Inom den talade svenskan i Finland har man brukat göra åtskillnad mellan två språkarter: standardspråk och dialekt. Det är en tudelning som inte längre gäller absolut och överallt. Tudelningen har på månget håll ersatts av en situation där en rad blandformer framträder på en skala där lokala dialekter bildar den ena ytterpolen och standardspråket den andra.

När talspråket i dag undergår förändringar, så är det inte bara dialektnormen som luckras upp genom att dialekterna närmar sig standardspråket. Också standardspråket närmar sig från sitt håll dialekterna genom att ta upp drag av ett slag som uppfattas som omarkerade, drag som är föga påfallande och inte förknippas med någon speciell dialekt inom en region. Det pågår med andra ord en process som bland språkvetare går under namnet regionalisering. Det handlar om en utveckling som är så uppenbar att den har observerats av språkbrukarna själva:

Mycket har förändrats i språkbruket under de senaste 30 åren. Gränsen mellan dialekt och standardspråk håller på att suddas ut. Standardspråket är mer tolerant än förr mot avvikelser i dialektal riktning. Och dialekterna har i stor utsträckning ersatt gamla ord och uttryck med nyare former.

(Svar på frågebrev utsänt av Svenska litteratursällskapets språkarkiv 1992.)

Den pågående utjämningen mellan dialekt och standardspråk betyder inte att den språkliga verkligheten nödvändigtvis blir enklare och lättare att överblicka. Den blir i själva verket allt mer komplex, inte minst i de fall där mötet mellan dialekt och standard ger upphov till kompromisser i form regionala dialekter eller – som i äldre tid – lokala stadsmål.

I våra dagar finns det tecken som tyder på att dialekter med regional i stället för lokal räckvidd håller på att utbildas inom den talade svenskan i Finland. Hur pass stabila dialekter det rör sig om är ännu inte klarlagt genom någon vetenskaplig undersökning. Men om regionala dialekter finns och kan avgränsas som en egen kategori på språkskalan, så är det i landskapen i söder – på Åland, i Åboland och i Nyland – som de nya dialekterna med regional räckvidd ska sökas. Från södra Finland kommer rapporter om att dialektbasen sviktar, medan man i Österbotten är mer benägen att vårda sig om de lokala dialekterna.

Det svenska språklandskapet

Inom det svenska språklandskapet som helhet brukar man göra åtskillnad mellan tre eller fyra olika skikt eller ”normnivåer”. Vid en indelning i fyra skikt räknar man med neutralt standardspråk, regionalt standardspråk, regional (utjämnad) dialekt och lokal dialekt. Om skikten blir tre eller fyra till antalet är beroende av om man erkänner existensen av ett neutralt standardspråk eller inte. Finns det någon som talar det svenska standardspråket helt neutralt, utan någon som helst regional färgning? Ett nekande svar på den frågan ger som resultat en tredelad skala, där de genuina dialekterna bildar ett skikt, de lokala standardvarianterna (”mer dialektnära varianter av standardspråk”) ett annat och de tre stora standardvarianterna sydsvenska, centralsvenska och finlandssvenska ett tredje skikt i språklandskapet.

Om vi går några hundra år bakåt i tiden, så finner vi i städer som Stockholm, Göteborg och Åbo specifika stadsmål som har blivit till genom utjämning av en rad dialekter som talades av inflyttare som kommit mer eller mindre långväga ifrån. Stadsmålen kan sägas representera de tidigaste resultaten av dialektutjämning. På 1500- och 1600-talen fanns det t.ex. i Åbo ett stadsspråk, som har spelat en viktig roll i framväxten av det finlandssvenska standardspråket. Själv har jag beskrivit hur det gick till när Kristinestad på 1700-talet fick ett eget språk genom mötet mellan inflyttare från socknarna i omlandet, från södra Finland och från Sverige. Om vi placerar stadsmålen i kategorin utjämnad dialekt/regional dialekt, så har det i Finland åtminstone sedan 1700-talet existerat ett språkskikt mellan de genuina dialekterna och det regionala finlandssvenska standardspråket.

Tendenser till regionalisering av standardspråket

Som framgick av citatet ovan iakttas språknormer­na inte lika kategoriskt som förr, i vare sig standardspråk eller dialekt. En tendens till regionalisering av standardspråket har kunnat iakttas även i en undersökning kallad Finlandssvenska stadsmål som genomfördes i början av 1990-talet och gällde talspråket i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa. Språket i Jakobstad, Ekenäs och Lovisa är enligt undersökningen socialt skiktat, så att personer i högre samhällsställning talar standardspråk och i lägre samhällsställning ett språk som har en starkare lokal förankring och är mer eller mindre färgat av dialekterna i omgivningen. I Kristinestad är talspråket inte lika klart socialt fördelat som i de övriga städerna, där talar infödda stadsbor allmänt ett lokalt stadsspråk med anor från 1700-talet. Också Lovisa kan uppvisa en stadsspråkstradition som i första hand lever kvar bland talare med lägre utbildning.

Bland informanterna med högre utbildning, dvs. studentexamen plus eventuell akademisk examen, framträdde i undersökningen en intressant åldersskillnad, en skillnad som yttrar sig i att medelålders talare i åldern 35–50 inte är fullt så trogna mot standardnormen som de äldsta informanterna, 65+, är. Det är med andra ord de medelålders talarna som visar tecken på regionalisering genom att ta upp en del omarkerade drag ur dialekterna i grannskapet. De närmar sig därmed språkbruket hos dels stadsbor med lägre utbildning och dels ungdomar under 20 år, som intressant nog är den grupp som visar störst trohet mot de lokala språkvanorna och talar mest lokalspråk av alla.

I de österbottniska städerna är det kortformer av verb i grundform och förfluten tid som vunnit insteg i standardspråket, sådant det talas av medelålders stadsbor med högre utbildning. Man ska flytt och far, man byggd och man bodd, man tänkt och man trodd, i stället för flytta och fara, byggde och bodde, tänkte och trodde.Man låter predikativ till verb vara oböjda i pluralis, t.ex. vi va hungri, di såg lättklädd ut i stället för hungriga och lättklädda. I Jakobstad påträffas bestämda singularformer av maskulina substantiv med struken vokal i ändelsen, t.ex. biln, båtn, gränsn, sommarn i stället för bilen, båten, gränsen, sommaren. Sådana former tillhör dialekterna i Jakobstadstrakten, men bruket av dem bland högutbildade jakobstadsbor har säkert även ett samband med motsvarande bruk i högre samhällsklass i Helsingfors.

Korta verbformer och oböjda plurala predikativer är enligt min erfarenhet dialektdrag som dagens österbottniska standardnorm tycks tillåta – man hör dem ideligen när man lyssnar på österbottningar som talar eller avser att tala standardspråk.

Också i de nyländska städerna har korta verbformer liksom i Österbotten fått fotfäste i språkbruket hos medelålders stadsbor med högre utbildning. Detsamma gäller pronomenet dom, som av allt att döma inte längre har den socialt särskiljande funktion som det hade förr, t.ex. i Helsingfors, där det haft till uppgift att signalera lågspråk. Synkoperade former som bilskattn och åsiktn samt bestämda pluralformer av typen husena, takena förekommer likaså i lägre eller högre grad hos talare med högre utbildning i Ekenäs och Lovisa. Husena, takena är former som tillhör den nyländska dialekten, men den har också gammal tradition som signalement för högre socialgrupp i Helsingfors.

Finlandssvenskan, det svenska standardspråket i Finland, har i viss mån alltid tagit färg av dialekterna i den trakt där talarna haft sitt hemvist. I ljuset av stadsmålsundersökningen är tendensen till regionalisering mest framträdande i Österbotten, vilket lätt förklaras av österbottningarnas behov av att markera avstånd till svenskan i Helsingfors, som inte utan vidare accepteras som norm för standardspråket i norr. Men också i Nyland finns en tendens till närmande mot dialekterna, åtminstone i det informella tal mellan personer som känner varandra väl som speglas i stadsmålsmaterialet.

Tendenser till regionalisering av dialekterna

För dialekternas del kan situationen allmänt beskrivas som så, att dialekttalandet i Österbotten är mer spontant och okomplicerat än i landskapen i söder. I Österbotten är man stolt över dialekten, i söder har den ofta varit förknippad med känslor av skam och förakt.

Olika situation för dialekterna ger naturligtvis utslag i olika styrka i utjämning, men ingen dialekt går helt fri för förändringar. Det som har frapperat mig mest i det källmaterial jag har tagit del av bl.a. för den här artikeln, det är den dialektblandning som synes pågå i det tysta ute i bygderna. Man pendlar till arbetet i grannkommunen, man gifter sig över dialektgränsen, allt oftare även över språkgränsen. Den tid när man gifte sig inom den egna byn eller församlingen blir allt mer avlägsen, de familjer där föräldrarna talar samma dialekt eller samma språk blir allt färre. Flera informanter pekar på finskan som en bidragande orsak till att dialekter­na tunnas ut eller byts ut mot standardspråk. I tvåspråkiga hem i svenska byar går man in för att tala standardsvenska med barnen, eftersom den är lättare för finsktalande att förstå än den rena dialekten. Den finska närvaron ger sig som känt starkast till känna i Nyland och Åboland. Där är andelen tvåspråkiga familjer högre än i Österbotten och på Åland.

Regionaliseringen av dialekterna verkar ha nått längst på fasta Åland och i Mellannyland. Där har det genuina dialektskiktet enligt många vittnesmål redan fallit bort. På många håll i landskapen i söder råder sannolikt ett övergångsstadium, där begrepp som åländska, åboländska, västnyländska och östnyländska avser inte bara regionala dialekter som talas till vardags, utan också stilistiska varieteter som man byter till i situationer som kräver ett mer formellt språk än den lokala dialekten. Det vore kanske förhastat att tala om sundkarska, pargas­ko, kimitsko, pernåspråk, sibbospråk etc. som varieteter som inte längre finns. De kan fortsätta att existera länge än, som privatspråk i hem och närmiljö.

I Österbotten har jag ännu inte stött på språkbrukare som säger att de talar nordösterbottniska, mellanösterbottniska eller sydösterbottniska, utan där är det lokala namn på lokala dialekter som gäller fullt ut. Man talar purmodialekt och maxmodialekt, vöråspråk och närpesspråk, till och med bydialekt som sundom- och dagsmarksdialekt. Det sker för all del en utjämning också i Österbotten, men det är en utjämning som inte äventyrar själva dialektskiktet. Det är möjligt att de trettio sockenmål vi nu kan urskilja i språklandskapet i framtiden minskar till ett tiotal lokala dialekter, som följer gränserna för högstadiedistrikten och kommunbildningarna från 1970-talet. Inte minst i skolans värld blandas granndialekter med varandra som aldrig förr, och det vore en angelägen uppgift att ta reda på vad den blandningen resulterar i – eller måhända redan resulterat i. Det har ändå gått 30 år sedan grundskolan infördes i landet.

Det som händer när en dialekt börjar jämnas ut, det är att de geografiskt mest begränsade dragen överges, medan drag med utbredning över större områden lever kvar. I Österbotten får påfallande formord som gitta och gåta ge vika för måste, i Åboland tocken för sådan, i Nyland hocken för vem osv.I Nyland pågår sedan länge en utjämning av de gamla diftongerna som gör att t.ex. veit blir vet och höug blir hög.

Hur mycket dialekterna än jämnas ut, så blir det ändå alltid något kvar av det gamla. En sak som också frapperat mig i källmaterialet, det är att det från Österbotten saknas upplysningar om vad som blir kvar av dialekterna när de förändras till större likhet med varandra eller med standardspråket. Det är en frågeställning som verkar sakna relevans i trakter där avståndet mellan dialekt och standard är så stort att det finns att ”ta av”. De drag som blir över när de mest påfallande dragen jämnats ut är tillräckligt många för att den lokala särprägeln ska bestå.

Källmaterialet från landskapen i söder är där­emot i hög grad sysselsatt med frågan vad som blir kvar av dialekterna när de lokala skillnaderna tonar ut. Det är en fråga som av allt att döma har relevans i trakter där dialektbasen sviktar och nya dialekter är på väg att växa fram.

Som exempel på livskraftiga dialektdrag nämns kortformer av verb (ska du lägg dej å vila, he lilla man hadd, he rekkt lengi ti springa) och artikelsynkope (gåbbn, tidn). Också kortstavigheten är ett livskraftigt dialektdrag (gamalt, kåma,  myki, siter), liksom i-former av se och tre och adjektivformer på -er (en gröner bil, ja a blivi så glömsker).

Slutord

Vad är det då som gör ett dialektdrag mer livskraftigt än ett annat? Som gör att ett dialektdrag finner vägen in i regionalt standardspråk, men inte ett annat? Den geografiska utbredningen har ovan nämnts som en viktig faktor för uppfattningen av ett dialektdrag som markerat eller omarkerat. Utbredningen samspelar för sin del med rytmen i det talade språket. Förändringar som påverkar antalet stavelser i ett ord eller en sats eller prosodiska företeelser som stavelselängd, de stör den invanda talrytmen och har av den orsaken svårt för att slå igenom. Detta är den inomspråkliga förklaringen till att dagens talare av dialekt envist håller fast vid drag som kortstavighet, struken vokal i ändelsen i ord som båtn och kortformer av verb – drag som vunnit insteg även hos talare med högre utbildning i städerna.

När omarkerade dialektdrag kombineras med former typiska för traditionell finlandssvenska, dvs. t-lösa former som huse’ och kasta’ , tj-ljud med förslag av t, oaspirerade klusiler samt korta int och sku, då handlar det också om att markera reviret gentemot Sverige. Genom att sluta upp kring det egna nedärvda språket ger man uttryck för en egen lokal, regional eller finlandssvensk identifikation. Och identifikationen är en faktor som i hög grad bestämmer hur vi talar och vilken riktning språkutvecklingen tar sig i framtiden.

 

Litteratur

GULLMETS-WIK, MARIE-CHARLOTTE, 2004: Backa och backe, glader och glad. Formväxling i talspråket i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa. Studier i nordisk filologi 82. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

IVARS, ANN-MARIE, 2003: Lokalt och regionalt i svenskan i Finland. Tendenser i språkutvecklingen i norr och söder. I: Akselberg, Gunnstein m.fl. (red.), nordisk dialektologi, Oslo: Novus. S. 51–58.