Syntolkning innebär att en syntolk beskriver synintryck i ord för en person med synnedsättning. En tolk förvandlar en film, en tavla eller en naturstig till ord för att också personer med synnedsättning ska kunna uppleva kultur på samma villkor som andra. Lagen om digitala tjänster som trädde i kraft 2019 behandlar syntolkning av webbtjänster, men trots detta ligger Finlands lagstiftning långt efter många andra länder i Europa på den här punkten. För att syntolkning ska kunna bli vanligare behövs också fler tolkar.
Från USA till Finland
Personer med synnedsättning har antagligen alltid fått världen beskriven för sig med ord. Den professionella syntolkningen, som används i offentliga sammanhang och som följer vissa allmänna regler, uppstod i USA på 1970-talet. Först ut med syntolkning var filmen, följd av teaterföreställningar. I Finland var föreningen Näkövammaisten Kulttuuripalvelu ry, som producerar kulturtjänster för personer med synnedsättning, först med att introducera syntolkning av sina egna evenemang på 1980-talet. På 1990-talet spred sig syntolkningen till teatrar runtom i Finland, men filmer började syntolkas på allvar först på 2000-talet. Syntolkningen har etablerat sig långsamt i Finland, vilket jag tror beror på att det inte har funnits regelbunden och trygg finansiering. Hos oss är det främst föreningar som producerar syntolkning, ofta med liten budget och med hjälp av frivilliga.
Olika former och olika behov
Syntolkning kan se väldigt olika ut beroende på vad det är som ska tolkas. Filmer och tv-program syntolkas genom ett extra ljudspår, där tolken kortfattat beskriver handlingen. Tolkningen får inte överrösta dialogen eller till exempel viktiga sångtexter, och måste därför vara kortfattad och bara beskriva det viktigaste. I ett museum eller på ett galleri finns det däremot mycket mera tid för tolkning, för den sker som ett separat inlägg i anslutning till museiguidningen. I sådana situationer kan tolkningen pågå i flera minuter. Syntolken försöker beskriva verkets innehåll och konstnärliga särdrag, och börjar med en allmän beskrivning för att sedan gå in på detaljer.
En lyckad syntolkning handlar om att lyckas balansera mellan olika behov.
Det finns omkring 55 000 personer med synnedsättning i Finland. Av dem har cirka 3 000 svenska som modersmål. De största grupperna är personer med någon form av synskada och äldre personer, medan få är helt blinda. Bakgrunden till synnedsättningen och behoven är väldigt varierande: någon kan röra sig på egen hand utan vit käpp men kan inte läsa, medan någon annans syn räcker till för att läsa men inte för att klart kunna urskilja omgivningen.
De varierande behoven är en utmaning för syntolkningen. Tolken ska förmedla de viktigaste synintrycken till åhörarna, men deras behov varierar. Vid ett museibesök vill en besökare absolut veta vad de otydliga färger hen kan se föreställer, medan en annan som aldrig har kunnat se färger kan bli frustrerad om tolken ägnar mycket tid åt just färgerna. En lyckad syntolkning handlar därför om att lyckas balansera mellan olika behov.
Sporadiska kurser
Det finns ingen officiell examen och inte ens en större studiehelhet i syntolkning. Enstaka kurser ordnas då och då på både finska och svenska. På finskt håll är det främst föreningen Näkövammaisten Kulttuuripalvelu ry i Helsingfors som ordnar kurser. Dessutom har bland annat arbetarinstitutet Tampereen työväenopisto i Tammerfors och Tammerfors universitet sporadiskt erbjudit kurser i syntolkning. Syntolkning behandlas ytligt på yrkeshögskolenivå inom utbildningarna för teckenspråkstolkning och tolkning för personer med talsvårigheter. Där ligger fokuset dock i första hand på personer med dövblindhet, och då handlar det mer om kommunikation via känselsinnet.
Den nationella aktör som arbetar mest aktivt för syntolkning på svenska i Finland är Finlands svenska synskadade (FSS). FSS ordnade för några år sedan ett seminarium om syntolkning för finlandssvenska aktörer inom kulturbranschen och en några dagar lång utbildning i syntolkning för lokalföreningarnas frivilliga och för kulturproducenter. För att syntolkningen ska bli mer etablerad är kurser riktade till folk i kulturbranschen avgörande.
De svenska kurserna har ofta ordnats tillsammans med lärare från Sverige, och på kursen som FSS stod värd för kom läraren till exempel från den svenska föreningen Syntolkning Nu. FSS planerar också en ny syntolkningsverkstad tillsammans med informations- och kulturcentret Luckan i Helsingfors, riktad till både nybörjare och mer erfarna syntolkar. Om coronaläget och finansieringen tillåter hålls kursen redan hösten 2021.
FSS lokalföreningar har också arrangerat egna utbildningar och aktivt erbjudit sina medlemmar syntolkning. Vasa svenska synskadade och Norra Österbottens svenska synskadade har till exempel ordnat teaterbesök med syntolkning för sina medlemmar. Samarbetet mellan föreningarna och Wasa teater har fungerat så bra att FSS delade ut sitt första tillgänglighetspris till teatern 2016.
Små steg i rätt riktning
Tack vare de internationella riktlinjerna för tillgängligt webbinnehåll och lagen om digitala tjänster som bygger på riktlinjerna, har många webbtjänster blivit betydligt bättre anpassade för personer som lever med olika slag av begränsningar, inklusive personer med synnedsättning. Sedan 2020 måste offentliga aktörer erbjuda tillgängliga webbplatser och mobilapplikationer. Enligt riktlinjerna för tillgängligt webbinnehåll måste videor vara syntolkade, förutom direktsändningar som inte sparas på webbplatsen. Kravet på syntolkning gäller inte heller om videon bara består av text som en berättarröst läser upp.
Sedan 2020 måste offentliga aktörer erbjuda tillgängliga webbplatser och mobilapplikationer.
Även om kraven på syntolkning i webbtjänster numera är lagstadgade, säger lagen ingenting om tolkning av tv-program för personer med syn- eller hörselnedsättning. Lagen nämner bara kort textning och talsyntes (texten som syns på skärmen läses upp av en maskin). Som jämförelse måste till exempel Sveriges television (SVT) och alla tv-kanaler i Storbritannien syntolka en viss andel av sina program. För SVT var minimiandelen år 2020 4,5 procent och för public service-bolaget BBC i Storbritannien 10 procent. Både SVT och BBC har frivilligt överskridit andelen under flera år i rad.
Av de finska tv-bolagen är det hittills bara public service-bolaget Yle som sporadiskt har erbjudit syntolkning av vissa program. Det handlar dock inte om någon etablerad verksamhet, eftersom syntolkade program bara sänds då och då. När jag skrev den här artikeln fanns sex svenska och två finska serier samt två finska filmer syntolkade på streamningstjänsten Yle Arenan.
Man får fram syntolkningen genom att välja nederländska som språk i tv-inställningarna. De syntolkade programmen som Yle erbjuder hittar man genom att söka på ordet ”syntolkat” på Yle Arenan.
Finlands filmstiftelse har medvetet och aktivt spelat en stor roll för syntolkningen av filmer. Stiftelsen kräver sedan 2019 att de långfilmer som får marknadsförings- och distributionsstöd ska syntolkas och förses med undertexter med tanke på personer med svag hörsel. Stiftelsen beviljar också särskilt stöd för syntolkning. Insatser som den här, där stora aktörer inom det kulturella området aktivt jobbar för syntolkning, kan ha avgörande betydelse för att syntolkningen ska etableras och i förlängningen för att bristerna i lagstiftningen ska åtgärdas.
(Översättning: Bianca Ortiz Holmberg)