I slutet av december arrangerade Svenska kulturfonden en diskussion om det eldfängda temat ”Två språk i samma skola”. Långt över 100 personer deltog i seminariet. Under drygt tre timmar presenterade ett tiotal personer sina tankar om temat och dagen avslutades med paneldiskussion. Päivi Storgård, som presenterade sig som ”wannabe-hurri”, klarade galant uppgiften att hålla de stundtals vilda paneldebattörerna i styr.

– Glöm byråkratin för en stund! uppmanade Finlands minoritetsombudsman Eva Biaudet, och inledde eftermiddagen med att säga att allt som gäller språk, framför allt vårt modersmål, handlar mer om hjärta än rationalitet. Biaudet bjöd frikostigt på egna, personliga upplevelser som tvåspråkig, och menade att två saker är särskilt viktiga när det gäller en levande tvåspråkighet; för det första borde det undervisas betydligt mer på det andra inhemska (både svenska och finska), för det andra tyckte Biaudet att tvåspråkiga barn ska ha rätt till sina båda språk. Hon betonade att språkinlärning ska vara en positiv upplevelse eftersom obehagliga upplevelser i undervisningen för ofta leder till negativa attityder gentemot språket. Undervisningsformerna borde ändras, tyckte Biaudet. Många finskspråkiga kan svenska men talar inte svenska. Något som upprepades i de flesta av inläggen under dagen var att det vore oerhört viktigt för svenskundervisningen att den kom igång mycket tidigare, dvs. att finskspråkiga elever skulle inleda sina studier i svenska redan i de lägre klasserna, inte först i årskurs 7. Av den här åsikten var också Eva Biaudet.

Riksdagsledamoten Mikaela Nylander inledde sitt inlägg med att konstatera att det är svårt att debattera tvåspråkiga skolors existens när ingen egentligen tycks veta vad man egentligen diskuterar. Vad är det vi vill åstadkomma med diskussionen? Det vore enormt viktigt att definiera vad vi menar innan vi kan diskutera frågan, utan att det blir skuggboxning, tyckte Nylander. Hon menade att det redan finns en mängd möjligheter för finskspråkiga elever att lära sig svenska. Också Nylander gav exempel ur sin egen vardag: Hennes egna barn, som går i svenskt dagis, besöker varje år ett finskspråkigt dagis på Kalevaladagen, och de finskspråkiga dagisbarnen besöker varje år det svenskspråkiga dagiset t.ex. på svenska dagen. När det gäller svenskundervisningen tyckte Nylander att det är viktigt att förankra undervisningen i kulturen. Då blir förståelsen för språket – och viljan att lära sig språket – mycket större. Det kommunikativa var även ett tema som återkom i många inlägg. Mikaela Nylander betonade – som många andra deltagare – att den muntliga kommunikationen borde få en betydligt större plats i undervisningen.

Även Timo Lankinen, generaldirektör på Utbildningsstyrelsen, tyckte man kunde tidigarelägga studierna i svenska. Han menade att den svenska skolan är ett viktigt språkligt rum, men att man gärna kunde utöka samarbetet mellan svenska och finska skolor, och också grunda ”svenska klubbar” i finska skolor.

Universitetslektorn Fritjof Sahlström berättade om sina egna erfarenheter av samlokaliserade skolor i Finland (finsk och svensk skola under samma tak). Sonja Cederberg, rektor för Edsevö skola i Pedersöre, berättade i inlägget ”Case Edsevö skola – Edsevön koulu” om det täta samarbetet mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga skolan i kommunen. I Edsevö skola delar man bl.a. lärare. Skolan är på många sätt unik.

Camilla Kovero, universitetslektor i pedagogik vid beteendevetenskapliga institutionen vid Helsingfors universitet, berättade om sin forskning. Andra delen i hennes rapport Språk, identitet och skola har nyligen kommit ut. Kovero berättade att syskon i en tvåspråkig familj som går i svensk skola talar mer svenska sinsemellan ju äldre de blir, och det här tycks bero på skolan. Skolspråket har nämligen en central betydelse för den språkliga identifikationen, menade Kovero.

En paneldebatt avslutade den intensiva eftermiddagen. Riksdagsledamoten Kimmo Sasi påpekade att den svenska skolan i Finland måste hålla hög standard, annars kan de tvåspråkiga familjerna välja en finsk skola. Kirsti Lonka, professor i pedagogisk psykologi vid Helsingfors universitet, bekände sin stora kärlek till svenskan, och hon tyckte vi behöver fler finska människor som är kära i svenskan. Hon tyckte det just nu behövs nya kreativa lösningar, finlandssvenskarna får inte isolera sig!

Det som alltså utkristalliserades under dagen var: Ja, gärna tvåspråkiga skolor, men inte på svenska skolors bekostnad. Låt det kommunikativa få betydligt större utrymme i språkundervisningen. Ta vara på det stora intresset för svenskan just nu. Låt barnen språkbada redan i dagis. Inled svenskundervisningen redan i de lägre klasserna, i högstadiet är det för sent bl.a. ur pedagogisk synvinkel.