningar, inte allmosor eller extrahjälp.

Redan i tidig ålder insåg han att till synes oskyldiga ord kan vara laddade med värderingar. Han berättar att han som åttaåring hörde sin lärare beskriva några personer som ”färgade”. Han räckte då upp handen och frågade vilken färg de hade. Läraren hade utgått från ett synsätt där vit hudfärg är den färglösa normen som övriga hudtoner avviker från.

– Det blev lite dålig stämning, men det blev också en tacksam pedagogisk plattform att prata om ämnet. Min lärare tog det på rätt sätt och sa att det var bra att jag tog upp frågan. Redan då insåg jag hur kraftfullt språket kan vara.

Barakat Ghebrehawariat slutade aldrig ifrågasätta hur vi kommunicerar och de ordval vi gör. Idag föreläser han om inkluderande språkbruk och har blivit en röst i den svenska samhällsdebatten. Hans vision är att fler ska lära sig att tala vad han kallar demokratiska. Det vill säga att uttrycka sig så inkluderande och normmedvetet som möjligt.

– Syftet är att undvika fallgropar i språket som kan ha diskriminerande effekter på människor. Men det handlar inte bara om att lära sig att prata om andra, utan också om att förstå sina egna privilegier. För mig blev till exempel maktkritiska begrepp som ”mansplaining”, ”manolog” och ”manspreading” viktiga verktyg i att göra mig uppmärksam på mina mansprivilegier och mitt normativa beteende, förklarar han.

Vilse i begreppsdjungeln                       

Men hur ska man tänka för att inte tappa bort sig i begreppsdjungeln? Då språket förändras snabbt kan det vara svårt att hänga med, och risken finns att man till slut undviker att tala om laddade frågor av rädsla för att säga fel.

– Det är en mekanism som jag tycker är rimlig och förståelig. I grunden är det en positiv reaktion, det är bra att du är nervös för det betyder att du bryr dig. Det är mycket bättre än att vara en burdus ”jag har alltid sagt så”-person.

Ghebrehawariat kallar den här sortens ängslan för ”teoretisk ångest” och säger att han själv ofta känner oro för att använda fel begrepp eller säga något som kan uppfattas som diskriminerande.

– När jag till exempel ska prata om saker som rör hbtqi-frågor kan jag känna mig mer nervös än vanligt. Dels för att jag inte behärskar det området till fullo och dels för att jag inte bär på de erfarenheterna. Jag blir orolig för att trampa någon på tårna och säga något som kan uppfattas som diskriminerande.

– För mig handlar det mycket om att bli normmedveten men också om att ha en ödmjuk inställning och förstå att även om man vill väl kan det fortfarande bli fel.

Ökat intresse

Ghebrehawariat berättar att intresset för de här frågorna har ökat nästintill explosionsartat i Sverige. Han tror att det delvis beror på att vi lever i ett mer medierat samhälle. I sociala medier går kommunikationen blixtsnabbt och det gör att behovet att förstå språkets makt har ökat. En annan orsak han lyfter fram är att Sverige idag är mer heterogent än någonsin tidigare och personer som tidigare inte tillåtits ta plats i det offentliga rummet har börjat göra sig hörda.

Effekten av ens språkbruk är viktigare än intentionen

Enligt honom är det viktigt att komma ihåg att effekten av ens språkbruk är viktigare än intentionen. Det är inte alltid det blir rätt även om tanken är god, och då är det bättre att lyssna på den som tagit illa vid sig än att gå i försvarsställning.

– Även om du har en positiv intention kan effekten av det du säger bli diskriminerande. Jag har själv gjort mig skyldig till den typen av klavertramp men det är så jag har lärt mig. En huvudregel är att ta till sig av den feedback man får istället för att ta åt sig.

”Vad får man säga?”

Den vanligaste frågan han får när han föreläser är ”Vad får man säga?”, men Ghebrehawariat vill inte ge ett entydigt svar på den frågan.

– Jag är noga med att säga att jag inte kommer med ett paket med ”dos and don’ts” även om det finns några sådana ord, till exempel n-ordet som aldrig kan användas som ett deskriptivt ord.

Ghebrehawariat tar upp orden invandrare och flyktingar, och säger att han hellre talar om ”människor som invandrat” och ”människor som flytt”. Genom att fokusera på görandet istället för varandet undviker vi att stämpla människor med en identitet de kanske själva inte upplever som korrekt, menar Ghebrehawariat.

– Mina föräldrar flydde kriget i Etiopien och det är relevant att prata om i specifika sammanhang, men de är inte flyktingar. Flykting är ingen identitet, att fly är något de har gjort.

Ordet invandrare är problematiskt också eftersom det används för att beskriva en viss grupp av människor snarare än personer som faktiskt har invandrat.

– Hur vet vi att en person har invandrat? Vi gör den typen av antaganden baserat på hur en kropp ser ut. Vita amerikaner som kommer hit och arbetar inom it-sektorn definieras inte som invandrare, medan svarta människor som är födda här gör det. Det är ett begrepp som är starkt kopplat till en vithetsnorm där vitheten blir en markör för vem som tillhör och inte tillhör.

Kontexten viktig

Han vill också undvika ordet främlingsfientlighet som han upplever ofta används när det egentligen handlar om rasism.

– När vi säger främlingsfientlighet, alltså människor som är fientliga mot främlingar, då accepterar vi premissen att det finns främlingar. Främling är inget du är, det är något du betraktas som. Det känns lättare för många att använda ordet främlingsfientlighet eftersom ordet rasism upplevs som för extremt, men det är bättre att säga vad vi egentligen menar så det inte uppstår missförstånd.

Vem bestämmer vad som är ett inkluderande språkbruk?

– Språket är dynamiskt och föränderligt, och det kommer alltid att finnas en yta där vi inte är överens. Det är aldrig rätt eller fel, svart eller vitt. Vi ska också komma ihåg att språk är kontextuellt. Vad jag och mina vänner, som delar samma erfarenheter som jag, säger till varandra kontra vad en tidning skriver om ”oss” är två skilda saker. I grunden handlar det om makt och att förstå att språket kan vara en transportör av maktrelationer, säger Ghebrehawariat.