Ann-Marie Ivars 1941–2025

I slutet av oktober nådde oss budet att Ann-Marie Ivars gått bort. För oss som arbetar med Ordbok över Finlands svenska folkmål är Ann-Marie, som ägnade det mesta av sitt yrkesliv åt dialektologin, fortfarande mycket närvarande. Det går knappt en arbetsdag utan att en ordsedel ur någon av Ann-Maries många och stora dialektsamlingar går genom våra händer, att vi har anledning att läsa i en av hennes dialektmonografier eller att vi i arbetet med nya artiklar slår upp någon av de närmare 11000 ordboksartiklar som hon skrivit manus till.

Ann-Marie kom i kontakt med den blivande dialektordboken redan som ung student i nordiska språk under början av 1960-talet. Samtidigt som redaktören Olav Ahlbäck arbetade med att skriva ordboksartiklar på de första bokstäverna i alfabetet, var arbetet med att samla in dialektmaterial och inordna detta i ett alfabetiskt register fortfarande i full gång. Vid sidan av sina studier vid Helsingfors universitet arbetade Ann-Marie som timanställd avskrivare för dialektordboken. Detta var före kopieringsmaskinernas tid, så det handlade om att för hand skriva av dialektbelägg ur originalsamlingarna på ordsedlar för ordboksregistret. Belåtenheten med arbetet måste ha varit ömsesidig, för den första januari 1967 blev Ann-Marie anställd som amanuens vid ordboken redan innan hon tagit ut sin filosofie kandidat-examen.

Medan redaktören skrev ordboksartiklar var amanuensernas arbete inriktat på arkiv- och fältarbete. Sommarmånaderna tillbringade Ann-Marie i Sydösterbotten med att göra inspelningar och uppteckningar i fält. Fältarbetet kom att utgöra grunden för mycket av Ann-Maries forskning och präglades av en stor tacksamhet och respekt för informanterna som generöst delade med sig av sitt språk och sin kunskap om traditioner och seder. Arbetet hade stor betydelse för henne även på ett personligt plan. Många år senare i förordet till Sydösterbottnisk syntax (2010) skrev Ann-Marie: ”Denna resa har samtidigt inneburit ett återbesök i gårdar och stugor runtom i den bygd där jag 1967–1982 gjorde fältarbete och samlade in det material som syntaxbeskrivningen bygger på. I mitt sinne har jag kunnat höra rösterna och återuppleva stämningen – trivts i trygga vänners sällskap.”

I mitt sinne har jag kunnat höra rösterna och återuppleva stämningen – trivts i trygga vänners sällskap.

Fältarbete bedrev hon inte bara i hembygden. Våren 1971 reste hon tillsammans med en forskargrupp till Nordamerika, där de möttes av stor gästfrihet. Under resan, som minutiöst planerats av en arbetsgrupp ledd av Ann-Marie och som sträckte sig från väst- till östkusten, intervjuade man emigranter på orter med namn som Lilla Kokkola och Larsmont (grundad av utflyttade Larsmobor). Arbetet pågick ibland till sent på natten och följande morgon gick resan vidare till nästa ort.

Spåren av utvandrade sydösterbottningar förde också Ann-Marie till Eskilstuna. I doktorsavhandlingen Från Österbotten till Sörmland – En undersökning av emigration och språklig anpassning (1986) integrerade hon sociolingvistiska forskningsmetoder i den finlandssvenska dialektforskningen. Vägen dit gick via en licentiatavhandling om sydösterbottniska emigranter i Amerika Dialekter i förskingringen (1980). År 2020 återvände hon i den populärvetenskapliga boken Amerikaminnen – Återvandrare och invandrare berättar till det material hon hade samlat in under och efter Amerikaexpeditionen.

Samtidigt som Ann-Marie följde internationella forskningstrender var hon djupt rotad i den traditionella nordistiken och dialektologin. Detta kan bland annat ses i monografin Närpesdialekten på 1980-talet (1988), som beskriver den samtida Närpesdialekten och är uppställd som en traditionell dialektbeskrivning med indelning i ljudlära och formlära. Här konstaterar hon att dialektsyntaxen väntar på att bli fullständigt beskriven, något som hon själv fullföljde drygt tjugo år senare i den ovannämnda syntaxboken. Även i denna kombinerade hon traditionell dialektologi med modern språkteori på ett fruktbart sätt. Hon beskrev själv att hon i arbetet låtit sig inspireras både av Svenska Akademiens grammatik och det samnordiska syntaxprojektet ScanDiaSyn, som bedrevs under slutet av 00-talet. Den nordiska talspråksforskningen följde Ann-Marie tätt livet ut.

Samtidigt som Ann-Marie följde internationella forskningstrender var hon djupt rotad i den traditionella nordistiken och dialektologin.

Efter att under en längre tid ha varvat redaktörskapet på dialektordboken med tjänstledigheter för egen forskning blev Ann-Marie Ivars 1989 tillsatt som professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Där ledde hon under 1990-talet projektet Finlandssvenska stadsmål. Språket i mindre städer i Svenskfinland hade dittills ägnats föga forskningsintresse. Inom projektet spelades talspråk in i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa och språkvarieteterna belystes både strukturalistiskt, dialektgeografiskt och sociolingvistiskt. Dialektologin som tidigare hört till nordistikens kärnområden hade börjat få allt mindre utrymme vid universitetet, men tack vare Ann-Maries insatser upprätthölls kontinuiteten in på 2000-talet.

Ann-Marie hade en nära anknytning till Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) bland annat som mångårig sekreterare för styrelsen. Vid SLS kom hon att medverka som initiativtagare för två viktiga projekt. Insamlingsprojektet Spara det finlandssvenska talet (2004–2008) startades för att fylla den lucka som höll på att uppstå vid insamlingen av finlandssvenskt talat språk. Materialet som samlades in i projektet har senare gett upphov till mycket ny forskning och kunskap om finlandssvenskan. I utgivningsprojektet Svenskan i Finland – i dag och i går stod Ann-Marie som författare till den första volymen Dialekter och småstadsspråk (2015). Boken ger en detaljrik och omfattande sammanställning av tidigare forskning och genom Ann-Maries samlade djupa kunskap har den kommit att utgöra hennes testamente till oss som arbetar med svenska dialekter i Finland.

Ann-Marie fortsatte outtröttligt sin forskargärning och fördjupade sig i olika aspekter av dialekterna i Sydösterbotten ända in på 2020-talet. Hon besökte under sina allra sista år då och då ordboksredaktionen för att gå tillbaka till och göra nya upptäcker i de samlingar hon hade samlat in under sina verksamma år på dialektordboken. Det hände att hon vid ankomsten såg lite trött och medtagen ut, men då hon suttit en stund och bläddrat igenom och läst i samlingarna sken hon upp. Hon var återigen tillbaka hos det välbekanta språket och minnena från Sydösterbotten.