Konsten att låta naturlig

Under förmiddagen talade Carl Öhman, Mikael Reuter och Bengt Ahlfors om stilnivåer och om huruvida det finns en talspråksnorm. Öhman talade för taltävlingar och välläsningstävlingar i sko­lor­na och tyckte att dagens skådespelare inte artikulerar tillräckligt. Reuter påpekade att det finns en vanlig fördom mot det vårdade språket: att det inte går att vara naturlig om man talar vårdat. Det gör det naturligtvis; det finns många situationer då det vårdade språket är mest lämpat. Ahlfors gav en historisk översikt över debatten om skillnadskan i bland annat Nya Pressen 1962. Han påpekade att unga skådespelare inte har svårt att låta naturliga i ett språk som ligger nära deras eget vardagsspråk. Däremot har de problem när de ska spela Shakespeare på blankvers. Då går det inte att säga int’ och sku’, för då går rytmen förlorad.

Vältaligheten har status i skolorna

Gun Oker-Blom och Eivor Sommardahl diskuterade det talade språket i skolan. Gun Oker-Blom berättade om undervisningen i muntlig kommunikation i grundskolan. Vältaligheten har fått en högre status i skolan och hela samhället, och undervisningen i muntlig kommunikation har gett resultat: eleverna är mer villiga än tidigare att uttrycka sig muntligt. Det borde ändå ges ännu mer möjligheter till träning. Eivor Sommardahl talade om lärarnas roll som språkliga förebilder, med tyngdpunkt på det talade språket. Hon sade också att eleverna behöver mer träning i offentligt språk på en högre stilistisk nivå. En dellösning kunde vara att ta in högläsning i alla ämnen, åtminstone i de lägre klasserna.

Modersmålsläraren Märta Uggla gav tillsammans med sina elever Karin Martin och Ville Nordström en konkret bild av undervisningen i muntlig framställning i skolorna. Karin och Ville berättade om sina (positiva) erfarenheter av en vältalighetstävling som de hade deltagit i.

Svedberg och Lüttge belönades

Vid det här laget var det dags för vad många ser som språkvårdsdagens höjdpunkt; utdelningen av Hugo Bergroth-sällskapets språkpris (18 000 mk). Det gick i år till Lars Svedberg, teaterchef på Svenska teatern i Helsingfors. Svedberg har en mångsidig verksamhet bakom sig som regissör, skådespelare och uppläsare i radio och television, inom film och teater. Hans röst hörs också i många andra offentliga sammanhang, till exempel i reklam och information. I prismotiveringen konstateras bland annat att Svedberg har en sällsynt angenäm röst och att han vårdar sitt språk utan att vara snobb eller låta onaturlig. Hans talade språk  andas stor harmoni. Språksporren (5 000 mk) gick till tysklandsbördige Peter Lüttge. Hans för­tjänstfulla iscensättningar för teater Sirius vittnar om ett ytterst levande, nästan passionerat förhållande till svenskan och i Radio Extrems program ”Johannes 1:1, i begynnelsen fanns ordet” ger han prov på en verbal jongleringskonst i kombination med sakliga etymologiska utgrävningar.

Efter lunch talade professor Lars-Gunnar Andersson från Göteborgs universitet om hur negativt skolorna i Sverige förr ställde sig till regionala variationer i uttalet. Han berättade också om olika typer av brevfrågor som han har fått till sitt radioprogram Språket. Dessutom berättade han att han aldrig hittills har fått ett brev i vilket brevskrivare uppmärksammar en förändring i språket och gläds åt denna. Människor är alltså konservativa vad gäller språket och alltid miss­tänksamma mot språkliga nymodigheter. Carita Rosenberg-Wolff från Nordica på Helsingfors universitet redogjorde för sin undersökning om valtal, som hon har gjort för sin doktorsavhandling.

Professionella talare i paneldebatt

Till slut blev det debatt om talandet som yrke. I panelen satt skådespelaren Anja Bargum, politikern Ilkka-Christian Björklund, journalisten Jonas Jungar, prästen Helene Liljeström och teaterchefen och språkpristagaren Lars Svedberg. Anja Bargum önskade att man kunde få höra mer dialekt på teaterscenerna, speciellt i Helsingfors, och beklagade sig över att hon själv inte har någon genuin dialekt i sin bakgrund. Utom naturligtvis hennes finlandssvenska, som uppfattas som en dialekt i Sverige, oberoende av hur städat hon talar. Lars Svedberg överraskade en del av publiken genom att säga att snabbt tal är lättare att uppfatta än långsamt. Han delgav oss också övriga tips som han brukar ge när han regisserar radiohörspel. Helene Liljeström berättade om den paradoxala situation som präster befinner sig i. Genom sina tal och predikningar ska de nämligen försöka beskriva det obeskrivbara. Därför är det religiösa språket fullt av bilder och symboler. ”Symboliken är som ett fönster mot himlen på samma sätt som ikonen är det.” För att kunna tala måste en präst dessutom kunna lyssna till Gud, till sitt inre och till medmänniskan. Ilkka-Christian Björklund diskuterade trovärdighet, och påpekade att en alltför slipad retorik i stil med den man ser i t.ex. Frankrike, Tyskland och Storbritannien inte alls fungerar i finländsk politik. ”Själv uppfattas jag lätt som en pellejöns för att jag så lätt entusiasmeras av mitt budskap”, sade Björklund med stor inlevelse, och publiken skrattade hjärtligt. Jonas Jungar ifrågasatte att nyhetsspråket kan vara en förebild för talspråket, eftersom det är så formmässigt och klichéartat. Samtidigt tyckte han att man kunde kräva mer av de svenska journalisterna i Finland och att den laissez-faire-mentalitet man ibland märker bland journalister är en missriktad finlandssvensk trevlighet: ”Det är ju lite tassigt, men vi har ju det så kiva tillsammans”, härmade Jungar, vars grundbudskap något tillspetsat kunde sägas vara ”Fram för mer språkpolisiära åtgärder”. Diskussionen gick efter panelens inlägg bland annat in på stilnivåer, trovärdighet, störningsfri kommunikation, dialekt i radio och tv och språklig glädje.

 

Hugo Bergroth-sällskapet stiftades den 18 maj 1992 i syfte att främja det svenska språket i Finland. Sällskapet har 18 medlemmar, men kan därutöver kalla hedersmedlemmar och korresponderande medlemmar.

Hugo Bergroth, som levde 1866-1937, är mest känd för sin bok Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift. Som lektor i svenska vid Helsingfors universitet och medlem av Svenska Teaterns styrelse hade han ett stort inflytande på finlandssvenskans utveckling. Detta inflytande märks än i dag.

Hugo Bergroth-sällskapet har förutom språkvårdsdagarna arrangerat kurser och diskussioner och deltagit i språkvårdsprojekt av olika slag. Sällskapet arbetar i nära samarbete med Svenska språkbyrån.

 

Hugo Bergroth-pristagare:
1993     Ann-Christin Schevelew
1995     Lena Björklund
1996     Tove Fagerholm
1997     Tomas Hellén
1998     Henrik Bruun
1999     Yvonne Hoffman
2000     Björn-Eric Mattsson
2001     Lars Svedberg

Språksporren har delats ut till
Christian Hellman (1994)
Sås och Kopp (1996)
Bosse Österberg (1999)
Anders Larsson (2000)
Peter Lüttge (2001)