Barnprogram ska ge barnen ord för det de vill säga

Projektledaren och regissören Ann-Catrin Rosenberg är egentligen utbildad språkvetare, men halkade in på Yle i slutet av 1980-talet och har jobbat där sedan dess. Med undantag för en kort parentes har hon alltså ägnat de senaste trettio åren åt att göra program för barn under skolåldern – ett jobb som är både tacksamt och krävande på samma gång. Den tacksamma delen handlar om själva publiken, det vill säga barnen.

– Det är oerhört givande att jobba med och för barn, för de är intresserade av allt. De är världens mest inspirerande och tacksamma publik, säger Ann-Catrin.

Dessutom är barnredaktionen på Yle ett engagerat gäng som tillsammans jobbar hårt för att göra innehåll som ska skapa ett intresse för kommunikation i alla dess former – läsande, bilder, berättande.

– Ett av de allra viktigaste uppdragen är att våra program ska hjälpa barnen att hitta ord för det de vill säga. Vi har det inskrivet i vår programförklaring. Våra program ska vara tillgängliga för alla barn i Finland, och alla barn ska ha samma möjligheter att ta del av innehållet: sagor, berättelser, fakta, musik och så vidare.

Inga språkregler för barnprogram

Ann-Catrin Rosenberg och hennes team är medvetna om ansvaret som följer med att deras produktioner når en stor del av barnen i Svenskfinland och att BUU-programledarna är stora förebilder för många barn. Därför är de noggranna med både innehållet och språket, vilket är en av de stora utmaningarna med att göra program för barn.

– Jag har i många år efterlyst språkregler för barnprogram, men det finns inte. Ett ”vuxet” mediespråk blir för stelt, och eftersom språket måste låta naturligt på finlandssvenska kan vi inte heller följa sverigesvenska uttalsregler för barnprogram, säger hon.

Språkriktighet kontra naturlighet

Samtidigt vill BUU-redaktionen vara språkliga förebilder. Då gäller det att tänka till, och Ann-Catrin agerar alltid bollplank när BUU-programledarna skriver sina manus.

– Språkriktighet kontra naturlighet, det är den stora frågan.

Vissa regler finns ändå. Till exempel är svordomar helt bannlysta. I dubbade program har någon mild svordom slunkit igenom, men i princip ska de inte förekomma över huvud taget. Språket ska också vara neutralt, det vill säga inte innehålla dialektala drag som kan utesluta en del av tittarna. Men det gäller förstås inte barn som medverkar. De får tala som de talar och Ann-Catrin skulle aldrig få för sig att rätta deras språk.

Sagor och teckenspråk

En produktion som Ann-Catrin gärna lyfter fram är sagopodden BUU-sagan, där programledaren Malin Olkkola helt enkelt berättar sagor för barn, såväl klassiska sagor och fabler som Topelius sagor och nyskrivna sagor.

– Jag tror inte nödvändigtvis att så många föräldrar läser böcker utan bilder för sina barn. Man tror kanske att barnen inte ska orka lyssna. Men i sagopodden berättar Malin sagorna rakt upp och ner, utan dramatisering, och barnen lyssnar!

En annan satsning som Ann-Catrin Rosenberg är stolt över är satsningen på att använda teckenspråk och stödtecken i sändningarna. Under ett par veckor i höst kommer programledarna att använda stödtecken i studion, och samtidigt lanseras en Bärtilserie som tolkas till teckenspråk.

Svåra teman kräver eftertanke

BUU-redaktionen värjer sig inte heller för de svåra teman som tyvärr blir aktuella allt lägre ner i åldrarna. I höst kommer till exempel en serie i fyra delar som handlar om sexuella övergrepp. Serien riktar sig till barn under skolåldern och när det gäller så känsliga och viktiga teman är det en jätteutmaning att hålla inramningen och språket på en bra nivå.

– Jag har suttit och lusläst varje mening och bollat med andra: Kan vi säga så här, blir det rätt och riktigt? Texterna har skickats mellan mig och organisationen Rädda barnen, som också är inkopplad i projektet. Det har krävt mycket mer eftertanke än många andra teman, säger Ann-Catrin.

Förklarar i stället för att förenkla

En av Ann-Catrins principer är att inte tala något slags fejkat barnspråk med barn. Hon vill i stället förklara svåra ord så att barnen förstår. Att jobba på det sättet kräver att man själv förstår väldigt bra vad det är man talar om.

– I vintras hade vi en temavecka om vatten där vi tog upp vattnets aggregationstillstånd! Det var veckans svåra ord, men efter alla förklaringar tror jag att barnen förstår vad det betyder. Vi ska inte undvika svåra ämnen, utan då får vi bara jobba lite hårdare och förklara lite bättre.

En annan orsak till att barnprogrammen är så viktiga är att det finns barn som inte får så mycket språklig stimulans hemifrån. Då blir den yttre språkliga stimulansen ännu viktigare.

– Vi vill inspirera barn att använda språket och kommunicera. Det är grunden till allt, till att få kontakt med andra, till att uttrycka sig och lära sig saker. Det är jätteviktigt!