Hans Landqvists licentiatuppsats

Hösten 1996 lade jag fram min licentiatuppsats vid Göteborgs universitet. Den har titeln  Svenskt författningsspråk i Sverige och Finland. En komparativ studie av några syntaktiska och lexikala drag i skuldsaneringslagstiftningen.  Ämnet för undersökningen är modernt svenskt författningsspråk i de båda länderna. (Den svenska lagstiftningen utfärdades 1994 och den finländska 1993.)

Materialet för undersökningen

I licentiatuppsatsen undersöker jag den sverigesvenska (Svensk författningssamling) och den finlandssvenska (Finlands författningssamling) skuldsaneringslagstiftningen. Jämförelser görs också med de finskspråkiga författningstexterna. Totalt arbetar jag med fem svenskspråkiga författningar. Två av dem är lagar, medan tre är förordningar. (De senare stadgar om verkställande av lagarna.) Texterna och antalet ord i dem visas i figur 1:

Svensk författningssamling                        Finlands författningssamling

 

(SFS)                                                                  (FörfS)

 

Skuldsaneringslag                                          Lag om skuldsanering för privat-

 

(cirka 2 800 ord)                                              personer (cirka 10 000 ord)

 

Skuldsaneringsförordning                            Förordning om skuldsanering för

 

(cirka 400 ord)                                                 privatpersoner (cirka 900 ord)

 

Förordning om register för skuld-

 

saneringsärenden (cirka 300 ord)

 

Figur 1: Materialet för undersökningen

 

Författningarnas omfång, allmänna struktur och innehåll

Undersökningen består av tre delar. I den första jämför jag de sverigesvenska och finlandssvenska författningarnas omfång, allmänna struktur och innehåll. Som figur 1 visar är den finlandssvenska lagstiftningen mera omfattande med hänsyn till antalet ord (ungefär 10 900 mot 3 500 för den sverigesvenska). Däremot är uppbyggnaden av texterna i stort densamma med kapitel respektive avsnitt, paragrafer samt moment respektive stycken. Jämför man innehållet märker man att den finländska lagstiftningen på många punkter är mera detaljerad. Ett exempel gäller utredaren, den person som ansvarar för en skuldsanering i Finland. I den finländska lagen ägnas hela det nionde kapitlet åt utredarens behörighet, uppgifter, rättigheter, arvode och kostnadsersättning samt ersättningsskyldighet. I Sverige är det  kronofogdemyndigheten som har motsvarande uppgift. Detta behandlar lagstiftaren i totalt tre paragrafer.

Meningslängd och meningsbyggnad i författningarna

I den andra delen av undersökningen studerar jag längden på meningarna och meningsbyggnaden i författningstexterna. Det visar sig att den genomsnittliga meningen i de finlandssvenska texterna är längre än den i de sverigesvenska. Skillnaden mellan de två lagarna är ungefär åtta ord (30,8 respektive 22,5). Det här är genomsnittssiffror för meningslängd, men det finns en stor variation i texterna. I t.ex. den sverigesvenska skuldsaneringslagen består de kortaste meningarna av bara fyra ord (exempel 1), medan den längsta innehåller 62 (exempel 2):

(1) Kallelsen behöver inte delges.

(2) Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 § första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina för-pliktelser enligt 27 § första stycket 2.

Satser och fundament

Också när det gäller hur många satser en genomsnittlig mening innehåller har de finlandssvenska författningarna högre värden än de sverigesvenska (3,6 respektive 2,8 satser per mening i de två lagtexterna). I båda delmaterialen finns det meningar som inte alls är komplicerade (en ensam huvudsats, en huvudsats plus en bisats osv.). Men författningstexterna innehåller också riktigt besvärliga meningar som den i exempel (3) från den finlandssvenska skuldsaneringslagen med sin enda huvudsats och sina nio bisatser:

(3) Har det med stöd av lagen om offentlighet vid rättegång (945/84) bestämts att rättegångshandlingar vilka hänför sig till ett ärende som avses i denna lag skall hållas hemliga, kan den domstol där ärendet har varit anhängigt utan hinder av detta ge tillstånd till att uppgifter ur en sådan handling lämnas för vetenskaplig forskning, om det är uppenbart att utlämnande av uppgiften inte kränker de intressen till vars skydd bestämmelsen om hemlighållande har meddelats.

Däremot är det inga större skillnader mellan de sverigesvenska och finlandssvenska författningarna i fråga om vilka sorters bisatser som är vanliga. I författningarna finns det främst relativsatser (som ...),  att-satser, tidsbisatser (när ...) och villkorssatser (om ...).

Det är viktigt hur meningar börjar. Början påverkar resten av meningen och utifrån början drar läsaren slutsatser om hur fortsättningen skall bli. Speciellt viktigt är meningens fundament, dvs. det som kommer före det finita (det första) verbet i huvudsatsen. Både i de sverigesvenska och de finlandssvenska författningstexterna är det vanligen subjektet i huvudsatsen eller ett adverbial som står på fundamentets plats, medan det är ovanligt att ett objekt eller en predikatsfyllnad finns där. Men när det gäller fundamentens längd finns det återigen en skillnad. De genomsnittliga fundamenten i de finlandssvenska texterna är längre, dvs. innehåller fler ord, än de i de sverigesvenska. Särskilt långa blir fundamenten när de innehåller villkorsuttryckande bisatser. Exempel (4) är hämtat från den sverigesvenska lagtexten, och fundamentet står med fet stil:

(4) Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att inleda skuldsanering, framkommer att förutsättningarna för skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda, skall kronofogdemyndigheten avslå ansökan.

I författningstexter är det gott om villkor av typen Om situationen är den här, så skall detta hända. Men lagstiftarnas sätt att uttrycka villkor skiljer sig åt. I de finlandssvenska författningarna används nästan bara om-satser (exempel 5), medan det i de sverigesvenska också finns frågeformade villkorssatser (exempel 6):

(5) Om gäldenären ansöker om ändring av betalningsprogrammet, skall han till ansökan foga ett förslag till nytt betalningsprogram.

(6) Återkallar gäldenären en ansökan om skuldsanering, skall ärendet genast avskrivas från vidare handläggning.

Ordförråd i författningarna

I den tredje delen av undersökningen studerar jag vilka termer som används i de två ländernas lagstiftning. Dessutom undersöker jag s.k. finlandismer i de finlandssvenska texterna. Här jämförs också den finlandssvenska skuldsaneringslagen med det svenskspråkiga lagförslag som lämnades till den finländska riksdagen: vilka finlandismer där har försvunnit i den definitiva lagtexten?

Termer

Det finns naturligtvis både likheter och skillnader när det gäller de termer som används i lagstiftningen. I både Sverige och Finland talar man t.ex. om gäldenärer och borgenärer, men den finlandssvenska lagstiftningen preciserar mera och talar också om skyldigheter och rättigheter för medgäldenärer, gäldenärer som idkar näring, säkerhetsborgenärer och borgensborgenärer. I andra fall använder man olika termer i de två länderna. I den sverigesvenska lagstiftningen talas det om tingsrätten/rätten/domstolen, medan allmän underrätt/domstolen används i den finlandssvenska. En person som beviljas skuldsanering i Sverige skall betala sina skulder efter en betalningsplan, medan finländaren skall göra det efter ett betalningsprogram eller en betalningstidtabell.

Finlandismer

De finlandismer, särdrag för svenskan i Finland, som jag har registrerat i de här texterna kan vara officiella eller relativt etablerade. Sådana finlandismer skall naturligtvis användas i finlandssvenska författningar, och de kan givetvis vara termer. Exempel är utsökningsmyndigheten och utmätningsmannen, som i Sverige närmast motsvaras av kronofogdemyndigheten. Andra exempel är just betalningsprogram och betalningstidtabell.

Men det finns också finlandismer som inte är accepterade och som motarbetas av språkvården, i det här fallet handboken Svenskt lagspråk i Finland (2 upplagan 1990 och senare). Om man jämför förslaget till lagtext med den färdiga skuldsaneringslagen, kan man konstatera att vissa mindre accepterade finlandismer (här understrukna) har försvunnit (se figur 2).

Förslag till Lag om skuld-                                 Lag om skuldsanering för

 

sanering för privatpersoner                             privatperoner

 

skuldsanering kan genomföras på                     skuldsaneringen kan genomföras på ett sakenligt sätt (velkajärjestely                        ett behörigt sätt                                                          

 

voidaan asianmukaisesti toteuttaa)

 

gäldenären har rymt (velallinen on                  gäldenären har dragit sig undan

 

pakoillut)

 

omständigheter har yppat sig                             omständigheter har framkommit

 

(seikkoja on ilmennyt)                                         

 

gäldenärens ägobostad (velallisen                   gäldenärens ägarbostad

 

omistusasunto)

 

Figur 2: Exempel på finlandismer som har försvunnit

Men språkvården har haft fler framgångar i den här lagstiftningen. I Svenskt lagspråk i Finland varnar man för olika ord och uttryck, och ett antal av dem förekommer över huvud taget inte i de här författningstexterna. Här finns bara formen  borgensman (takaaja), inte  borgesman. Några  aktionärer (osakkeenomistajat) eller  legotagare (vuokralaiset) nämns inte, bara aktieägare och arrendatorer. Finskans perusteella och erikseenöversätts med  på basis av  respektive särskilt, inte med på basen av  och skilt. Skuldsatta personer får inte uppta en ny skuld (tehdä uusi velka). De skall försöka ingå förlikning (tehdä sovintoratkaisu) med sina fordringsägare. Lagstiftaren undviker konstruktionerna göra en ny skuld och göra förlikning. Han översätter inte heller toteuttaa med förverkliga och koskea med berörautan skuldsaneringen genomförsoch beslutet gäller.

Men det finns också formuleringar i de finlandssvenska författningarna som inte är så lyckade i sammanhanget. Några exempel är (7), (8) och (9):

(7) Tillkännagivandena kan framföras per post mot delgivningsintyg eller mottagningsbevis.

(8) De allmänna underrätterna skall hålla blanketter som fastställts av justitieministeriet för ansökan om skuldsanering och för förslag till betalningsprogram avgiftsfritt tillgängliga för dem som behöver sådana.

(9) ... skyldigheten att betala skulden[kan] avlyftasi sin helhet.

Den svenska motsvarigheten till  toimittaa  är vanligen  tillställa, alternativt  lämna in eller sända. Det kan diskuteras hur lämpligt framföra är i exempel (7). I den sverigesvenska lagstiftningen sägs det att förslaget om skuldsanering skall  sändas till borgenärerna. Hålla, som motsvarighet till pitää, är ett mycket vanligt verb i finländsk svenska. Men frågan är om inte  tillhandahålla vore ett bättre alternativ i exempel (8). (Ett annat problem är om den finska textens presens participform i passiv är god finska:  Yleisten alioikeuksien on pidettävä oikeusministeriön vahvistaman kaavan mukaisia lomakkeita velkajärjestelyn hakemista ja maksuohjelmaehdotusta varten maksutta niitä tarvitsevien saatavissa.) Handboken Svenskt lagspråk i Finland rekommenderar att poistaa översätts med utgå, stryka och slopa. Man kan ha olika åsikter om hur bra avlyfta passar in i exempel (9).

Författningsspråket i Sverige och Finland: likheter och skillnader

Det finns både likheter och skillnader mellan de sverigesvenska och finlandssvenska författningar som jag undersöker. Att det finns likheter är inte förvånande med tanke på den gemensamma historien och allt som förenar dagens Sverige och Finland. Mer intressanta är de skillnader som finns. Jag tror att de beror på tre faktorer:

 

      •  De finlandssvenska författningstexterna är översättningar av finska original.

 

      • De finländska och svenska samhällena och rättsreglerna är inte identiska.

 

      • Traditionerna och anvisningarna för författningsskrivning är inte desamma i Sverige och Finland.

 

Hur de här faktorerna samspelar med varandra är ännu inte helt klarlagt. Det är ett av de problem som jag arbetar med i min doktorsavhandling. Där kommer jag att undersöka ett större material av författningstexter ur fler aspekter än i den här undersökningen.

Kommentar av Marianne Nordman

Hans Landqvist har i sin licentiatuppsats haft som ambition att studera svenskt författningsspråk i Sverige och Finland genom det titthål som skuld­saneringslagstiftningen i de båda länderna erbjuder. Han använder sig av två väsentliga filter: syntaktiska och lexikala drag.

Forskningsbakgrund

I sin inledande forskningsöversikt fokuserar Landqvist studier i juridiskt språkbruk. Där har man kanske också det mest rikhaltiga bakgrundsma­te­ria­let för fackspråksforskning på svenska. Framför allt är det svenskt lagspråk som redan länge intresserat forskarna.

När det gäller språket i lagar och andra författningar och diskussionen kring detta är det naturligt att också anknyta till språkriktighetslitteratur. Det juridiska språket har alltid rönt en hel del kritik och väckt livliga diskussioner. Landqvist konstaterar att vanliga medborgare lika väl som jurister och språkvårdare gärna haft åsikter om de juri­diska texterna. Lagtexterna t.ex. som många gånger skrivs primärt för juristerna möter sekundära mottagare i en bred allmänhet. Det är då förståeligt att de olika mottagarna tolkar olika och att språket, som det ödesdigra medium det är, ofta får utstå kritik, berättigad eller inte.

Landqvist visar på renommerade språkvårdare som arbetat med juridisk språk­vård, sådana som Louis de Geer och Erik Wellander. I dag lyfter EU och dess regelverk fram översättning av lagar och förordningar på ett spe­ciellt sätt. För första gång-en sedan 1734 års lag har vi genom EU-verksam­he­ten gemensamma svenskspråkiga författningar för Sverige och Finland. Nu befinner sig också sverigesvenskan i en översättnings­situation som har en del gemensamt med det som varit en finlandssvensk realitet under många tiotal år. Samtidigt ställs språkvården inför nya utmaningar.

Landqvist har grundligt satt sig in i diskussionen och språkvårds­akti­vi­te­ter­na i Finland där man arbetar intensivt med bl.a. lagspråket för att undvika den översättningssvenska som tränger på. Handboken Svenskt lagspråk i Finland är, som Landqvist ofta återkommer till i uppsatsen, till ovärderlig hjälp för dem som arbetar med juridiska texter.

Uppsatsen innehåller en omfattande och gedigen litteraturförteckning, med referenslitteratur på flera olika språk, vilket inte är alldeles vanligt för en licentiatuppsats i svenska/nordiska språk. För det skall skribenten ha allt beröm. Det visar att han är väl bevandrad i litteratur på sitt special­område. Men naturligtvis finns det fler källor som kunde eller rentav borde ha varit med. Framför allt saknar jag en del tyska fack­språks­forskare. Det är ju på tyskt språkområde som man har de äldsta rötterna inom fackspråksforskningen och också den bredaste förankring­en i dag med namn som Rosemarie Gläser, Hartwig Kalver­kämper, Heinz-Rüdiger Fluck. Dessutom kunde konferensvolymerna från de europeiska fackspråkskonferenserna (European Symposium on LSP, nästa hålls sommaren 1997 i Köpenhamn) ha konsulterats. Av de engelsk­språkiga fackspråksforskarna saknar jag Sager bl.a. i boken English Special Languages från 1980.

Landqvist har i regel använt sig av nya och fräscha källor, vilket visar att han följer utveckligen på sitt område precis som sig bör.

Mål och material

Huvudmålet med Landqvists undersökning är att studera vad som skiljer åt sverigesvenskt (Landqvist har medvetet valt denna term) och finlands­svenskt författningsspråk. Han utgår från tre frågor:

1. Vilka skillnader finns det mellan sverige- svenskt och finlandssvenskt författningsspråk?

2. På vilka olika språkliga nivåer föreligger sådana skillnader?

3. Hur kan olikheter mellan sverigesvenskt och finlandssvenskt författ­nings­språk förklaras?


I anknytning till fråga 3 ställer han upp tre hypoteser:

a) De finskspråkiga versionerna av finländska författningar påverkar den språkliga utformningen av de finlandssvenska texterna.

b) Det finns skillnader mellan de svenska och finländska rättsreglerna och tillämpningen av dem, och dessa olikheter avspeglar sig i författnings­texter.

c) Anvisningarna för svensk författningstext i de två länderna är inte iden­tiska, och dessa har betydelse för hur sverigesvenska och finlands­svenska författningar utformas.

Som material för sin undersökning har Landqvist valt två nya författ­ning­ar båda gällande skuldsanering, den finländska från 1993, den sverige­svens­ka från 1994. Materialet är speciellt så till vida att den fin­länd­s­ka texten kommit till före den i Sverige, och det ställer större krav på den som överför den finska författningstexten till svenska. Vanli­gen kan över­sättaren, som Landqvist påpe­kar, arbeta med utgångspunkt i redan myn­ta­de sverigesvenska termer och ha en önskvärd termharmoni­se­ring för ögonen. I det aktuella fallet har detta inte varit möjligt, vilket gör under­sök­ningsmaterialet ovanligt ”äkta” och ”orört”.

Språk och struktur i författningarna

Innehållsmässigt ligger tyngdpunkten i uppsatsen på den finlands­svenska lagtexten. Detta är naturligt eftersom Landqvist inte nöjer sig med att studera den finlandssvenska texten sådan den är utan kastar blickar också på den finska ursprungstexten och helt följdriktigt ofta söker för­klaring­arna till de finlandssvenska uttryckssätten i den. Detta kan man se t.ex. i samband med diskussionen om meningsstruktur och i hela av­snittet om finlandismer.

Det är modigt av Landqvist att ge sig in på diskussioner om finskans ut­trycks­sätt och struktur. I huvudsak är resonemangen relevanta och korrek­ta, men några punkter ger skäl till vissa betänk­ligheter. Ändamålet med jämförelsen blir förbryllande när Landqvist konstaterar att översätt­ningen till svenska och skillnader mellan finskans och svenskans struktur har betydelse för det högre antalet löpord per olika enheter i de finlands­svenska författningarna jämfört med de sverige­svenska. Den finlands­svenska texten blir ju inte mer rik på obestämda och bestämda artiklar, infinitivmärken och knappast heller på prepositioner för att den är över­satt från finskan. Jämförelsen med finskan är relevant bara visavi svens­kan rent generellt, inte för en jäm­förelse mellan sverigesvenskt och finlands­svenskt.

Vad beror det då på att den finlandssvenska texten är längre? Längd­skill­na­­derna kan höra samman med de båda ländernas traditioner att utforma lagtexter, vad man tar med och hur utförlig man är. Olikheter i traditio­ner skymtar när Landqvist diskuterar hur man väljer att strukturera och disponera  författningar. Här jämförs de råd som Myndigheternas före­skrif­ter ger (kraven på klar disposition och språkliga signaler för att uttrycka sambanden mellan stycken och meningar) med direktiven i Svenskt lagspråk i Finland. SLAF är enligt Landqvist förvånansvärt åter­håll­sam med anvisningar om författningarnas struktur, men han antar att en orsak kan vara att finlandssvensk språkvård inte behöver ge direktiv om uppläggning eftersom den finskspråkiga texten styr denna. Här kunde en blick på finsk-språkiga handledningar och deras anvisningar för författ­nings­skribenter ha varit upplysande.

Man frågar sig vidare om det alltid är så att man inom finländsk lagstift­ning preciserar mer och ger mer detaljerade direktiv medan man inom svensk lagstiftning är mer kortfattad och generell eller om detta är något som gäller speciellt skuldsaneringslagstiftningen?

En diskussion om hur författningarna om skuldsanering mottagits som representanter för lagstiftning i de båda länderna hade också varit värd en kort behandling. Anses de vara goda företrädare för svenska författ­ningar respek­tive för finländska?

I den språkliga genomgången har Landqvist ganska grundligt analyserat komprimerade finska fraser och satsförkortningar, vilket är beundrans­värt i sig men en viss valhänthet kan märkas när det gäller terminologi och strävan att klargöra bestämningsförhållanden. Det är klart att den svensk­språkiga versionen av en finländsk författningstext har fler under­ord­na­de satser än den finskspråkiga, eftersom finskan på författ-nings­stilens ­nivå använder satsförkortningar på ett sätt som inte är brukligt i svenskan och eftersom det ligger nära till hands att översätta dessa sats­för­kort­ningar med en underordnad sats i svenskan. Översättningsdis­kussionen relateras föredömligt till de råd som bl.a. Svenskt lagspråk i Finland ger.

Terminologin får en välbehövlig genomgång. Landqvist grupperar ter­mer­na i tre huvudkategorier: aktörer, verktyg och objekt. På så sätt blir hans termpresentation meningsfull och lättillgänglig. Men en grundligare diskussion av termbildningen hade varit intressant då det ena delmate­ri­a­let är finlandssvenskt och översatt utan att det redan fanns motsvaran­de lagstiftning i Sverige.

Slutsats

En blick tillbaka på Landqvists primära frågeställningar och hypoteser visar slutligen att han i stort sett funnit något svar eller åtminstone några delsvar på frågorna och att hypoteserna också förefaller att ha varit förnuftigt ställda.

Den första utgångsfrågan (Vilka skillnader finns?) besvaras på de nivåer som undersökts, men naturligtvis inte uttömmande eftersom de potentiella nivåerna är fler och t.ex. den textuella nivån lämnas utanför i detta skede. Detta betyder också att den andra utgångsfrågan (På vilka olika språkliga nivåer?) inte heller kan bli uttömmande besvarad, men det har inte heller varit Landqvists avsikt.

Den tredje utgångspunkten (Hur kan olikheterna förklaras?) har lyft fram framför allt översättningsaspekten, inte så mycket den speciella översätt­nings­situationen, men desto mer olikheter i de inblandade språkens struk­tur. Också de olika rättstraditionerna och språkriktighetssträvandena har framhävts. Även här tror jag att man kan komma djupare i resone­mang­en, men avsikten med undersökningen har inte varit att uttömmande besvara frågan.

De svar som Landqvist fått på sina frågor är inte revolutionerande utan förväntade för den som i någon mån känner till lagtexter i de båda länderna, men det är positivt att få aningarna bekräftade genom en grundlig och systematisk genomgång av den typ som Landqvist genom­fört.

Inom det nu aktuella materialet finns det en hel del ytterligare att under­sö­ka. Grunden är lagd, men t.ex. textuella aspekter, textlingvistiska frå­gor som satsbindning och temaföljder, skulle vara ytterst intressanta att studera, inte minst i den finlandssvenska texten där översättningen har kunnat ställa till med överraskningar. Också terminologiskt, begrepps­mässigt bör materialet vara givande.

Landqvists undersökning är ett gediget, grundligt och i huvudsak väl initierat arbete där han vanligen haft god vind i seglen men där han också haft orsak att navigera försiktigt speciellt mellan finskans blindskär. Även om undersökningen kanske inte i alla avseenden representerar de allra högsta vågtopparna så har den enligt mitt sätt att se god förlig vind och siktet klart inställt på följande stora mål.

 

Litteraturförteckning

Landqvist, Hans (1996). Svenskt författningsspråk i Sverige och Finland. En komparativ studie av några syntaktiska och lexikala drag i skuldsaneringslagstiftningen. Meddelanden från Institutionen för Svenska Språket (MISS) 16. Göteborg: Göteborgs universitet.

Myndigheternas föreskrifter. Handbok i författningsskrivning 1992. Departementsserien 1992:112. Tredje reviderade och utökade upplagan. Stockholm: Allmänna förlaget.

Palmgren, Sten (red.) (1992). Svenskt lagspråk i Finland. Andra upplagan. Helsingfors: VAPK-förlaget.

Sager, J.C. & Dungworth, D. & McDonald, P.F. (1980). English Special Languages. Wiesbaden: Brandstetter Verlag.