I knappt ett års tid har jag sysslat en hel del med Carl-Eric Thors språkspalter, som vi på Institutet för de inhemska språken nypublicerar på vår webbplats. Jag har läst igenom alla spalter som vi har kommit över, publicerade i Vasabladet och Hufvudstadsbladet mellan åren 1966 och 1985. I den här artikeln ska jag koncentrera mig på några förändringar som språket har genomgått sedan Thors skrev sina råd för mellan trettio och femtio år sedan.

Mod eller mode?

Uttalet är i alla händelser alltid mod.

Frågorna som Thors besvarar är av vitt skilda slag och handlar om allt från uttal till stavning och om ett visst uttryck är gångbart på svenska. I en spalt från 1967 skriver Thors till exempel om hur ordet mode ska skrivas och uttalas. I spalten kommer det fram att den då aktuella utgåvan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL 9) från 1950 rekommenderar stavningen mod, och Thors följer förstås SAOL i sin rekommendation, även om han inte fördömer skrivsättet mode helt och hållet. Om uttalet skriver han däremot: ”Uttalet är i alla händelser alltid mod.”

Tre år senare är frågan på tapeten igen och då har situationen hunnit förändras, enligt vad Thors skriver: ”... den normala uttalsformen i Sverige är mode med e, och jag tror att samma tillstånd råder hos oss. Också skrivformen mode är mycket vanlig. /.../ Vi kan alltså lugnt säga och skriva mode med e.”

Det var också i den riktningen som språkbruket gick. I SAOL 10 från 1973 finns mode som alternativform till mod, i SAOL 11 (1986) har mode blivit första form. Ännu i SAOL 12 (1998) finns mod som ett eget uppslagsord med samma betydelse som mode, men i följande upplaga (SAOL 13 från 2006) är stavningen mod förbehållet synonymen till tapperhet och kurage. I dag finns med andra ord inga alternativ till vare sig uttal eller stavning – SAOL 14 från 2015 och Svenska språknämndens uttalsordbok anger mode, uttalat och skrivet med e, som den enda möjliga formen.

Högmoderna uttryck och nya ord

Ibland tar Thors upp ”högmoderna uttryck”. Till de här nymodigheterna hör till exempel uttryck som landets mesta allätare (1968) och (vår, landets, Sveriges) mesta matmamma (1973). Om landets mesta allätare skriver Thors: ”Jag tror att mesta i sådana fall är en tillfällig företeelse som kommer att försvinna.” I det här fallet fick Thors inte rätt. En sökning i tidningstexter och webbnyheter från Finland och Sverige i språkbanken Korp ger 38 träffar på sökningen ”landets mesta” och 21 på ”vår mesta”. På Google ger uttrycken sammanlagt cirka 10 000 träffar. Ytterligare ett bevis för att den här användningen av mesta har etablerat sig i (det vardagliga) språkbruket är att uttrycket har letat sig in i Svensk ordbok (SO) från 2009:

som i största utsträckning fyllt funktionen som framgår av sammanhanget
vår mesta landslagsspelare

Vi får tills vidare och med en ful grimas hålla till godo med slow motion.

Sensommaren 1980 undrar en frågeställare om det inte finns någon bättre svensk motsvarighet till finskans hidastettuna än det engelska uttrycket slow motion. Thors konstaterar att tidtöjd har föreslagits, men inte haft någon framgång och därför ”måste (jag, dvs. Thors) beklagande säga, att vi tills vidare och med en ful grimas får hålla till godo med slow motion”. Några veckor senare, den 18 september 1980, skriver Thors att det nordiska språksekretariatet har diskuterat frågan och preliminärt rekommenderat termen långsam återgivning. Vad som sedan hände kommer inte fram i spalterna, men språkbanken Korp och Svensk ordbok talar sitt tydliga språk. Långsam återgivning finns överhuvudtaget inte i SO och ger inga träffar i Korp, medan slow motion (sär- eller sammanskrivet) får 403 träffar i Korp och finns upptaget i SO, med ultrarapid som enda synonym.

Större än ...

Jag ska avsluta med en klassiker som i decennier har väckt känslor bland svensktalande: Heter det större än jag eller större än mig? Thors ger klara besked i en spalt i början av 1980: ”Vanligt skriftspråk kräver du är större än jag. /.../ Visst förekommer du är större än mig, men det låter lite ovårdat (eller barnsligt).” 

Ännu 1980 var det alltså, av Thors utlåtande att döma, klart att större än jag var det enda godkända, åtminstone i skrift, men även här ser vi att det har hänt saker i svenskan de senaste decennierna. Språkriktighetsboken från 2005 godkänner båda varianterna och anger att de är ”fullt korrekta i både tal och skrift”.

Vårt språk mår gott av nya, överraskande uttryck. Det kan inte få stelna i gamla fåror.

Slutligen kan man fråga sig vad språkmannen Thors personligen tyckte om språkförändringar i allmänhet. Ibland låter han, som jag har visat, förstå att han inte är odelat förtjust i alla nyheter, men den 8 februari 1979 kommenterar han nya uttryck så här: 

”Jag är medveten om att åsikter om sådana spörsmål måste bli subjektiva. Min är det givetvis också. Den är emellertid dikterad av en allmän princip: vårt språk mår gott av nya, överraskande uttryck. Det kan inte få stelna i gamla fåror.”

Det här kunde i princip lika väl ha sagts av en språkvårdare 2016. Språket har förändrats sedan Thors dagar, men av det här uttalandet att döma står sig hans inställning till språkliga förändringar än i dag.