Jag är rätt ung ännu, och får som språkvårdare ibland uppleva att äldre språkbrukare fördömer eller åtminstone ogillar språkdrag som i mitt personliga språk känns som det enda naturliga valet. De här diskussionerna om ”hur fel kan bli rätt om tillräckligt många säger fel tillräckligt länge” är alltid ett intressant bevis på hur språket ständigt lever och förändras. Ibland har de också fått mig att undra över hur jag kommer att förhålla mig till nymodigheter i språket när jag blir äldre. Kommer jag att vara tolerant och välkomna nybildningar i mitt språk eller kommer jag att kämpa emot dem och portförbjuda dem i min vokabulär?

Just nu har jag en chans att följa med i en utveckling och se på hur både jag och andra reagerar. Det finns nämligen en språklig nymodighet som står för dörren, och som redan har tagit klivet in i många svenska hem, främst på andra sidan Ålands hav. De som rör sig i Sverige eller följer svenska medier har säkert märkt den redan: jag talar om när att försvinner ur konstruktioner med kommer som hjälpverb. Det kommer aldrig bli som förr hette det i en poplåt för några år sedan, och på senaste Kentskivan sjunger de Men ingen kommer sörja, vi har spelat ut vår roll. Som finlandssvensk reagerar man ju. Det fattas något, tycker man. Kommer att sörja, skulle jag säga. Än så länge. Men vad säger jag om tio år?

I Sverige har kommer tappat sitt att hos så många språkbrukare att språkvårdarna får gå ut med förmaningen att vi tills vidare bör vara försiktiga med denna nya konstruktion. Den kan förarga, eftersom den är ny och nymodigheter alltid brukar mötas med skepsis. Men språkvårdare utfärdar sällan absoluta förbud mot uttryck, helt enkelt därför att det inte är vår uppgift. Vi kan mana till återhållsamhet med språkliga innovationer som drar onödig uppmärksamhet från innehållet, men vår uppgift är inte att bestämma över språket utan snarare att följa det och informera om konsekvenserna av språkliga val. Och om svenskan nu står i begrepp att välja bort att efter kommer, så är det språkveten­skapligt sett i sin ordning. Vi kanske värjer oss, men vi kommer så småningom bli vana. (Se där!)

Hur har det gått så här då? Vart tog att vägen? Kanske svaret finns i andra hjälpverb som kopplas ihop med en efterföljande infinitiv. Han ska flytta till Åland. Hon kan kanske inte komma i kväll. Jag vill veta vad du tycker. Vi måste ge oss iväg nu. Här har vi aldrig något att efter hjälpverbet. Så finns det en rad andra verb som håller på att tappa eller helt har förlorat sin att-svans: förefalla, börja, sluta, verka. Kanske komma bara är en eftersläntrare?

Språkliga innovationer sprids oftast från cent­rum av ett språkområde ut mot kanterna. Vi i Svenskfinland befinner oss i periferin av svenskan, och här säger folk fortfarande kommer att. För det mesta. För om man lyssnar så snubblar faktiskt en och annan över det så snabbt att de egentligen inte uttalar något att. Det kommer vara en fantastisk grej! sade en vän till mig en dag. Jag är säker på att om jag hade bett honom skriva ner vad han just hade sagt, så skulle han ha haft med ett att, för att han tänkte sig att det var vad han sade. Men han uttalade det inte. Och jag, som å yrkets vägnar gärna observerar språket omkring mig, tänkte: Det ska bli intressant att se om det här kommer bli vanligare.