Är det lämpligt att tilltala främmande människor med du, eller är ni kanske bättre? Eller är det bäst att undvika ett direkt tilltal helt och hållet, för att vara på den säkra sidan?
Valet av strategi för tilltal avspeglar dels vår kulturella bakgrund, dels vår personliga attityd till samtalspartnern och samtalssituationen. Bruket av två olika tilltalspronomen, ett informellt och ett formellt, är vanligt i de europeiska språken, men i svenskan har det fått speciellt motsägelsefulla konnotationer.
Den europeiska bakgrunden
I sin klassiska studie The pronouns of power and solidarity (1972 [1960]) diskuterar Roger Brown och Albert Gilman engelskt, franskt, tyskt, italienskt och spanskt tilltalsskick. I engelskan har de två skilda pronomenen sammanfallit, och man använder numera endast you, som ursprungligen motsvarar ’ni’. I de övriga undersökningsspråken är bruket av två tilltalspronomen levande.
Ursprunget för ett tudelat tilltalsskick finns enligt Brown och Gilman i latinets tu och vos. Ursprungligen användes endast tu till en enskild person, men på 400-talet uppstod en ny sed: vos började användas vid tilltal av kejsaren. De romerska kejsarna refererade tidvis till sig själva med nos (’vi’), och det kejserliga vos kan ses som en logisk följd av detta. Flertal är en urgammal metafor för makt, och det är eventuellt därför ett tudelat tilltalssystem uppstod.
Bruket av vos för tilltal av en enskild person spreds snabbt, och började användas också för andra makthavare än kejsaren. Någon allmänt känd etikettsregel blev det dock inte på flera hundra år; Brown och Gilman nämner ett vacklande bruk som kan dokumenteras under flera århundraden. Mellan 1100 och 1400 stabiliserades bruket i deras undersökningsspråk.
I sin evolutionshistoria över tilltalspronomenens semantik utgår Brown och Gilman från begreppen makt och solidaritet. Den tidiga semantiken bygger på makt- eller statusförhållanden, och leder till ett icke-reciprokt tilltalsbruk (kejsaren tilltalar undersåten med ’du’, undersåten tilltalar kejsaren med ’ni’). Under 1800-talet tog solidaritets- eller intimitetssemantiken över. I enlighet med denna började man tilltala med ’du’ då man kände solidaritet gentemot varandra, medan ’ni’ blev en avståndsmarkör. Detta ledde till en gradvis övergång till ett reciprokt tilltalsskick, vilket i dag har blivit så gott som allenarådande i de språk Brown och Gilman tar upp.
Det informella pronomenet uppträder med större sannolikhet mellan personer som känner samhörighet med varandra – de kan ha gått i samma skola, de kan vara släkt, ha samma yrke, vara av samma ålder eller höra till samma inkomstklass. Variationen mellan olika språk och kulturer visar sig främst i vilken vikt man fäster vid dessa olika solidaritetsfaktorer. Så lär t.ex. släktskap vara en mycket viktig faktor när en tysk väljer att säga ’du’, medan de övriga möjliga faktorerna inte har samma betydelse.
Det svenska tilltalets historia
Varför har tilltalsskicket blivit en känslig fråga just i svenskan? Detta har Perry Ahlgren diskuterat i sin avhandling om tilltalsordet ni (1978). Enligt honom finns svaret i språkhistorien. I det följande sammanfattar jag resonemanget i Ahlgrens avhandling, kompletterat med några uppgifter ur SAOB.
I svenskan började I senast på 1300-talet användas som markör för respekt, genom inflytande främst från tyskan. I början användes det till eller mellan högt uppsatta personer, ett bruk som fortsatte ända in på 1600-talet. Under 1600- och 1700-talen blev I allmänt tilltalspronomen, medan du gick tillbaka och blev en markör för förtrolighet.
På 1500-talet började man använda titlar, ett bruk som i svenskan troligtvis utvecklades längre än i något annat europeiskt språk. Tredjepersonspronomenen han och hon började också användas vid tilltal.
Formen ni uppkom senare, genom att verbaländelsens n överförts till pronomenet: ären I > äre ni. I det talade språket torde ni ha expanderat kraftigt från början av 1600-talet. Belägg för formen ni finns från och med 1615, men i det skrivna språket blev den vanlig först i mitten av 1700-talet. I och ni användes parallellt, det förra med något högtidligare prägel, ända till början av 1900-talet, då ni mer eller mindre undanträngde I.
Mot slutet av 1700-talet blev ni allmänt accepterat hos den franskinfluerade adeln, och Svenska Akademiens medlemmar tilltalade varandra med ni redan år 1786. Trots detta blev ordet aldrig riktigt accepterat i de bildade klasserna. Kring år 1800 pågick kampanjer för att utrota ni som tilltalsord, vilket åter ledde till ett förstärkt titelbruk.
På landsbygden slog ni däremot igenom på 1800-talet. Man tilltalade både sina föräldrar och andra äldre personer med ni. Bruket att tilltala sina föräldrar med ni torde vara utdött, men ännu i dag är det vanligt att tilltalsordet ni används till just äldre personer.
På 1850-talet inleddes försök till en ni-reform, en kampanj som pågick ända till 1930-talet, men som aldrig fick full verkan. Trots detta blev ni under 1900-talet allt vanligare som tilltalsord för främlingar, en utveckling som pågick ända till 1960-talets s.k. du-reform.
Ni har alltså alltid haft en ganska svag ställning i svenskan. Enligt Ahlgren har detta många orsaker. 1700-talsaristokratin använde visserligen ni mellan jämlikar, men när talarna inte var av samma rang adresserades uttryckligen den lägre med ni, ett tilltal som besvarades med titel. Ett icke-reciprokt bruk av detta slag kan ha medfört att ni förknippas med en nedlåtande ton. En annan delorsak kan vara att parallellformen I ansågs finare. Det är till och med möjligt att ni till en början sågs som en inkorrekt form, genom att den har sitt ursprung i en ”felaktig” assimilation av verbets ändelse. En ytterligare orsak kan vara ålderdomens förlust av prestige – i det agrara samhället var ålder en statusfaktor, men med industrialismen började dessa värderingar brytas ned, med påföljden att många i dag närmast blir sårade över att räknas som gamla.
Den senaste utvecklingen – det nya niandet
I dag varierar attityderna till tilltalspronomenen kraftigt, dels på grund av personliga preferenser, dels också beroende på generationstillhörighet.
Eva Mårtensson har i sin uppsats om det nya niandet (1986) konstaterat att ni under 1980-talet blivit vanligt hos den yngre generationen. Hon refererar och analyserar också en tidningsdebatt, där många ur den äldre generationen går till försvar för tilltalsordet du.
Mårtensson förklarar det nya niandet med ett allmänt intresse för etikettfrågor, men nämner också att samhällsklimatet har hårdnat. Konkurrensen ökar behovet av att göra gott intryck på inflytelserika personer. Hon påpekar att de som i dag tar upp användningen av ni som singulart tilltalsord inte har någon som helst uppfattning om de negativa konnotationer som tidigare för-knippats med ni. Den unga generationen uppfattar ni som ett artigt tilltal, inte som ett avståndstagande.
En empirisk undersökning
Hur ser då tilltalsskicket ut i verkligheten, i det svenska språket som det talas i dag? Finns det någon skillnad mellan tilltalsskicket i Sverige och i Finland? Att undersöka det empiriskt är en tidskrävande och metodiskt svår uppgift, som jag inte tror någon har tagit sig an tills vidare. Min pro gradu-avhandling (Fremer 1996), där jag undersöker personlig referens i svenska och finska servicesamtal, ger dock svar på några frågor.
Med servicesamtal avser jag här något de flesta av oss upplever nästan dagligen, vid infodisken på varuhuset, vid biljettluckan på teatern eller på järnvägsstationen – små samtal mellan en kund och en expedit, med det huvudsakliga syftet att uträtta ett ärende. Personlig referens omfattar i min undersökning både tilltal och de sätt på vilka man refererar till sig själv.
I avhandlingen har jag utgått från två hypoteser som ställts på basis av tidigare forskning av bl.a. Eeva-Leena Seppänen (1989) och Mirja Saari (1995). Enligt den första bygger det sverigesvenska sättet att kommunicera i hög grad på direkthet och kontaktskapande strategier, medan finsk kommunikation domineras av indirekthet och undvikandestrategier. Enligt den andra är det helsingforssvenska sättet att kommunicera mera likt det finska än det sverigesvenska.
Syftet med avhandlingen är att utröna huruvida dessa hypoteser får stöd i en analys av strategier för personlig referens i ett empiriskt material bestående av servicesamtal inspelade i Helsingfors, Stockholm och Uppsala. Materialet för undersökningen består av ljudband inspelade på olika typer av serviceställen. I allmänhet är samtalsdeltagarna två, varvid den ena är kund och den andra expedit. Från Helsingfors finns både svenskt och finskt material.
Samtalsdeltagarna kan tilltala varandra och omtala sig själva på många olika sätt. För det första kan man skilja på direkt och indirekt referens. Vid direkt referens använder man personliga pronomen eller namn och titlar, som tydligt visar vem det är man syftar på. Vid indirekt referens använder man t.ex. det indefinita pronomenet man, en mycket otydligare referens.
Direkt referens kan för tilltalets räkning indelas i informell och formell referens, där informell referens innebär att man använder pronomenet du eller förnamn, smeknamn och dylikt. Formell referens innebär att man använder pronomenet ni eller titlar, efternamn och liknande mera högtidliga tilltalssätt.
Informella referenser brukar sammankopplas med en kontaktskapande strategi, medan formella referenser snarare hör hemma i en avståndsskapande strategi. Således borde, enligt hypotesen, informella referenser vara vanligare i Sverige, medan formella referenser borde vara vanligare i Finland, på finska och eventuellt också i (helsingfors)svenska. Vidare brukar indirekthet också sammankopplas med avståndstagande, vilket gör att man kan anta att också indirekta referenser är vanligare i Finland.
Du och jag – direkt och informellt
Att de sverigesvenska talarna, både kunderna och expediterna, gärna säger du till varandra torde vara allmänt känt. Kunderna använder informellt tilltal i ungefär en tredjedel av de sverigesvenska samtalen, expediterna i över hälften. För både det finska och det finlandssvenska materialet gäller att du är ett ovanligt tilltal, i synnerhet från expediternas sida.
De sverigesvenska expediterna refererar också ofta till sig själva med ett direkt jag. Detta är mycket sällsynt i det finska materialet, medan det helsingforssvenska placerar sig mitt emellan. Exemplen 1 och 2 visar hur ett sverige-svenskt och ett finskt samtal typiskt kan låta.
Den sverigesvenska teaterkassans sätt att uttrycka sig får förmodligen många finländare att undra om det är hon som äger teatern, medan den finländska uttrycker sig utan att referera till sig själv. Det är troligt att en sverigesvensk teaterbesökare, som är van vid denna typ av direkthet, inte reagerar alls på kassans formulering. Samtidigt finns tecken på att formuleringar av den här typen blir allt vanligare också i Finland.
Ni – direkt och formellt
De finländska expediterna använder formellt tilltal, ni, i mycket stor utsträckning, både på finska och svenska. I det sverigesvenska materialet förekommer detta ytterst sällan.
En faktor som gör det svårt att tolka detta resultat är dock att det varuhus i Helsingfors där den största delen av det finländska materialet är inspelat har en explicit målsättning: expediterna skall tilltala kunderna med ni. Det är således, inom ramen för denna undersökning, omöjligt att säga om det finländska materialet fortfarande skulle präglas så starkt av formellt tilltal om detta inte var fallet. Det är troligt att formellt tilltal är vanligare i Finland, men skillnaden är knappast så drastisk som man kunde tro utifrån detta undersökningsmaterial. Å andra sidan är det intressant att spekulera över varuhusets ”gammaldags” attityder – för i detta fall är det fråga om en sed som bibehållits genom åren, även om jag inte vet om niandet eventuellt föregåtts av något annat tilltal ifall man ser tillräckligt långt tillbaka. Finns det någon arbetsplats i Sverige där man hållit fast vid att kunder skall bemötas med ni? Hur många företag i dagens Sverige håller på att återinföra niandet som norm? Åtminstone ett stort flygbolag, har jag hört.
Oberoende av andelen formellt tilltal är det uppenbart, att de sverigesvenska talarna över huvud taget tilltalar varandra direkt oftare än de finländska gör. Det är alltså vanligare att man i Finland uträttar ett ärende med fokus bara på själva ärendet, utan att dra in vare sig expediten eller kunden som person i det som sker.
Man – indirekt
Olika former av indirekt referens förekommer ofta i materialet. Indirektheten kan signalera avståndstagande eller någon form av gardering, ett undvikande av det personliga till fördel för det allmänna. I många fall syftar det indefinita pronomenet man på talaren själv, som i exempel 3.
Man kan också syfta på samtalspartnern, vilket dock är en aning ovanligare.
Passiv kan också användas för indirekt personlig referens (”Var betalas den här räkningen?”). I finskan finns inget indefinit pronomen som kan användas som svenskans man, men i stället finns en generisk form där subjektet utelämnas, medan verbet böjs i tredje person singularis, som i exempel 4.
Indirekta referenser är mycket vanligare i Finland än i Sverige. Den högsta frekvensen finns i det helsingforsfinska materialet, därnäst kommer det helsingforssvenska. I de sverigesvenska samtalen förekommer indirekta referenser sällan.
Indirekta referenser behöver emellertid inte nödvändigtvis tyda på en avståndstagande strategi. Det helsingforssvenska materialet innehåller rikligt med exempel på indirekta formuleringar som snarare bör ses som kontaktskapande. I många fall används indirekthet i samband med humoristiskt självironiska yttranden, som i exempel 5, där en äldre herre beklagar sig över sitt dåliga minne. (Formuleringen är förmodligen en översättning av finskans idiomatiska ”sama pää kesät talvet”, ’samma huvud somrar och vintrar’.)
Det finska materialet uppvisar däremot en mycket konventionaliserad form av indirekthet. Förekomsterna är frekventa; majoriteten av de finska samtalen inleds med frågor som följer samma mönster som i exemplen 6–8.
Den finska indirektheten kan ses som en del av en rutiniserad avpersonifierande strategi. Observeras kan att inte heller expediternas svar innehåller några som helst referenser till kunden eller till expediten själv.
Helsingforssvenska samtalsstrategier – ”finska” eller ”svenska”?
I vissa avseenden uppvisar de svenska servicesamtalen i Helsingfors drag som varken kan kännas igen i det sverigesvenska eller det finska materialet. De helsingforssvenska kunderna refererar t.ex. till sig själva med jag i ungefär tre fjärdedelar av samtalen – mycket oftare än i det finska och det sverigesvenska materialet. Jag har inte funnit någon förklaring till detta fenomen, men det är intressant att notera att de helsingforssvenska kunderna i detta avseende uppvisar ett starkare kontaktskapande drag än de stockholms-/uppsalasvenska.
En möjlig hypotes är att helsingforssvenskarna i sitt språkliga beteende är starkt präglade av sin minoritetsställning. Den helsingforssvenska talgemenskapen är betydligt mindre än de två andra undersökningsgrupperna. När en helsingforssvensk besöker serviceställen som erbjuder svenskspråkig betjäning blir situationen mera förtrolig eller familjär genom att samtalet förs på svenska.
Materialet påverkas givetvis av många andra faktorer förutom ”finskhet” och ”svenskhet” – den helsingforssvenska talgemenskapen är högst sannolikt starkt präglad av t.ex. den utbredda tvåspråkigheten och av minoritetsställningen. Därför är det rimligt att anta att det helsingforssvenska sättet att kommunicera finner paralleller också hos andra tvåspråkiga grupper, hos finlandssvenskar i allmänhet och hos andra minoriteter.
Hypoteserna har således varken kunnat bekräftas eller omkullkastas. En rent kvantitativ undersökning ger hypoteserna ett rätt starkt stöd, men en funktionell analys av de enskilda förekomsterna visar att det inte går att sätta likhetstecken mellan de undersökta språkliga fenomenen och de mera övergripande samtalsstrategierna; t.ex. mellan indirekt referens och en avståndstagande attityd. Olika former av tilltal och omtal kan alltså användas på olika sätt, och talarens attityd återspeglas i hela samtalet, inte i enskilda ordval.
Tilltalet i dag – attityder och förebilder
Tilltalet i dagens svenska har varit aktuellt i Hufvudstadsbladet, där ett antal skribenter uttalat sig i frågan. I debatten tar Love Almqvist och Tor Essén tydligast ställning för ett allmänt duande. De ser duandet som en positiv företeelse, medan niandet för dem står för ett avståndstagande, en kylighet som inte är önskvärd i umgänget. Karl Erik Hellberg står klarast för den motsatta åsikten; att det är påfluget att dua folk man inte känner, medan niandet är ett uttryck för normal artighet.
Förmodligen stämmer Eva Mårtenssons iakttagelser också i Svenskfinland: att det finns (minst) två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till valet mellan du och ni. För Almqvist och Essén betyder orden du och ni något annat än för Hellberg.
Att avgöra vem som har rätt är omöjligt. Som Mikael Reuter påpekar, gäller de språkhistoriska bevisen en förgången tid. Vi lever i nuet, och språket förändras hela tiden, det är bara naturligt. Vi behöver inte rätta oss efter de konnotationer orden i fråga haft under tidigare decennier. Däremot verkar det klart att förändringarna har skett så snabbt, att just detta leder till en kluven semantik. Folk av olika generationer, från olika landsändor och med olika social bakgrund har vant sig vid olika tilltalsmönster.
Det är inte bara språkhistorien som används som argument för än den ena, än den andra synpunkten. I debatten hörs många argument som berör skicket i andra länder, ”verkliga kulturländer” eller rent av ”hela resten av världen”. Också här är det viktigt att vi stannar upp och frågar oss vad vi är ute efter. Vem vill vi efterlikna? Och varför?
Det torde vara klart att tilltalet styrs av någon form av regler i alla språk – om inte annat, så tilltalas kanske alla på precis samma sätt, och då är också detta en norm. I franskan, tyskan, italienskan och spanskan finner vi ett system med två olika tilltalspronomen, i stort sett som du och ni i svenskan. Samma typ av tilltal används också i t.ex. ryskan och portugisiskan. Alla dessa språk är indoeuropeiska, även om just detta språkliga fenomen verkar vara regionalt snarare än genetiskt, vilket stöds av ett liknande bruk i t.ex. finskan. Vi har alltså sannolikt att göra med ett specifikt europeiskt tilltalsskick. I engelskan har samma system förekommit, men trängts undan, så att bara ett pronomen i dag används för direkt tilltal.
För att få perspektiv på frågan kan man jämföra det europeiska tilltalsskicket med några andra stora språk. I den klassiska arabiskan, som bildar grunden för det arabiska skriftspråket, finns inget som motsvarar vårt niande. Man visar respekt genom andra typer av tilltal, men använder samma pronomen för alla. Situationen är mera komplicerad i den talade arabiskan, som har en stor mängd varieteter. Som direkt översättningslån förekommer till och med andra person pluralis vid tilltal av en enskild person, dvs. en direkt motsvarighet till ni, men det är en marginell företeelse, som knappast undantränger det traditionella bruket av titlar och andra markörer för respekt.
I japanskan undviker man alla former av direkt tilltal, och speciellt pronomen. Om man blir tvungen att använda tilltal väljer man hellre en titel än ett pronomen. Även i kinesiskan kan pronominellt tilltal vara oartigt, och man undviker det, även om ett särskilt formellt tilltalspronomen existerar vid sidan av det informella.
I Norden är duandet som känt en allmänt utbredd företeelse, speciellt i svenskan, men också i de andra språken. Ett alternativ är att vi diskuterar våra egna normer utan att använda de större europeiska språken eller våra egna språk i andra tidsåldrar som rättesnöre. Seder och bruk i andra länder och tidsåldrar kan användas som mönster för det vi gör i dag, men de kan inte användas som absoluta argument för eller emot ett eller annat tilltalsskick. För detta är mångfalden för stor.
Litteratur
Ahlgren, Perry. 1978. Tilltalsordet ni. Dess semantik och användning i historiskt perspektiv. Studia Philologiae Scandinavicae Upsaliensia 12. Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Brown, Roger & Albert Gilman. 1972 [1960]. The Pronouns of Power and Solidarity. I: Giglioni, P. P. (red.). Language and Social Context, s. 252–282. Harmondsworth: Penguin Books.
Fremer, Maria. 1996. Personlig referens i servicesituationer. Svenska och finska samtal från Helsingfors, Stockholm och Uppsala i en jämförande analys. Opublicerad pro gradu-avhandling. Historisk-filologiska biblioteket. Helsingfors universitet.
Mårtensson, Eva. 1986. Det nya niandet. I: Nordlund 10, s. 35–79. Institutionen för nordiska språk i Lund.
Saari, Mirja. 1995. ”Jo, nu kunde vi festa nog.” Synpunkter på svenskt språkbruk i Sverige och Finland. I: Folkmålsstudier 36,s. 75–108.
SAOB = Ordbok över svenska språket, utg. av Svenska Akademien. 1898–. Lund: Gleerups. Seppänen, Eeva-Leena. 1989. Henkilöön viittaaminen puhetilanteessa. I: A. Hakulinen (red.). Kieli 4. Suomalaisen keskustelun keinoja I. Helsingin yliopiston suomen kielen laitos, s. 195–222.
Kolumner, artiklar och insändare i Hufvudstadsbladet, 1998
7.2 Levi Ulfvens: Börja nia igen?
12.2 Love Almqvist: Synd om ”Ni” återkommer
13.2 Mikael Reuter: Bara vi har rätt?
14.2 Karl Erik Hellberg: Artigt att nia
14.2 Mia Stenbäck: Ni, du eller gulleplutten
14.2 C. W. Herzack: Vackra, tomma ord
25.2 Torljungar Grönstrand: Helsingforsattityder
1.3 Gitte Lauströer: Tyskarna duar inte varandra
5.3 Levi Ulfvens: Dua med omdöme
19.3 Tor Essén: Är Du med på duande eller är Ni inte? Det är frågan
19.4 Jonas Franzon: Är ”du” vänstervridet?
10.6 Karl-Erik Hellberg: Fuskkultur
Hai Guo, Hannu Juusola, Ari Kaaro, Robin Valtiala och Ilmari Vesterinen har bidragit med upplysningar om tilltalsskicket i kinesiska, arabiska, ryska, portugisiska och japanska.
Undersökningsmaterial
Servicesamtal inspelade av Charlotta af Hällström 1994. Sammanlagd omfattning 279 samtal, ca 6 timmar. I grov transkription av Charlotta af Hällström, preciserad av Maria Fremer.