Den svenska språkvården i Finland har sina rötter långt bak i tiden. Om man vill kan man börja så långt tillbaka som vid Gutenberg, eftersom tryckkonstens tillkomst gav incitament för en ny språksyn där man uppfattade ett språk som en klart avskild enhet, som något som antingen är korrekt eller inte, och där det icke-korrekta, dvs. ”barbarismerna”, måste rensas ur språket. Tryckkonsten gav alltså upphov till ett språkideal där (det skrivna) språket skulle vara standardiserat, autonomt i förhållande till andra språk, strukturerat och semantiskt klart. Detta språk var den utbildade elitens språk och skiljde sig från massornas språk, som i stället sågs som dialektalt, vardagligt, oprecist eller vulgärt.

Men vi kan också börja på 1800-talet. Då förändrades den instrumentella synen på språket där det viktiga var kommunikationen, att förstå och bli förstådd, till en syn på språket som en identitetsskapande faktor. Man såg ett metafysiskt samband mellan språk och nation. Den nationella rörelsen i Finland, fennomanin, strävade efter att skapa en enad finsk nation för att stärka Finlands ställning främst i förhållande till Ryssland. Nationens gränser skulle sammanfalla med dess folks gränser, och alltså också dess språks gränser. Målet var bland annat en förfinskning av Finland.

Som en motreaktion till den med tiden allt radikalare fennomanin, men också till förryskningen, uppstod den svenska nationalitetsrörelsen i Finland, och det är i denna rörelse som den svenska språkvården i Finland kan placeras ideologiskt.

Man kan urskilja två politiska linjer i nationalitetsrörelsen fram till 1920, nämligen kultursvenskhet och bygdesvenskhet. Större inflytande på språkvårdsideologin och förhållandet mellan svenskan i Finland och svenskan i Sverige har bygdesvenskheten haft, med sin syn på språklig homogenitet. Bygdesvenskarnas banérförare var A.O. Freudenthal, den första professorn i svenska i Finland. Enligt bygdesvenskarnas synsätt skulle Finlands svenskspråkiga befolkning samlas till en enda grupp med gemensamma särdrag. Detta var något konstlat eftersom Finlands svenskspråkiga befolkning bestod av alla samhällsklasser, och skillnaderna mellan dessa klasser kunde vara stora. Före slutet av 1800-talet fanns det inte heller några särskilda band mellan de svenskspråkiga landskapen i Finland. Den minsta gemensamma nämnaren och den sammanhållande faktorn för denna grupp blev därför språket.

Under 1800-talet ökade den grammatiska kunskapen och kännedomen om dialekter och övrigt talat språk, vilket kom att spela en stor roll för språkvården och synen på standardspråk. Den ökade kunskapen öppnade möjligheter för standardisering av sådan variation som man tidigare inte lagt märke till eller kunnat hantera. Man började också bli uppmärksam på skillnaderna mellan svenskan i Finland och svenskan i Sverige.

Ett exempel på att man blivit medveten om provinsiella drag i svenskan i Finland hittar man i Åbo Tidningar från 10.1.1854, där barntidningen Eos redaktion uppmanas undvika provinsialismer för att inte vara ett dåligt språkligt föredöme:

Då vi ej kunna annat än lyckönska förläggare och redaktion till de sympatier de väckt hos både stora och små prenumeranter, må det tillika vara oss tilllåtet att fästa redaktionens uppmärksamhet vid att fennicismer, eller kanske rättare provincialismer, sådane som ”skrinna” och ”skrinnlof”, borde undvikas, för att i tid vänja barnets öra vid det rätta språkuttrycket.

Karl Lindström utgav 1885 två artiklar om finlandismer (Studier på svensk språkbotten i Finland I–II), och dessa utgjorde en viktig början för fortsatta undersökningar. År 1892 inledde Svenska landsmålsföreningen i Finland insamlingen av ”sådana i den finländska skriftsvenskan begagnade ord och uttryck, som icke återfinnas i riksspråket i Sverige”. I Svensk ordlista med reformstavning ock uttalsbeteckning (Lundell 1893) finns 1050 ”lexikaliska egenheter i Finnlands svenska” upptagna.

De första undersökningarna om särdrag i svenskan i Finland banade väg för ett helt nytt område inom ämnet nordisk filologi, beskrivning av finländska särdrag i svenskan. Dessa kom i hög grad till med syftet att ge språkbrukarna ett verktyg för att kunna undvika finlandismer och lade grunden för Bergroths Finlandssvenska (1917) och den ideologi som den ger uttryck för.

Språkvetenskaplig utveckling

Inte bara ökad kunskap utan också nya förhållningssätt bland språkvetarna har haft en inverkan på språkvårdsideologin. Språkvetarna på 1800-talet var främst språkhistoriker. Man kan urskilja två inriktningar: den historisk-komparativa skolan från början av seklet och junggram Svenskmatikerna, som fick inflytande under det sista kvartsseklet. Den äldre, historisk-komparativa skolan såg fornsvenskan som en guldålder och ansåg att man behövde språkhistorisk specialistkunskap för att kunna avgöra vad som var rätt och fel i språket. De såg språket som en organism. Eller som Freudenthal förklarar det:

Ingen lärer bestrida språkets egenskap af en organism, den der lefver och verkar i enlighet med egna, i harmoni med hvarandra stående lagar. Der någon eller några af dessa lagar kränkas antingen genom våldsam inympning på språkstammen af främmande, opåkallade elementer, eller genom vårdslös och godtycklig behandling af en eller annan del af språkorganismen, der aftynar så småningom det hela, förlorar sin spänstighet och kraft samt blir mer och mer odugligt för ändamålet med sin tillvaro. (1868)

En yngre generation av språkvetare, i Sverige speciellt vid Uppsala universitet, inspirerades av den tyska junggrammatiska skolan. De intresserade sig för språkförändring och för talat språk, särskilt dialekter. Språket betraktades inte som en separat organism som lever ett eget liv, utan som en av människans livsyttringar. Man såg talspråket som det primära språket, och skriftspråket som dess avbild. Språket beskrevs med biologiska metaforer, dess utveckling uppfattades som något naturligt och beskrevs nästan i darwinistiska termer som en varianternas kamp för tillvaron där de starkaste överlevde. I språkvårdsfrågor motsatte man sig tanken att all språkutveckling innebar en språkförsämring. I motsats till den historisk-komparativa skolan betonade man att det talade språket skulle visa vägen till normen. En logisk konsekvens blev att se med skepsis på språkvård; man tyckte språket blev bäst om det fick sköta sig självt. Detta gällde emellertid bara det talade språket. Skriften såg man som en konstprodukt som kunde och borde reformeras så att den rättade sig efter det primära levande språket, alltså talet. I likhet med äldre forskare betvivlade junggrammatikerna inte värdet av ett enhetligt skriftspråk. Även om språkförändring sågs som något naturligt, ansågs den av många som icke-önskvärd.

Många finländska språkforskare åkte speciellt under 1880-talet till Uppsala för att studera, vilket var en orsak till att språkvetenskapen vid universitetet i Helsingfors kom att påverkas av junggrammatiken, och speciellt av professor Adolf Noreen.

Adolf Noreen var en central person i den junggrammatiska miljön i Uppsala. Han hyllade den rationella ståndpunkten, enligt vilken ett ändamålsenligt språk var det som skulle eftersträvas. Eftersom det hävdvunna skriftbruket var bekvämast för skribenten och lättast för mottagaren, var det i praktiken ändå bruket som styrde. Språkvården skulle ha omsorg om riksspråket som ett redskap för maximalt effektiv kommunikation. Språkets kvalitet värderades med fokus på mottagaren: ett gott och riktigt språk är ett sådant som lyssnaren förstår. Noreen avvisar inte varje typ av språknormering, utan främst normering som bedrivs av den historisk-komparativa skolans språkforskare. Noreen menar att den som råder över språket är dels språkkonstnären, dvs. ”bra författare”, dels språkfilosofen.

Synen på bruket som norm och språket som kommunikationsredskap med mottagaren i centrum är central i finlandssvensk språkvårdsideologi, där man ändå inte i första hand hänvisar till språkbruket i Finland utan till språkbruket i Sverige och hur man i Sverige förstår finländsk svenska. Detta kan ses som typiskt junggrammatiskt.

Åsikten att det är språkkonstnärerna, dvs. de goda författarna, som ska ge riktningen för det goda språkbruket, finns hos många av de tidiga språkvårdsaktörerna, och också hos Bergroth. Eftersom idealspråket skulle följa det standardsvenska språkbruket förstår man varför många såg det som ett stort problem att en av samtidens största svenskspråkiga finländska författare, K.A. Tavaststjerna, hade finlandismer i sitt språk, som alltså inte stämde överens med det eftersträvade standardsvenska språkidealet.

Får svenskan i Finland utvecklas fritt?

En central fråga är om svenskan i Finland ska tillåtas utvecklas i annan riktning än svenskan i Sverige. Den vanligaste åsikten redan under denna tidiga period är att den finländska varieteten ska ses som en varietet av svenskan, nu och i framtiden:

Må vi aldrig ett ögonblick dölja för oss, att om det ginge därhän, vårt språk och vår nationalitet, för så vidt ju nationalitetens andliga lif på det närmaste är bundet vid språket, vore räddningslöst förlorade. Utan den oaflåtliga växelvärkan med riksspråket, hvilken är möjlig endast där den är alldeles ohindrad, skulle vår finländska svenska, altmera isolerad, altmera stagnera och differentieras, och den under alla förhållanden svåra kampen mot språkgrannens hotande öfvermakt blefve då alldeles hopplös. (R.F. von Willebrand 1898.)

Redan tidigt har man ansett att finlandismer ska motarbetas, men när kännedomen om dem ökade började man också anse att vissa av dem kunde vara berättigade. Karl Lindström talar t.ex. för finlandismen skrinna ’åka skridskor’ ”som fyller en brist i språket och har dessutom […] en mäktig förespråkerska i poesin, företrädd bland andra af J.L. Runeberg” medan Hugo Bergroth ser t.ex. skida ’åka skidor’ och kräfta ’fånga kräftor’ som ”verkliga vinningar för språket”. Enligt Rolf Nordenstreng är många finlandismer  (t.ex. rådda ’röra ihop’, stritta ’stänka’) ofarliga, nyttiga eller rentav oumbärliga:

För min del finner jag dem ganska ofarliga. Dessutom äro de nyttiga, åtminstone till största delen. Jag tillstår, att jag är fullkomligt ur stånd att komma till rätta utan en god del af dem. Och om i ett uttryck intet språkvidrigt förekommer, hvarför skall man då sky det, om det är tjänligt att uttrycka ett begrepp? Därför att det icke användes i Sverige? Ja, det är inte vårt fel, att så är fallet. Och det blir svårt för oss att undvara ord, som vi hittills användt och blifvit vana vid. [...] Och för resten vore det hårdt, om vi finländare icke vore berättigade att skrifva vårt modersmål utan lexikon. Dessutom behöfva vi icke för svenskarnas skull afsäga oss bruket af våra finlandismer. Man lär väl nog förstå dem också i Sverige; åtminstone är det fallet med en god del, att de äro så enkla och klara, att man icke gärna kan undgå att begripa dem. [...] Och de finlandismer, som icke äro lika lättfattliga, äro icke synnerligen, många, och svenskarna kunna väl utan någon nämnvärd möda lära sig att förstå dem; vi böra icke underskatta deras intelligens. Hvarför skulle de icke förstå finländska ord lika bra som danska eller norska?

Skandinavism och purism

Freudenthal och den svensknationella rörelsen var klart påverkade av skandinavismen, vilket bland annat tog sig uttryck i vikingaromantik och beundran av det fornnordiska. Den svensknationella rörelsen vände sig till Sverige och det övriga Norden, och vände sig bort från finskheten, särskilt fennomanin, och Ryssland. Man skapade en gräns mellan det svenska och det finska Finland. Tydliga paralleller kan också dras till den finlandssvenska språkvården. Under 1840-talet blev den språkliga skandinavismen ett reellt projekt och höjdpunkten kom att bli rättstavningsmötet i Stockholm 1869.

I och med det så kallade moderna genombrottet från 1880-talet utsattes det svenska ordförrådet dock för kraftig dansk och norsk påverkan, vilket gav en motreaktion hos språkvetare, och efter den svensk-norska unionsupplösningen började man motarbeta danismer. Sådana danismer var t.ex. rank ’smärt’, överbevisning ’övertygelse’, för exempel ’till exempel’. Debatten om danismerna i svenskan som fördes, främst i Sverige, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet stärkte den finlandssvenska språkvårdens inriktning på ett standardsvenskt ideal fritt från finlandismer eftersom den stärkte en tendens till ofördragsamhet mot lånord och ”-ismer” över huvud taget.

Bergroths språkvårdsprogram

Enligt Bergroths språkvårdsprogram, så som det tar sig uttryck i inledningen till Finlandssvenska (1917), ska den standardsvenska normen följas. Det är för skriftspråkets del bara i fråga om detaljer som undantag från den standardsvenska normen kan accepteras. Vilka avvikelser från den standardsvenska normen man kan tillåta sig är fritt för språkbrukaren att bestämma själv, bara han eller hon gör det medvetet, eftersom ”håglöshet” och ”okunnighet” inte är acceptabelt.

”Instinktivt nyskapande” tillåts inte alla, utan vissa utvalda grupper, närmare bestämt författare, filosofer och vetenskapsmän. I fråga om talspråk är programmet något mer liberalt. Vardagligt talspråk är svårt att påverka men ”[i] den mån begagnandet av högsvenska uttryck övergår till vana i vår skrift och i vårt muntliga föredrag, skola dessa uttryck intränga också i vardagstalet.” Målet är alltså detsamma: finlandismerna ska utmönstras.

I allt väsentligt kan det finlandssvenska uttalet behållas, enligt Bergroths språkvårdsprogram, ”så mycket hellre som avvikelser av ifrågavarande art i regeln icke komma till synes i skriften och sålunda ej innebära någon fara för språklig isolering från stamfränderna i väster”. Men ändå anser Bergroth att vårt talspråk, framför allt vardagstalet i mångt och mycket låter ovårdat, vulgärt och monotont, varför han även ger ingående uttalsanvisningar ”till förbättrande och normerande av det finländska uttalet av svenskan”.

Denna artikel fortsätter i nästa nummer av Språkbruk (4/2012)(avautuu uuteen ikkunaan), och kommer där att behandla det som har hänt efter Bergroth. Dagens språkvård har fortfarande samma språkvårdsideologi i grunden, men inställningen är liberalare och fårgsättningen mindre svart-vit.

Artikeln baserar sig på Charlotta af Hällström-Reijonens doktorsavhandling Finlandismer och språkvård från 1800-talet till i dag (2012). I avhandlingen (s. 39–55) hittas källhänvisningar till denna artikel.