Fem frågor till Heidi von Wright
I slutet av september utkom Bultande hjärtan, en samling lättlästa noveller och dikter, utgiven av förlaget Lärum. Texterna i antologin är skrivna av elva finlandssvenska författare, och boken har arbetats fram i LL-Centers projekt Ny finlandssvensk lättläst litteratur. Utöver den publicerade boken har projektets mål varit att bredda kunskapen om och intresset för lättläst på det finlandssvenska litterära fältet. Jolin Slotte har varit projektkoordinator och huvudredaktör, medan layout och illustrationer gjorts av Jenny Wiik.
Språkbruk ställde fem frågor till Heidi von Wright, en av de medverkande författarna.
Du deltar i antologin Bultande hjärtan med diktsviten En sommarvecka på stranden, vad berättar den om?
Dikterna handlar om en person som varje dag under en vecka cyklar till stranden, och där lite i smyg iakttar en annan person. Det kanske handlar om olycklig kärlek, eller kärlek på avstånd, att inte ha mod att gå fram och säga något, utan bara vänta på någonting, oklart vad.
Var fick du idén till dikterna?
Jag hade lite olika idéer för det här lättlästa projektet och att det blev det här temat berodde på att jag ville skriva något sammanhållet. Jag ville ge dikterna en tydlig inramning, men utan att det blev alltför påklistrat.
Jag ville ge dikterna en tydlig inramning, men utan att det blev alltför påklistrat.
Jag har svårt att sätta fingret på hur jag får idéer … Men jag bor ganska nära havet, och jag kör så gott som varje dag förbi en sandstrand. Det är intressant att följa med hur stranden ser ut under olika årstider. Så här på hösten är den ganska ödslig, men på sommaren är den lite som en myrstack. Då är den full med människor som alla rör sig i sina egna mönster, för sig själv eller i sina små grupper, samtidigt som de alla är på samma ställe. På en sådan plats är det möjligt för en människa att betrakta någon annan på håll.
Hur var det att skriva på lätt svenska?
Jag tror att jag i allt jag skriver är ganska konstaterande, att jag inte skriver så komplicerade eller konstruerade meningar. Mitt sätt att skriva är en slags vardagsminimalism och det passar för lättläst, så processen skiljde sig inte så mycket från mitt vanliga skrivande.
Jag tror att jag i allt jag skriver är ganska konstaterande.
Men jag har medvetet försökt hålla det lite mer sammanhängande än annars, så att det inte finns för många lösa trådar och utvikningar i texten. Och jag har tänkt på att välja ord som inte är mångtydiga, ord som verkligen betyder det de ska betyda.
I höst har också din diktsamling Mellan text och midnatt kommit ut, och det har varit premiär för din första opera, Det här är ögonblicket. Har de här texterna varit olika att arbeta med?
Texterna till den lättlästa antologin var på sätt och vis beställningsverk och det fanns ett givet tema och ett format. I sådana här beställningsarbeten, eller samarbeten, när olika delar ska kopplas ihop, kan jag inte låta mig sugas in i en egen språkvärld. Det är inte fråga om att jag måste anpassa mig utan om att man samarbetar fram det slutgiltiga verket.
Då jag skriver en diktsamling är det en friare process, då får jag bestämma allt ganska fritt från början till slut. Och ta hela ansvaret. Både de lättlästa dikterna och librettot till operan har inneburit att jag varit en del av en större helhet och bara haft ansvar för en liten del av helheten.
Har du någon språklig idol?
Igår läste jag en intervju med Lydia Davis i The New Yorker, hon är en språklig idol för mig! Jag har flera. Davis är främst novellförfattare, och skriver både allvarligt och humoristiskt. Hennes sätt att forma orden till berättelser tycker jag om, det handlar både om form och innehåll. Jag har läst henne på både engelska och svenska. Jag tycker att de svenska översättningarna fungerar väldigt bra. Språkligt är det ju översättaren som står för den svenska texten, så man kan fundera på vem som då är min språkliga idol, Lydia Davis eller översättaren?